Den kära och svåra tvåspråkigheten

Kära hurri! är en tvåspråkig antologi, där 15 skribenter* delar med sig av sin syn på tvåspråkigheten i Finland. Samhällsdiskussionen om tvåspråkighet har pågått flera år och särskilt den s.k. "pakkoruotsi"-frågan dyker med jämna mellanrum upp i debatten. Skribenterna i antologin är opinionsbildare av olika slag och delar med sig av sina egna erfarenheter blandat med den allmänna diskussionen om tvåspråkighet.

En fråga som uppkommer ganska omedelbart då man börjar läsa boken är "vad ÄR tvåspråkighet?". Det finns inget entydigt svar på det och i antologin besvaras frågan med personliga texter blandat med nya synvinklar och även aningen provokationer om tvåspråkigheten. Genom boken blir det tydligt att tvåspråkigheten i Finland upplevs mycket olika och kan förknippas med olika saker för olika personer. Kort och koncist poängterar boken hur lätt den praktiska tvåspråkigheten borde vara och att tvåspråkigheten är en värdefull faktor för Finland. Texterna i boken är dels komiska åsikter och iakttagelser av tvåspråkigheten, dels diskussion om de verkliga språkfrågorna. Utöver detta behandlar texterna i boken främjandet av tvåspråkigheten i Finland men också den oro som finns för att bli negativt stämplad som representant för endera språkgruppen.

Men vad är då tvåspråkighet? En av artikelförfattarna i antologin är Markku T Hyyppä, läkare och minoritetsforskare. Hans åsikt om tvåspråkighet är den striktaste bland de 15 skribenterna, nämligen att ingen vuxen blir tvåspråkig genom att lära sig ett nytt främmande språk. Hyyppä konstaterar att "verklig och genuin tvåspråkighet bör definieras, så vi kan undvika ödesdigra missförstånd". Enligt Hyyppä innebär genuin tvåspråkighet att individen i den tidiga barndomen får en förmåga att tänka och prata två språk flytande. Detta kanske är den tydligaste och enklaste definitionen på tvåspråkighet, men i praktiken finns det ändå människor som kan anses vara tvåspråkiga trots att de inte varit det från sin tidiga barndom.

Alla skribenter i antologin är mer eller mindre tvåspråkiga. Däremot om man följer Hyyppäs strikta definition på tvåspråkighet är det egentligen endast frilansjournalisten Johanna Koljonen och kulturredaktören Pia Ingström som kan anses vara genuint tvåspråkiga. Men bland de övriga skribenterna finns också en del personer som kan anses vara fullständigt tvåspråkiga, trots att de inte har varit det från tidig barndom. Ärkebiskop John Vikström har lärt sig finska i skolan, under militär- och studietiden samt i arbetslivet. Hannu Olkinuora har studerat i Sverige och arbetat som chefredaktör på både Svenska Dagbladet och Hbl. I sin text "Mamma Svea lärde mig svenska" konstaterar Olkinuora att tack vare mammans målmedvetenhet tog han också studenten med högsta betyg i svenska. Riksdagsmannen Kimmo Sasi hör också till dem som målmedvetet har lärt sig svenska med att studera vid Hanken och genom att binda finlandssvenska och nordiska kontakter.

Genom att läsa antologin Kära hurri! kan det hittas en del krav som ställs för den finlandssvenska befolkningen. För att tvåspråkigheten i Finland skall fungera bättre i praktiken bör finlandssvenskarna öppna sitt språk och sin kultur för alla tvåspråkiga och enspråkigt finska personer. Hur detta skall göras finns det säkert inget enkelt svar på, utan åsikterna är antagligen lika många som det finns människor i landet. Men en sak kan ändå konstateras och det är förslagen i boken är för en god sak, nämligen en praktiskt fungerande tvåspråkighet i Finland. Det som ändå saknas i antologin är den egentliga orsaken till språkdiskussionen i Finland. Frågan om varför språkstriden i första hand har uppstått kommer inte fram. Det diskuteras och sympatiseras nog för finlandssvenskan, men språkstriden eller lösningar på problemet tas inte direkt upp i boken.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Kära hurri! är en bok som mer eller mindre försvarar det svenska språket i Finland. Trots detta anser jag att boken inte är någon "propaganda" bok för finlandssvenskan, utan mer en samling av texter med äriga synvinklar på tvåspråkigheten genom skribenternas egna erfarenheter. Ändå finns det risken att boken tolkas som ett slags hot mot finskan och hamnar därmed i skymundan.

Jag avslutar detta lästips med att citera Daniel Lindblom i hans recension av antologin i Ny Tid
"Det här är ingen klagovisa, inga texter som vill väcka ilska eller missnöje med finskan. Ändå erkänner till exempel Kirsi Virtanen hur frustrerande denna fråga är:
"Språkfrågan lockar fram det värsta i människorna, troligen också de värsta människorna." ". Om detta stämmer eller inte är det svårt att ta ställning till, men klart är att något nytänkande borde göras för att förbättra dagens inställning till det svenska språket i Finland.

* De 15 skribenterna som deltar i antologin är politiker, journalister och författare:
Riie Heikkilä, Markku T Hyyppä, Pia Ingström, Johanna Koljonen, Johanna Korhonen, Markus Leikola, Rosa Meriläinen, Kirsikka Moring, Hannu Olkinuora, Juha Ruusuvuori, Kimmo Sasi, Juhani Seppänen, Päivi Storgård, John Vikström och Kirsi Virtanen.

Kära hurri! 15 synvinklar på tvåspråkigheten i Finland.
Schildts & Söderström, 2012