Ska svenskan vara ett minoritetsspråk eller ett nationalitetsspråk? Är svenskan på offensiven eller intensiven? Bl.a. detta berör Marika Tandefelt i sin recension av Kennth Mynttis bok i Hbl (19.10.)
"Kenneth Mynttis bok har en dramatisk, men fyndig titel: Svenskan på offensiven eller på intensiven. Det står snabbt klart för läsaren att om inte det förra inträffar så har vi bara att invänta det senare. Myntti är samhällsvetare till utbildningen och journalist, närmast ledarskribent, på Vasabladet, med samhällsfrågor, finlandssvensk politik och inte minst språkpolitik som specialitet och hjärteområden. Författaren är alltså en undersökande journalist med lång erfarenhet av det han nu har skrivit en bok om.
Några blir nog arga.
Många riks- och lokalpolitiker och finlandssvenska instanser nämns vid namn och får sina gärningar/ogärningar relaterade och bedömda. Här finns alltså en hus-i-helsike-risk, dvs. att de omnämnda blir alltför upprörda för att läsa boken och det vore synd. Med mycket få undantag framstår inte de personer som omnämns som vare sig stolliga eller otrevliga. De omdömen som Myntti formulerar är inte, tycker jag, respektlösa och de handlar inte om person, utan om sak. Så det är lugnt - läs på!
Det här är en spännande bok oavsett om man håller med Myntti helt, till vissa delar eller inte alls. Författaren går igenom ett antal heta språkpolitiska frågor som ett slags kommenterande krönikör. De språkkamper som har pågått, och som vi har kunnat läsa om i olika tidningar när de har varit aktuella, återges här i samlad form och förses med analys.
Vi får en grundlig och, som jag ser det, pålitlig repetition av det som sagts för och emot svenskan i den finska skolan, regionförvaltningsreformen, hetsen mot folkgrupp i medierna och på nätet, förslaget om undervisning på finska i Vasa övningsskola, Finlandssvensk samling med mera.
Myntti har ett rikt material att utgå från då han sammanställer det som skrivits och sagts om den senaste tidens eldfängda teman.
En vanlig tidningsläsare och etermediekonsument noterar nog att debatt pågår, men få är det som läser och lyssnar vitt och brett, och som analyserar det som skrivs och sägs ibland under flera månader. Jag har verkligen uppskattat att få ta del av Mynttis repetition till exempel av Karleby-frågan. Det kapitlet, och några till, har jag läst som en rysare, utan att tillåta mig några avbrott. Här finns hjältar, skurkar och dolda motiv som så småningom avslöjas. Det är på det hela taget en besynnerlig historia som man inte hade kunnat tänka sig för låt oss säga ett decennium sedan. Klimatet är verkligen ett annat nu än förr.
Tvåspråkighet måste backas upp Myntti påpekar i flera sammanhang att ansvaret för att landets tvåspråkighet bevaras och utvecklas måste bäras av många. Han bedömer att den politiska uppbackningen för tvåspråkigheten är mer än lovligt svag. Tvåspråkigheten handlar om annat och mycket mer än om svenskspråkig service. Den handlar om det här landets karaktär eller för att tala nyspråk: Tvåspråkigheten ingår i Finlands varumärke.
Tvåspråkigheten skänker det här landet mer än ens alla finlandssvenskar inser, men den måste vårdas, vilket oftast i praktiken betyder att det är svenskan man måste fokusera på riksplanet, i regionerna och lokalt, t.o.m. hemma. För att citera en annan språkdebattör: "Vi är inte tvåspråkiga för att vi kan finska, utan för att vi kan svenska."
150 år av gräl
Myntti berör i flera sammanhang integration kontra särlösningar och resonerar kring vad som leder till vad samt vilka konsekvenserna blir av det ena eller det andra. Integration kan leda till osynlighet, särlösningar till kontaktlöshet, dvs. om man för de här två modellerna till sin spets. Myntti gör det nog inte själv, men visst pågår det bland finlandssvenskarna en ständig debatt om vilkendera modellen som vore den rätta. Detta finlandssvenska gräl, som Myntti kallar det, är 150 år gammalt, rätt imponerande!
Myntti diskuterar på ett samhälleligt plan; individernas tvåspråkighet och enskilda språkval går han inte in på. Medan jag läser kommer jag ändå ofta att tänka på individer som vuxit upp på två språk med gott resultat.
När pajkastning pågår mellan svenskt och finskt, eller bland finlandssvenskar, hamnar tvåspråkiga individer lätt i kläm. Åthutningar kan verka avskräckande oavsett på vilket språk de formuleras.
Myntti själv misstänkliggör inte vare sig en- eller tvåspråkiga individer, utan vill öppna upp för alla som vill lära sig svenska, som vill bli en av många bärare av språket helt enkelt. Finskans värde är självklart, men ibland kan individuella önskemål kollidera med det som är kollektivt förståndigt. Detta fick vi ett exempel på när det gällde Vasa-föräldrars krav på undervisning på finska i den svenska skolan. Även denna debatt går Myntti omsorgsfullt igenom. Här kommer individer till tals, men som Myntti konstaterar, en enskild grupp aldrig så ettriga debattörer kan inte få trumfa igenom lokala särlösningar som inte fungerar på ett allmänt plan.
Är det farligt att gräla?
Nej. Det är det inte. Så länge vi grälar fattar vi kanske inte beslut som blir svåra eller omöjliga att korrigera. Vi har redan avskaffat svenskan (och finskan) i studentexamen och det beslutet blev, som många förutskickade, en snöboll som nu rullar vidare genom hela utbildningssektorn. Nu diskuterar vi den obligatoriska undervisningen i svenska i den finska skolan (och finska i den svenska). Myntti menar att ett beslut inte ska tas för lättvindigt, och att vi egentligen diskuterar fel sak.
Vi borde diskutera och ta tag i läroplaner, språkdidaktik och läromedel i svenska för finskspråkiga, i stället för att fundera på valfrihet mellan svenska och ryska för skolbarn i östra Finland. Ryskan har ett värde i sig; språket ska inte vara en kvast som man sopar bort svenskan med. Och hur går svenskantipatin ihop med det stora och ständigt växande intresset på finskt föräldrahåll för språkbad på svenska, alternativt den svenska skolan? Nationalspråkens plats i våra skolor är en fråga som har ett samband med Finland som en tvåspråkig nation.
Simsalabim
En del debattörer (utan juridiska insikter) tycks tro att de har kommit på ett bra sätt att rädda svenskan och slippa framtida påhopp, alternativt att slippa svenskan helt på sikt. Knepet är att byta begrepp: nationalspråket svenska blir minoritetsspråket svenska så där som finska, samiska, meänkieli, romani chib, jiddisch och teckenspråk är minoritetsspråk i Sverige. Det är förstås ett förslag som inte respekterar svenskans historiska rötter i Finland eller den svenskspråkiga befolkningens insatser nu och i historisk tid när landet har byggts upp och försvarats. Det är en lek med ord som om den omsattes i praktiken skulle få de mest drastiska följder. Myntti går igenom dem: listan är imponerande. Saken är utredd och behandlad senast i januari i år, men det som Folktinget och Svenska kulturfonden utreder och sammanträder om sprids inte som ringar på vattnet direkt.
Det är ett rikt stoff som Myntti presenterar i sin bok. Dels behandlas gemensamma frågor och långvariga debatter, dels specifikt österbottniska frågeställningar. Samtidigt dokumenteras och citeras också enskilda bravader och påhopp som man kan förundra eller förarga sig över. Myntti skriver skickligt. Läsaren tappar inte bort sig på vägen. Det här är en bok att slå upp i när språkklimatet i Finland kring millennieskiftet ska skildras någongång i framtiden."
