Föreställ dig detta.
Du talar ett språk som saknar ord för norr och för söder, för väster och för öster. Språket saknar också ord för siffror och för begrepp som höger och vänster och för alla former av abstrakt tänkande. Språket har heller inga kvantifierande ord som "alla", "varje" eller "få". Om du är av manligt kön har detta samma språk tre vokaler och åtta konsonanter, men om du är kvinna har språket tre vokaler och bara sju konsonanter. Och inte minst: språket saknar alla uttryck för historia, fiktion och folklore.
Språket (och folket) bär namnet Piraha. Det talas och sjungs och hummas och visslas i Amazonas djungler, av cirka 400 personer som är bosatta på stränderna av floden Maici i Brasilien. Piraha hör inte hemma i någon levande språkgrupp och det finns inget annat språk i världen som liknar Piraha. Pirahafolket kallar i sin tur alla andra språk i världen för "crooked head", alltså något i stil med brutet huvud.
År 1980 kom den amerikanske missionären David Everett till Amazonas med det uttryckliga målet att som den förste utomstående öppna ett fönster till Piraha och dess inneboende logik. Det tog honom nästan 20 år att knäcka språkets intrikata koder med alla dess djungelliknande vindlingar och vrår.
Piraha, skriver Everett i boken Don't Sleep there are Snakes, är ett språk som baserar sig uteslutande på upplevelser i ögonblicket, på "the immediacy of experience". Språket baseras på frågor och på deklarationer och på önskemål och allt som sägs och görs på detta språk kan relateras till den omedelbara visuella värld som finns på stränderna av Maici. Piraha är med andra ord ett språk som lever och varierar från dag till dag, varav följer att pirahafolket inte samlar på mat och att de inte heller planerar för mer än en dag i taget.
Eller var det tvärtom? Ur ett (västerländskt) grammatikaliskt perspektiv finns det en särskild aspekt på Piraha som skiljer det från alla andra språk. Det handlar om "the principle of recursion", alltså om själva den lingvistiska operation som gör att det är möjligt för oss att göra en mening av två meningar (i stil med att meningen "flickan går nerför gatan" i kombination med "flickan bär en docka" blir "flickan som går nerför gatan bär en docka").
Språkvetaren Noam Chomsky menar att rekursionsprincipen är gemensam för alla språk, och han menar också att förmågan att använda sig av grammatik är det som primärt skiljer människosläktet från alla andra jordiska livsformer. I strid med Chomsky sluter sig alltså Everett till att Pirahaspråket saknar rekursion, bland annat eftersom denna grammatikaliska formel förutsätter abstrakt tänkande. Bland lingvister över hela världen rasar sedan flera år en het debatt kring Everetts slutsatser och kring polemiken med Chomsky.
Efter flera år i djungeln bland pirahafolket gick David Everetts äktenskap i kras och hans tidigare tro och övertygelser kollapsade som ett korthus. Genom att fokusera på det omedelbart närvarande, skriver Everett, lyckas pirahafolket i ett enda slag eliminera all den bråte av bekymmer och rädsla och förtvivlan och avund som präglar så många människor i de västerländska samhällena.
Av vilket man säkert skall dra slutsatsen att flodens vatten och himlens skiftning är språkets kärna.
Nils Erik Forsgård
Bok:
Daniel Everett: Don't Sleep, There Are Snakes: Life and Language in the Amazon Jungle
