Den 19 juli 1919 tillsatte Statsrådet en kommitté - den så kallade Tulenheimokommittén -, med uppdrag att utarbeta ett förslag till en långtgående självstyrelse för länen i Finland, men redan i oktober samma år fick kommittén "kontraorder" om ett kompletterande och synnerligen brådskande uppdrag, nämligen att utarbeta ett förslag till självstyrelse för Åland.
På detta sätt ville statsmakten blidka den åländska befolkningens missnöje över statstillhörigheten, och samtidigt förhindra att den alltmer "brännande" Ålandsfrågan skulle få en internationell dimension.
Det snabbt färdigställda kommittébetänkandet överlämnades till Statsrådet den 3 december 1919 och förslaget tog sikte på att ge Åland en omfattande såväl lagstiftande som förvaltande behörighet inom många för regionen och dess utveckling viktiga rättsområden. Några månader senare hade förslaget passerat såväl landets regering som riksdag.
Genom åren har "mycket vatten runnit under broarna", men ett är säkert; Tulenheimokommittén hittade redan för 90 år sedan den optimala modellen för hur man bäst skapar en lyckad och effektiv regionförvaltning inom ett lands gränser.
Det åländska självstyrelsesystemet har med åren förnyats och förädlats, och de åländska folkvalda organen - lagtinget och landskapsregeringen -, har visat prov på stor klokskap inom såväl lagstiftning som förvaltning. Den åländska befolkningen och dess politiska företrädare har steg för steg byggt upp ett välfungerande nordiskt välfärdsamhälle, med en god ekonomi och en låg arbetslöshet. Självstyrelseorganen har målmedvetet intagit sin plats i systemet och har framgångsrikt utnyttjat sina behörigheter och sitt ansvar som utvecklare av den egna regionen och förutsättningarna för dess näringsliv.
".... och patienten som dör"?
Landets sittande regering beslöt våren 2007 att regionförvaltningen i Finland skall reformeras från och med 1.1.2010. De utpekade målsättningarna påminner delvis om Tulenheimokommitténs ovan nämnda förslag kring det åländska självstyrelsesystemet. Tanken med den nya riksomfattande reformen, som endast marginellt berör Åland, är att de folkvalda organen - landskapsförbunden - skall ges ett större ansvar för att koordinera det regionala utvecklingsarbetet samt att ministeriernas inflytande över de statliga skattepengarnas användning regionalt skall minska.
De nuvarande länen, länsstyrelserna och landshövdingarna, förutom landshövdingen på Åland, avskaffas, och istället skapas två "samlande" statliga myndigheter runt om i landet; dels sex regionförvaltningsverk, med ansvar för övervakning, tillstånd och rättsskydd, och dels femton närings-, trafik- och miljöcentraler, med ansvar för utvecklingsarbetet. Så långt är allt gott, men inte gott nog.
Regeringens ambition att slutligt punktera den cementerade "rörförvaltningsmodellen", där starka ministerier och andra centrala ämbetsverk nogsamt vaktar och värnar om sina "satellitmyndigheter" runt om i landet, blir en halvmesyr. Det gamla systemet med "ministerie-interna revir", som löper uppifrån och ned, verkar bestå, och de tilltänkta samarbets- och samordningsvinsterna regionalt och lokalt riskerar att stanna vid ett väl menat försök.
De välritade "lådorna" över de två nya statliga regionala myndigheterna ger ett seriöst intryck, betraktade på håll, men då man studerar dem lite närmare påminner de långt om innehållet i ett påbyggt elskåp från tidigt 1950-tal. Här återfinns linjer, streck och pilar, kors och tvärs, uppifrån och ned och tvärtom, och dessutom överlappade med allehanda omkörningsfiler och utstuderade "slalomåk" till förmån för de fackmyndigheter vars integritet anses för viktig för att de skall tillåtas smälta samman med andra, mera "slätstrukna" verksamheter.
En av reformens centrala målsättningar är att öka produktiviteten och effektiviteten, och att minska kostnaderna, något som 1997-års länsreform misslyckades med. En annan, synnerligen outtalad målsättning med reformen är att en gång för alla sätta stopp för de starka landshövdingar som genom tiderna har tagit sig friheten att åka till Helsingfors för att "hjälpa" centralmakten att förstå hur den regionala dimensionen skall skötas. Men nu hjälper det inte längre att vädja till fördelarna med en auktoritär och därmed i många avseenden framgångsrik koordinerande och samlande kraft på den regionala nivån. Att en 375-årig tradition med län och landshövdingar nu körs i graven anses som ett skäligt och gärna betalat pris för att i framtiden slippa leva med detta "störande moment".
Sammantaget riskerar reformen att missa sina tilltänkta mål, med påföljden att den nya regionala förvaltningsnivån blir en tandlös papperstiger, inklämd mellan en fortsatt stark centralmakt och en kommunal nivå som ogärna avstår från uppnådda, delvis grundlagsfästa rättigheter. Men om så skulle ske, så finns det som sagt en medicin som biter; att skapa en faktisk regional självstyrelse, med en delegerad såväl lagstiftande som förvaltande makt, framförallt inom områden som gäller utveckling och i frågor som rör människan i hennes vardag. Modellen finns, Tulenheimokommittén skapade fungerande ritningar redan år 1919, och Åland är beviset.
