Intensivt om defensiven

Söderströms förlag har i samarbete med Magma gett ut en angelägen bok, Kenneth Mynttis debattskrift Svenskan på offensiven eller på intensiven. Jag rekommenderar den varmt för alla som är intresserade av svenskans ställning och framtid i Finland.

Då boken presenterades härom veckan hade jag vidtalats som opponent. Jag antar att det var dels för att Myntti och jag varit mångåriga kolleger som ledarskribenter på Vbl respektive Hbl, men dels också för att jag numera "bytt sida" och jobbar för det finlandssvenska politiska etablissemanget, som Svenska riksdagsgruppen säkert bör räknas till.

Här på Magmas hemsida ges ett smakprov ur boken. Jag passar för min del på att ge också mina opponerande synpunkter en större spridning än vad de fick på och via presskonferensen. Läs alltså boken först och detta sedan, eller tvärtom. Jag försöker återge mina kommentarer så att de blir begripliga också utan en läsning av boken.

Det finns mycket jag utan förbehåll kan omfatta i boken, inte minst rekommendationerna om finlandssvensk enighet och till exempel om att inhämta lärdomar från andra språkliga minoriteters/nationaliteters sits i Europa. Allt är inte alltid "bäst hos oss", utan vi har faktiskt också att lära av låt oss säga hunsade ungrare i Slovakien och av slovener i Italien!

Mina invändningar är i huvudsak tre: tolkningen av grundlagsändringen år 2000, den lite olyckliga Österbottencentreringen i Mynttis livssyn och frågan om bovarna kontra hjältarna i försvaret av svenskan i Finland. Låt oss börja från grunden, med Grundlagen.

Kenneth Mynttis bärande tes i boken är hans eget "scoop" i Vbl för några år sedan om hur illa det var då Regeringsformen från 1919 ersattes med den nya Grundlagen av år 2000. Enligt den gamla RF skulle man vid nyreglering av förvaltningsområden eftersträva "enspråkigt finska eller svenska förvaltningsområden med möjligast små minoriteter". I den nya Grundlagen ska man eftersträva "sinsemellan förenliga områden så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder". Denna förändring var enligt Myntti fatal: den tidigare "territorialprincipen" ersattes med en enligt honom betydligt svagare "individualprincip".

Mina invändningar mot detta resonemang är flera. Territorialprincipen finns nog kvar ("sinsemellan förenliga områden, så att..."), låt vara i en något "lindrigare", eller åtminstone annorlunda form. En modernare form, i mina ögon. Tiden hade för länge sedan sprungit förbi den tidigare formuleringen om enspråkiga områden. Svenska sådana kan på sin höjd uppbringas i Närpes-Korsnäs och tja, var annanstans, sedan den väståboländska skärgården gick ihop med Pargas, Ekenäs gick upp i Raseborg och det nya Stor-Lovisa bildades? Och, märk väl, de var frivilliga kommunfusioner, inte uppifrån beslutade statliga förvaltningsområden.

Nej, finlandssvenskarna avstod nog redan på 1920-talet från drömmen om ett Korsholms län eller ett Raseborgs län - som, märk väl, per definition hade "övergett" alla de finlandssvenskar som bor i starkt tvåspråkiga områden, börjande med Helsingforsregionen. Vi erkände redan då det orealistiska i tanken på territoriell autonomi och gick i stället in för en organisk, med egna institutioner som det svenska skolväsendet med Åbo Akademi, Hanken och det tvåspråkiga HU (inklusive helsvenska Soc.o.komm.) som kronorna på verket, Borgå stift, Nylands Brigad, egna kulturinstitutioner, egna medborgarorganisationer och så vidare.

I själva verket kan man lite skämtsamt fråga sig hur det hade gått i fallet Karleby om den gamla lagen hade varit i kraft: norra Finland hade ju varit ett ganska så enspråkigt (finskt) område, med en "möjligast liten" svensk minoritet och en lika liten samisk...

Den fortsatta territorialprincipen kombineras i den nya grundlagen med en individualprincip som i själva verket är en precisering av den språkliga rätt som ingår i de grundläggande rättigheterna och därför på inga villkor kan rubbas.

Och det allra värdefullaste är förstås att en grundlag från detta millennium alltjämt erkänner Finland som ett tvåspråkigt land, med två jämbördiga nationalspråk. Att så skedde 1919 har stundom "bortförklarats" med omsorgen om att vinna dragkampen med Sverige om Åland och med omsorgen om den nya republikens grannrelationer och tillhörighet med Norden. Nu bekräftades status quo, under normala, moderna förhållanden då Finlands plats i Norden och Europa är given.

Och så finns ju fallet Karleby som "bevis" på att den nya grundlagen fungerade precis som den skulle. Kenneth Myntti kan däremot ha rätt i att grundlagen kunde ha prövats också i andra sammanhang, och vid behov bör prövas i eventuella nya sammanhang.

Myntti är österbottning och verkar i Österbotten och det förklarar förstås varför Österbotten står honom närmast. Men lite besvärligt blir navelskåderiet då han till exempel (på sidan 116 i boken) skriver att "svenskan har trängts undan i Finland, förutom i områdena längs västkusten". Han räknar väl utöver svenska Österbotten in Åbolands skärgård i det begreppet, men trots det "glömmer" han de områden där de flesta svenskspråkiga i Finland bor.

I Österbotten bor trots allt bara var tredje, medan hälften bor i det som tidigare var Nylands län, en sjättedel i Åboland och en sjättedel på Åland. Vasa är inte mer svenskt än Raseborg, Sibbo, Borgå eller det nya Lovisa. För att inte tala om Karleby. Men kanske Myntti räknar bara de enspråkigt svenska kommunerna Närpes, Korsnäs och Larsmo? I så fall är svenskan i Finland naturligtvis mycket illa trängd.

Nej, i södra Finland nedvärderar vi måhända ibland det starkt svenska, och genuint tvåspråkiga, österbottniska kustbandets ovärderliga betydelse för svenskans fortbestånd i Finland, men vi vill inte heller bli nedvärderade som förlorade. Vi syns måhända inte "i gatubilden", men vi finns - och vi är faktiskt fler än svenskösterbottningarna!

Kenneth Myntti väljer i sin bok att systematiskt utmåla Svenska folkpartiet som boven i dramat, som ett parti som säljer sin svenska själ billigt. Som hjälten framställs i gengäld Svenska Finlands folkting, till vilket han sätter sitt hopp.

Jag har i tiderna varit anställd både på SFP:s partikansli (det senaste oppositionsåret 1978!) och på folktingets kansli, som tingets första språkskyddsombudsman. Efter åren på Hbl jobbar jag nu för Svenska riksdagsgruppen, SFP:s och Ålands gemensamma grupp. Jag tror alltså att jag inte är särskilt jävig att uttala mig om relationen mellan SFP och Folktinget och om dessas betydelse.

Bägge är omistliga redskap i arbetet för svenskan i Finland, SFP som ett politiskt parti i riksdag och regering, och Folktinget som ett vid behov samlande organ över partigränserna. Men vem leder Folktinget? Jo, SFP-are, med ett klart majoritetsmandat av de svenska väljarna, sådant det kalkyleras fram på basis av kommunalval.

SFP och Folktinget lever alltså i ett slags symbios, och så att Folktinget aldrig kan agera mot SFP:s vilja. I själva verket kan SFP om partiet så vill avgöra när Folktinget agerar, och när inte. Eller, annorlunda, uttryckt: det görs från fall till fall en arbetsfördelning och det är faktiskt i slutändan SFP som kan avgöra hur den ser ut. I samförstånd med de andra, förstås.

Myntti drar stora växlar på att det var Folktinget, inte SFP, som skaffade fram de professorsutlåtanden som först påpekade vad Grundlagen kräver i fallet Karleby. Det var naturligtvis en klok strategi att göra så. Hade SFP gjort det samma hade det kunnat stämplas som en partsinlaga, beställd av ett regeringsparti för att sätta de andra regeringspartierna på plats.

Det finns dock en avgörande skillnad som gör att finlandssvenskarna inte klarar sig bara med Folktinget: tinget sitter inte med i regeringsförhandlingar där regeringsprogram skrivs. Det har SFP däremot gjort, varje gång under de senaste 31 åren, och gör det förhoppningsvis även efter valet nästa år.

Men det beror förstås på framgången i valet.