Minoritetspolitikens svarta hål

Bilden av Grekland har under de senaste åren präglats mindre av turkosa hav och sandstränder och mer av den djupa ekonomiska kris som landet befinner sig i. Men en annan mörkare sida av Grekland har inte fått plats i medierna: nämligen hur Grekland behandlar sina minoriteter. En orsak kan vara att de inte finns, enligt landets officiella linje. 

I förhållande till övriga länder i Balkanområdet kan Grekland ses som rätt homogent. Orsaken till detta är bl.a. två historiska avtal om befolkningsutbyte som ingicks under början av 1900-talet, ett med Bulgarien (1912) och ett med Turkiet (1923), men också ett medvetet arbete för att bygga upp en stark nationalstatsmodell med en kultur, ett språk och en kyrka. Trycket på assimilering har varit – och är – stort. Ändå finns det flera grupper som ser sig själva som minoriteter. Hit hör arumänerna, arvaniterna, makedonierna (som Grekland vill kalla för slavomakedonier), pomakerna, romerna och turkarna. Bland de religiösa minoriteterna finns bl.a. muslimer, katoliker, judar (av vilka de flesta deporterades under 1940-talet) och Jehovas vittnen.

Den enda minoritet Grekland officiellt erkänner, enligt Lausanneavtalet från år 1923, är den muslimska minoriteten i västra Thrakien i nordöstra Grekland. Gruppen på ca 100 000 personer innefattar turkar, pomaker och muslimska romer. Ändå godkänner landet inte att det handlar om olika etniska och språkliga identiteter: minoritetsstatusen baserar sig enbart på religion. Att staten inte erkänner några språkliga eller etniska minoriteter betyder att det inte existerar några språkliga rättigheter, som t.ex. skolor på minoritetsspråk. Den enda grupp som har rätt till egna skolor är muslimerna, en rätt som baserar sig på Lausanneavtalet. 

Inga juridiska ramar

Grekland har inte undertecknat den Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, och är ett av de få länder i Europa som inte ratificerat Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Bristen på någon form av juridisk bas för de egna kraven uppfattas av minoriteterna själva som ett av de största problemen. 

Representanter för den makedoniska minoriteten som Magma träffade under sin resa till Grekland i oktober 2014 berättade att de försökt sätta upp egen språkundervisning, men uppger att de måste sluta efter att både lärarna och eleverna trakasserades. De uppfattar att de inte åtnjuter något stöd vare sig politiskt eller juridiskt: ”Vi har inga pengar och ingen juridisk uppbackning. Om Grekland skulle ratificera Europarådets ramkonvention för nationella minoriteter skulle vi ha en grund att stå på, men det har vi inte i dag”, berättar de, och upplever att de inte får något stöd i sin kamp från Europa.

Arkimandriten Nikodim Tsarknias, en tidigare grekisk-ortodox abbot som övergått till att bli abbot inom den icke-erkända makedonska kyrkan, berättar att han dragits inför rätta 13 gånger, bl.a. för att använda den munkkåpa han nu använder. En gång fick han en fängelsedom på sex månader för att ha lett sin systersons begravning; i slutändan slapp han fängelse men fick inte överklaga domen. Tsarknias menar även att de som kom och lyssnade till hans makedoniskspråkiga predikan, som var mycket populär under hans tid inom den grekisk-ortodoxa kyrkan, ringdes upp av polisen som undrade varför de gick dit. Själv ombads han sluta med sin verksamhet. Så det är inte förbjudet att verka på minoritetsspråk men är inte tillåtet heller, konstaterar han. ”De säger att vi inte får kalla oss makedonier, att vi är slaver - slaviska spioner. Vi får inte ens definiera oss själva”, kommenterar personer aktiva inom en den makedoniska kulturföreningen Edessa Voden. 

Språken lider

I ett land där minoriteter inte erkänns och det nynazistiska partiet Gyllene gryning fått fotfäste är det inte lätt att hålla fast vid en egen etnisk eller språklig identitet. Allt färre personer med makedonska rötter i Grekland vill definiera sig som makedonier, och grekiskan tar över bland de makedoniska barnen. Till och med turkarna, som med stöd av Lausanneavtalet haft möjlighet att upprätthålla sina egna skolor, har sett sina rättigheter eroderas. Sedan 1960-talet har de turkiska skolorna förbjudits att ta in lärare från Turkiet, vilket lett till att kvaliteten på undervisningen lidit och föräldrarna hellre väljer de statliga skolorna för sina barn. Samtidigt har andelen undervisning som faktiskt försiggår på turkiska minskat från 80 % till ca en femtedel.  Det regionala självstyret som de turkiska muslimerna haft under en mufti som valts lokalt har tagits över av staten. Lokala turkiska tidningar censureras hårt och får inte skriva om några känsliga ämnen. Sammantaget känner de turkiska representanter som Magma talar med, trots att de tillhör den enda erkända minoriteten, att de lever under förtryck. 

Arumänskan, som är ett över 2500 år gammalt språk, håller på att försvinna från Grekland, berättar Sotiris Bletsas, arkitekt och aktiv i arbetet med att bevara det arumänska språket. En stor orsak till detta är den diskriminering och stigmatisering som arumänerna utsatts för. Ännu på 1960- och 70-talen hängde skyltar på bussar och byggnader med texten ”Tala grekiska, inte arumänska”. De flesta som ännu talar språket flytande i dag är minst 50 år gamla. Bletsas själv fick känna av hur känslig minoritetsspråkfrågan egentligen är för Grekland, då han sommaren 1995 fängslades för att ha delat ut en broschyr om EBLUL, den dåvarande europeiska byrån för mindre utbredda språk. Han dömdes till böter och 1,5 års fängelse för att ha hotat nationens enighet.  Först år 2001 friades han i appellationsdomstol. 

Hårt politiskt klimat

Journalisten Tasos Kostopoulos, som skrivit mycket om nationalism och minoritetsfrågan i Grekland, ser det nynazistiska partiet Gyllene gryning som det största hotet mot minoriteterna. Ännu år 2012 stöddes partiet öppet av både polisen, armén och rättsväsendet, uppbackade av många medier, förklarar Kostopoulos, som också beskriver hur partiet – med poliseskort – åkte igenom makedoniska byar med budskapet ”alla som inte är greker ska ut ur landet”. Den lag mot etnisk diskriminering som tidigare funnits har aldrig använts i sitt rätta syfte. Kostopoulos menar dock att det inte längre finns något förtryck gentemot minoriteter i Grekland, utan snarare att det är minoriteterna själva som inte mobiliserar sig. En orsak är att de redan är så assimilerade att de inte vidkänner sitt ursprung.

De minoritetsrepresentanter Magma träffar håller inte med. Både turkarna och makedonierna i Grekland har grundat egna politiska partier för att förbättra sin ställning. Problemet är att de inte når över den tröskel på minst tre procent av rösterna nationellt som för närvarande råder för att kunna komma in i parlamentet. Att grunda egna föreningar har inte heller visat sig vara lätt, och både makedoniska och turkiska föreningar har dragit Grekland inför europadomstolen för att de inte fått organisera sig utgående från sin kultur. I dag existerar en makedonisk förening men den känner sig hårt övervakad: under ett års tid granskades verksamheten av skattemyndigheterna tre gånger, trots att det är en liten förening med en minimal budget. 

Mot ljusare tider?

För tillfället står Grekland eventuellt inför förtida val. Ifall parlamentet inte kan enas om vem som ska utses till landets president utlyses troligen nyval redan i januari 2015. Det är möjligt att det i så fall blir anti-EU-partiet Syriza eller Radikala vänstern som tar hem segern. Då arbetslösheten i landet ligger på ca 25 %, löner skurits ner med hälften och andelen fattiga är uppe i 40 % är det många som är beredda att stöda det parti som tydligast vill luckra upp de ekonomiska åtstramningarna. Gyllene Grynings understöd i sin tur har sjunkit från tidigare 15 % till endast fem procent. Nya tider stundar sålunda i grekisk politik. Ifall detta leder till en positiv förbättring för minoriteterna är däremot svårt att säga. Enligt minoriteterna själva spelar partipolitiken inte någon större roll: avogheten gentemot dem sitter i de statliga strukturerna, inklusive den grekisk-ortodoxa kyrkan. Minoritetspolitiken ligger ovanför det partipolitiska, menar de, och hänvisar till den bräckliga grekiska självkänslan. Onekligen verkar det som om man i Grekland ser minoriteterna – och i allt större grad även mängden av illegala invandrare – som ett hot mot landets enighet. Myten om ett sammansvetsat folk med gemensamt språk och gemensam religion och kultur verkar både betydligt starkare och betydligt känsligare i Grekland än den motsvarande myten i andra europeiska länder. Dessutom ser landet ut att uppleva minoriteterna som ett verkligt hot mot Greklands geografiska enighet och identitet. 

På grund av de konsekvenser som en seger för Syriza kunde ha för euroområdets ekonomiska politik följer hela Europa med den grekiska utvecklingen med spänning. Med tanke på att Europa vill framstå som en union där också mänskliga rättigheter och minoriteter respekteras, skulle intresset för landet gärna få breddas till att innefatta också alla medborgares väl och ve. 

Den ekonomiska krisen i Grekland syns i gatubilden.