Häromveckan försökte vi, en grupp finlandssvenska journalister, hitta fram till Nirvana, men det tog sin lilla tid. Nirvana hade angetts som adressen för albanska PEN-klubben och vi visste vid vilken huvudgata det skulle ligga, men vi fick gå en stund fram och åter innan vi hittade den innergård där Nirvana finns. Det verkade vara ett högkvarter för olika konstnärsorganisationer, på väggarna hängde en mängd tavlor som var till salu för att bidra till katastrofhjälpen till Japan. Albanska konstnärer lever knappast i överflöd, men ofta är solidariteten störst bland dem som inte har det alltför väl ställt själva.
Kvällen var i alla fall värd trampandet på gatorna. PEN är ju författarnas förening för yttrandefrihet, och vi fick en inblick i de villkor som kan gälla under en totalitär regim. Visst talade vi också om dagens situation, som präglas av skarpa motsättningar mellan de båda huvudpartierna - missnöjet med dem verkar allmänt i Albanien.
Men det djupaste intrycket gjorde nog berättelsen om poeterna Vilson Blloshmi, och Genc Leka, som avrättades 1977, 29 och 36 år gamla, för att deras poesi misstänktes vara kritisk mot regimen. Det kan låta som en gammal historia, men är det inte. Det visas av att Vilsons bror och Genc' kusin Bedri Blloshmi, som stod åtalad i samma rättegång, förra året gav ut en bok med dokument kring processen som han hittat i arkiven. En del av dokumenten har översatts till engelska. Bedri var själv närvarande på PEN-klubben och berättade:
- Vår familj räknades höra till regimens fiender, familjemedlemmar hade varit aktiva på "fel sida" under andra världskriget och år 1944 arresterades vår farbror och dömdes till 20 år i fängelse. Också min far arresterades under den tiden. Jag själv arresterades 1976 och man försökte få mig att samarbeta med Sigurimi, säkerhetstjänsten.
- Min bror och kusin, som båda studerat vid lärarhögskolan i Elbasan, arresterades. Vilson kunde franska och hade översatt fransk poesi. Ingenting av dessa översättningar eller deras egna dikter hade dock publicerats. Men Sigurimi tog alla böcker och stämplade det de skrivit som dekadent, vittnesmål av litterära experter användes vid rättegången.
- Jag själv dömdes till 25 år fängelse, men min bror och min kusin arkebuserades.
Formellt dömdes de för sabotage och propaganda mot folkmakten, men det verkar i åtalsmaterialet inte finnas andra belägg för det än på sin höjd några privata samtal, inget konkret. Det avgörande verkar ha varit att deras familjer varit "kulaker" och kämpat på fel sida i kriget och att de själva skrev fel sorts poesi för bordslådan.
Essäisten och poeten Sadik Bejko, som hjälpte Bedri Blloshmi att i statsarkivet leta efter dokument kring processen och skrev en bok om den år 2006, var också närvarande på PEN-klubben och kommenterade:
- Vilson fyllde inte den socialistiska realismens krav och därför accepterades han inte. Han översatte lyrik av Rimbaud, Verlaine, Baudelaire och andra franska diktare, som ansågs som dekadenta. Men allt detta material fanns bara hemma hos honom, ingen kände till det. Det handlade i stället om att diktaturen sökte finna sätt att skrämma folk.
I ett litterärt expertutlåtande som ingår i handlingarna stämplas de franska diktare som översatts som dekadenta och pessimistiska. Utom dikter ingår i materialet också kortare citat från olika håll. Allt präglas enligt experten av nihilism och livströtthet. "Också då progressiva författare som Shakespeare, Hugo, Byron, Gorkij o.s.v. citeras är det deras mest negativa uttryck som citeras." I ett annat expertutlåtande behandlas Vilsons egen dikt "Sahara" och konstateras att det är "nonsens att skriva poesi om en plats som författaren inte känner".
I stället beskriver dikten ett sinnestillstånd där författaren känner sig övergiven, omgiven av ovänner. Han känner sig inte förbunden med folket. Också analysen av Genc Lekas dikter visar på en alltför pessimistisk, t.o.m. desperat livssyn.
Efter kommunismens fall frigavs Bedri Blloshmi och han började ta reda på vilka som var inblandade i det som skett.
- Det visade sig att de alla behandlats väl av politikerna. (Bejko preciserar: de blev parlamentariker, blev domare eller gick in i byggnadsbranschen.) De som förföljdes har däremot inte fått några nya ställningar. Samhället har delats i två klasser. Sedan jag publicerat min dokumentrapport har släktingar till mig förlorat sina jobb. Fast Albanien nu är ett fritt samhälle har gamla Sigurimi fortfarande inflytande och de accepterar inte att man gräver i det förflutna. Alla dessa mänskor som nu har positioner i regeringspartiet eller oppositionen eller i byggnadsbranschen tänker bara på hur de ska bli ännu rikare, inte på något annat. Man talar fortfarande om oss som "ex-fångar", men inte om dem som "ex-Sigurimi".
I diskussionen om statsarkivet skulle tillåtas att ge ut dokument av detta slag var det två författare och parlamentsledamöter som speciellt motsatte sig detta. Den ena representerar högern, som sitter i regeringen, den andra socialisterna, som är i opposition. Det visar hur den gamla regimen fortfarande har ett stort inflytande och verkar inom båda huvudpartierna.
I ett brev från Ismail Kadare, som avslutar boken, konstaterar den fortfarande aktiva författaren att de senaste årens diskussion om fallet är en skamlig episod. I offentligheten har det "skapats en mur av solidaritet kring mördarna mot deras offer, kring de skyldiga mot de oskyldiga". Historien har förfalskats för att få de skyldiga att framstå som hjältar och offren utsätts för psykologisk terror. Att visa vad som verkligen hänt är ingen lustfylld process, men den är nödvändig. Man måste få veta vad som hänt för att kunna gå vidare. Det är speciellt viktigt för den unga generationen.
När vi sedan gick ut i Tirananatten insåg vi att det fortfarande tar sin tid innan Albanien normaliseras, det yttre relativa välståndet till trots.
