Synen på vad självstyrelsen är och bör vara är väldigt olika i Mariehamn och Helsingfors, skriver Niklas Lampi i tidningen Ålands ledare (18.5.)
"ETT ENIGT åländskt lagting har sagt ja till ramlagen. Två regeringar av olika färger har upprepat samma sak. Men innan några formella diskussioner ens dragit igång avfärdar grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen (S) den med ett nej. Det blir ingen ramlag.
DET VAR egentligen inte ett förvånande besked, men det var ett besked som säger mycket om hur förhållandet mellan Åland och Finland i dag ser ut. Det är en relation där man fortfarande formellt lever inom samma statsgränser, men där man i många avseenden lever i olika världar och har olika drömmar. Hur det kan gå då visar Koskinens kalla hand med all önskvärd tydlighet.
I BOTTEN ligger troligen inte medveten illvilja från finsk sida...
Hur ska då Åland någonsin få gehör hos riksdagen i stort?
Det är frågan, som än så länge saknar ett bra svar.
SÅ VAD handlar allt om? Hur kom vi hit?
En stor del av förklaringen är att Åland som samhälle förändrats och att man i Helsingfors bara har vaga uppfattningar om den här förändringen, också i de mest insatta kretsarna. Det har lett till att man i dag i Helsingfors och Mariehamn har väldigt olika syn på vad självstyrelsen är och vad självstyrelsen bör vara. Inget av det här har skett över en natt. I stället handlar det om många små steg som gjort att Åland i allt högre grad blivit ett eget land, samtidigt som Helsingfors förstås haft annat att tänka på än vad ålänningarna sysslar med...
Den kanske viktigaste är var folk pluggar i dag. För några decennier sedan studerade de flesta på den finländska sidan, handelsutbytet såg ut därefter. I dag knyter åländska ungdomar sina kontakter och bygger upp sina nätverk i Uppsala, Stockholm, Örebro, Göteborg och Lund. Det håller redan på att stöpa om det åländska samhället i grunden. Det kommer att göra det ännu mer i morgon.
Åland försvenskas, snarare än förfinskas.
SAMTIDIGT har Finland tågat åt ett annat håll med alltmer bestämda steg. Också i de statsbärande partierna pratar man nu öppet om att slopa den obligatoriska skolsvenskan, partiledningarna har fullt sjå med att stå emot.
Finland blir alltmer tvåspråkigt - men svenskan finns inte längre med. I stället är det finska och engelska som gäller. Återigen: Det här sker inte heller nödvändigtvis av illvilja. Det är bara så samhällsutvecklingen ser ut och det har följder för Åland...
SLUTRESULTATET AV allt är ett annorlunda Åland med en annan syn på sig själv och sin plats i världen.
Ramlagen är ett politiskt försök till svar på dessa förändringar. Folket har röstat med fötterna, nu anpassas den konstitutionella överbyggnaden. Den ska bättre synka med vad som gäller på marken. Ur åländsk synpunkt framstår ramlagen därför inte som särskilt dramatisk. Den är en radikaliseringen jämfört med vad åländska politiker tyckte tidigare. Men i grunden återspeglar den vad som hänt i den åländska vardagen...
Finland vill kanske inte alls, utan vill kanske att allt ska vara som förr då Åland nästan var en region bland andra låt vara med egen flagga. Var allt det här slutar vet i dag ingen. Men klart är att Åland och Finland håller på att glida isär, det sker inte genom att gränser ritas om men det sker i praktiken i stort och smått. De senaste turerna kring ramlagen är ytterligare ett exempel på det."
