Läste för en tid sedan en artikel i Hufvudstadsbladet om att "Esbopolitikern Bymans metrobesvär kostar skattebetalarna 100 miljoner euro extra", och det fick mig osökt att förstå att det inte är bara på "lilla" Åland som förtroendevalda ibland - eller egentligen alltför ofta - tycks ha problem med att hålla sig till politikens spelregler.
Eller kanske har jag fel när jag lever i tron att en av demokratins spelregler förutsätter att en aktiv politiker som "förlorar" i den demokratiska beslutsprocessen har en åtminstone moralisk skyldighet att foga sig i majoritetens beslut, och inte ta sig en "andra chans" till seger genom ett utstuderat juristeri via allehanda rättsinstanser.
För några år sedan räknade man ut på ett kommunkansli på Åland att ca 40 procent av alla rättelseyrkanden och besvär över just den kommunens beslut gjordes av de egna förtroendevalda; aktiva politiker som på olika sätt först försökt vinna i den demokratiska beslutsprocessen, men som hamnat i minoritet och förlorat i omröstningarna. Politiker som helt enkelt vägrade att acceptera majoritetens vilja och beslut, tillkomna i demokratisk ordning och enligt uppställda spelregler.
Självklart kan man hävda att också förtroendevalda skall ha samma grundlagsenliga rätt att anföra besvär som vi andra, vi som har valt att rösta vart fjärde år och sedan vara passiva åskådare av det politiska spelet. Men det finns en ofta återkommande "fulhet" i det besvärsförfarande som mången politiker hänger sig åt. En utstuderad medvetenhet om att den juridiska långdansen i sig är meningslös, men att den utdragna och framförallt mycket tidskrävande rättsprocessen kommer att spela den "agerande" politikern i händerna. Det i demokratisk ordning fattade beslutets tilltänkta verkningar och syften tenderar ofta att "rinna ut i sanden" i takt med att verkställigheten måste anstå i avvaktan på den slutliga domstolens slutliga beslut.
Men självklart kan man också då slingra sig ur rävsaxen och som "advocerande" politiker hävda att det är andra, och inte en själv, som skall belastas för rättsmaskineriets tröghet och långa handläggningstider. Men stämmer det? Som motargument kunde man säkert framföra att om aktiva politikers chikanmässiga besvär skulle lämnas ogjorda, så skulle rättsinstanserna med önskad hurtighet hinna med de vanliga "gräsrötternas" såväl sakliga som ibland mindre sakliga besvär.
Det är väl i och för sig svårt att tro att 40 % av de kommunala besvären är författade av aktiva politiker som likt småbarn inte förmått klara av ett nederlag inom den demokratiska beslutsprocessen, men nog handlar det om ett betydande antal som skall hanteras av mängd samvetsgranna och ofta välbetalda jurister, där besvären vandrar fram genom det juridiska maskineriets alla beståndsdelar.
Det finns ett gammalt välkänt talesätt enligt vilket "allt är tillåtet i kärlek och krig", men på senare tid har vi också fått lära oss en annan mera vardagsnära variant enligt vilken "allting är tillåtet i kärlek och politik". Men är det verkligen så?
Förstås skall också en aktiv politiker kunna hävda och tillgodogöra sig grundlagens alla rättigheter, inklusive rätten att "få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag". Frågan om pengar i sin tur skall egentligen sakna betydelse. Det att Bymans metrobesvär eventuellt kostar 100 miljoner euro extra är på sätt och vis ointressant, såvida besväret är väl grundat och dessutom har ett "vällovligt" syfte.
Men när aktiva politiker och förtroendevalda vägrar att följa demokratins spelregler och med allehanda juridiska medel försöker sabotera och förstöra den i demokratisk ordning tillkommen "folkviljan" i enskilda ärenden, enbart för att de själva skulle ha önskat ett annat beslut eller resultat i frågan, då är den politiska moralen försatt i gungning, och därmed en av grundbultarna i vårt demokratiska system.
