Stormen kring Cypern visar att det gamla ordspråket håller streck, åtminstone nästan - en liten tuva kan stjälpa ett stort lass. Under några veckor i mars höll den internationella finansmarknaden andan medan euroområdets finansministrar funderade ut en lösning på Cyperns bankkris. Det stod helt klart att de andra euroländerna måste träda till hjälp, frågan var bara hur mycket cyprioterna själva skulle tvingas satsa på storstädningen av sin banksektor.
Det lilla skatteparadisets banker hade med regeringens välsignelse livnärt sig på att välkomna ryska skatteflyktingars pengar. Pengarna placerade bankerna sedan i grekiska obligationer som gav god ränta. Färska utredningar visar, att man gjorde såhär ännu så sent som år 2010 när det var klart att Grekland stod på ruinens brant. Cyprioterna, ifall de över huvudtaget reflekterade över landets riskfyllda ekonomiska politik, utgick från att andra staters skattebetalare skulle komma till hjälp ifall de egna pengarna plötsligt tog slut. Men det var en utväg som "de andra" inte godkände. Framför allt Tyskland, Nederländerna och Finland motsatte sig nu under vårvintern att deras medborgare skulle tvingas betala höga skatter för att den cypriotiska eliten skulle må gott i sitt lilla skatteparadis.
Än en gång var det tyskarna som fick bära hundhuvudet. Angela Merkel, som tidigare avporträtterats med Hitlermustasch i Spanien, Italien och Grekland, avbildades nu med hakkors i bakgrunden på Cypern. Tyskarna beskrevs av cyprioterna som hjärtlösa förtryckare som vägrade hjälpa medmänniskor i nöd. Cyprioter marscherade längs gatorna i Nicosia med plakat i händerna skymfande Tyskland. Det var inte många som noterade att lilla Finland än en gång hört till de drivande krafterna i den grupp länder som ville skydda de egna skattebetalarna. Finland tvingades inte ta stryk offentligt.
Tysklands justitieminister Sabine Leutheusser-Schnarrenberger vädjade i slutet av mars till de andra EU-ländernas statschefer. Tyskarna, sa hon, har hittills understött Sydeuropa och Irland med över 220 miljarder euro i lån, stödpaket och garantier utan att få höra ett endaste "tack". Nu borde EU:s ledande gestalter aktivt hjälpa till med att putsa Tysklands rykte för att få ett slut på nidvisorna, ansåg hon.
Kort därefter poängterade Angela Merkels talesman Steffen Seibert inför en grupp europeiska journalister att Tyskland inte stått ensamt i sina krav på en stram linje i cypernfrågan. Många länder var på samma linje, sade Seibert utan att nämna Nederländerna, Finland och Österrike vid namn. Men inget hjälpte. Cyprioterna fortsatte att beskriva den tyske finansministern som fascist och i Spanien fortsatte den rådande ekonomiska politikens kritiker att jämföra Merkels politik med Hitlers.
Då stod en holländare upp och ställde sig klart vid tyskarnas sida. Jeroen Dijsselbloem, Nederländernas finansminister och nybliven ordförande för eurogruppen, var tidigare känd som en rätt färglös politiker. Nu trädde han fram och förkunnade att den här gången var det inte euroområdets skattebetalare som skulle ta smällen, utan placerarna, i praktiken de ryska investerarna. När han dessutom hävdade att den hårda linjen på Cypern skulle bli en modell för framtida kriser ledde detta till starka reaktioner i bankvärlden - och till många bekymrade miner på Cypern. Euron sjönk i värde och finansmarknadens analytiker började viska om stigande risker för banksektorn. Räntekurvorna pekade uppåt för flera av de krisdrabbade sydeuropeiska länderna.
Den rättframme Dijsselbloem tvingades snabbt mjuka upp sitt uttalande, men bara lite. Han står i dag fast vid att det krävs hård ekonomisk disciplin i Europa, och på den punkten påminner han lite om Finlands egen bekymrade Iiro Viinanen under depressionen i början av 1990-talet. Dijsselbloem håller dessutom fast vid att den tiden nu är över då skattebetalarna automatiskt ställer upp för att stödja vacklande banker. Därmed står både Tyskland och Holland nu som symboler för den tuffa ekonomiska linjen - och som syndabockar i deras ögon som tycker att Sydeuropas skulder borde vara allas vårt gemensamma arv.
I längden kommer tyskarna och holländarna inte att acceptera rollen som ensamma syndabockar för en politik som ligger i många andra länders intresse. Finland har rönt en viss uppmärksamhet i Europa för sin motsträvighet under de två senaste åren, och den uppmärksamheten kommer oundvikligen att öka.
Finländska turister på besök i Sydeuropa får kanske snart utstå nästan lika försmädliga uttalanden som tyskarna tvingas höra idag. Men några glåpord kan vi säkert tåla för att garantera en ekonomisk politik vi tror på.
