Det svenska, Sverige och Europa

"Det sista hindret mot ett stärkt EU försvann då den tjeckiska presidenten Václav Klaus undertecknade Lissabonfördraget den 3 november 2009".

Med de orden börjar Magmas rapport Vision 2030, som publicerades vårvintern 2010.  Det känns i dag, sju år senare, överraskande passerat att den europeiska integrationen skulle vara en given ram för svenskans status i Finland – ett minoritetsspråk i ett av de då 27 EU-länderna.

Omärkligt har stora kvarnhjul i historien knakat och rört sig sedan dess. Jag bläddrar i rapporten och känner en plötslig nostalgi – intervjusvar som sju år senare känns lätt banala och aningslösa: den slitet självkritiska ankdamms­retoriken, reflexionerna om svensk service, kräftskivor, Strömsö och dur i dansmusiken.

Det är en tid som kanske inte ska komma tillbaka, en tid som känns som den i bildverket jag bläddrade i som barn, boken om det förlorade Hogland. I bilder i mjuka, oskarpa toner dokumenterades gränder, fiskelägen, örnnästen och anonyma madamer på en sandstrand i en tid före 1941.

Vårt Europa har hårdnat, inte bara genom ett yttre tryck, utan också genom en hårdhet som har vuxit fram inifrån.

Magmarapporten målade 2010 upp fyra framtidsscenarier, av vilka ett redan då återspeglade oron för ökad nationalism. För sju år sedan hade Sannfinländarna ännu inte vunnit sina två segrar i riksdagsvalet, de som 2011 och 2015 befäste partiets nu trettioåtta mandat i riksdagen.

För sju år sedan kunde man visserligen förutse framtida flyktingströmmar till Europa, men som ett slags vag science-fiction.  Den arabiska våren hade inte ägt rum, den som stack kusterna bortom det europeiska hemmahavet, Medelhavet, i brand.  I Syrien utvecklade resningen mot dynastin Assad sig under våra ögon till en av de största katastroferna i Europas närhet sedan andra världskriget – nu med 13 miljoner människor i behov av humanitär hjälp.

Vi som 2009 skrev texter om framtiden inser nu hur vi ofta felaktigt förutspådde Europa och EU i dess kärna som en given konstant i alla ekvationer, som ett fast bollplank, mot vilket alla kunde sparka boll om kvällarna; federalister, värdeliberaler, populister, nynazister. Trots olika pubertal-politiska nycker bland Europas nationer trodde vi att karavanen, trots allt, skulle fortsätta gå mot det stora goda.

I dag ser vi att det europeiska ”fredsprojektet” – utöver detta att hålla fred genom att köpa och sälja till varandra – har visat sig skrämmande kyligt. Vårt way of life, våra europeiska och västerländska värden har, inför frågor om människo­värde och humanitet, visat sig vara tunnare än vi trodde.

Vi har låtit Grekland, den antika kulturens och den första demokratins hemland, bli ett dubbelt utsatt land – skuldsatt till europeiska banker, humanitärt överbelastat av flyktingar som det övriga Europa inte har velat ta emot.

*

I maj 1824 hade Ludwig van Beethoven och ensemblen inte hunnit öva ordentligt inför uruppförandet av kompositörens nionde symfoni, i Wien. Maestron dirigerade själv, första gången i offentligheten på tolv år, så gott som helt döv.

Verket, en unik koralsymfoni, utmynnade i sin fjärde och sista sats i en magnifik, klassisk 1700-talshyllning till jämställdhet och syskonskap mellan människor, i filosofen, författaren och poetens Friedrich Schillers text Till glädjen.

När verket var slut och ingenting återstod av partituret, sägs den döve Beethoven fortfarande ha stått vänd mot orkestern och dirigerat, tills altsolisten Caroline Unger ska ha stött honom i sidan och sagt att symfonin faktiskt redan var slut.

Skriven till stora ord som omfamnar alla människor, seid umschlungen, Millionen!, adapterades verket 1972 som ett slags sammanfattning av europeiska livsvärden till en nationalhymn för Europa. I dag är hymnen i många avseenden en förbigången akustisk symbol, ett protokollärt nummer som går att spela i högtalarna från en minnessticka.

Europa har 2016 genom ett tvivelaktigt avtal med Turkiet, i strid med internationell praxis och under kritik från FN och globala humanitära organisationer, börjat avvisa nödlidande i strid med sina egna grundvärden.

Om vi ska utvärdera svenskans roll i Finland genom ett framtida Europa så är det under nya premisser.

*

Ett yttersta argument för svenskan i Finland är den språkgemenskap som befäster våra historiska band till likartade samhällen i Norden. Men inte heller de har varit resistenta för trender och korsdrag i Europa.  I de nordiska parlamenten har populistiska partier erövrat positioner på upp till 21 procent av mandaten.

Jag stod på Ikea när telefonen ringde.  Jag kallar henne Mia, hon som ringde, en närvårdare vid en av hälsocentralerna i Östnyland. Tidigare hade man i hennes hemby beskrivit henne som punkare; nu, 2011, var hon en nazisympatisör.

Vi hade i Borgåbladet skrivit om de lokala nazisympatier som hade gått att sålla ut bland de över 400 medlems­ansökningar till nynazistiska Suomen Vastarintaliike (SVL) som hade läckt ut på webben. Mia ville, i en saklig ton, veta varför vi hade pekat ut henne.

Med läckan blev SVL och dess kopplingar till Svenska motståndsrörelsen och till dess långvariga führerkandidat i Sverige, Klas Lund, allmänt kända. Båda länders säkerhets­tjänster har beskrivit rörelserna som reella hot mot samhällsordningen. De rasistiskt färgade medborgargardena Soldiers of Odin, som 2015 dök upp i Finland, hämtar uppenbart sitt narrativ ur samma högerextrema, samnordiska garderob.

Finland definierar sig i världen i relation till Sverige. I debatter med finsknationalister har jag visserligen i en lös retorik ibland fått höra att Sverige – eller jag själv som finlandssvensk – representerar ett gammalt förtryck. Men i dagspolitiken har inte ens etablerade finländska populistledare i praktiken velat ta avstånd till Sverige. Den sannfinländske försvarsministern Jussi Niinistö har fortsatt sin föregångares arbete på ett försvars­samarbete med Sverige; i hockey-VM är de blågula alltfort de käraste nästan-lokalderbymotståndarna.

*

Under semesterveckor händer det, särskilt den som kommer från de platta svenskbygderna i Finland, att man känner lusten att ta hyrbilen och åka upp i bergen.  Vi kör iväg och passerar de sista stadsdelarna, himlar oss över hisnande kurvor uppåt, känner luften kallna och häpnar över lokala tanter som lekande lätt gasar utför serpentinvägarna i Opel Corsor och Fiat Pandor.

I bergen ligger fascinationen sällan i det som finns allt närmare den allt kargare toppen. Den ligger i att vända sig om och se vilken väg man kommit hit, ända från flygplatsen långt borta. Det samma gäller förståelsen av historien, inför framtiden.

Det svenskas historia i Finland speglas ofta genom det sentiment vi byggt upp under ett 1950-tal eller ett 1970-tal. Det är känslan av det trygga syskonlandet, jämlikt, futuristiskt och välordnat, och som lojalt erbjöd jobb och välstånd även åt oss i ett då fattigare grannland.

Den mentalhistorian har också lett oss till föreställningen om att historien bär i sig en nordisk sanning, om ett nordiskt välfärdssamhälle som vi öppet tror oss kunna ”hålla fast vid” även då allting annat, som till exempel Europa, vacklar.

Ju högre vi pinar vår hyrbil, desto längre ser vi ut över dalar och fält. Så ser vi också efterhand längre bak i historien. Vi ser att även det goda Sverige hade ett mera turbulent 1800-tal än vi, det relativt välbärgade, autonomt privilegierade ryska storfurstendömet Finland.  Vi ser också att Sverige rentav har haft en totalitär, våldsam och brutal historia.

Den insikten hjälper oss kanske att nollställa oss inför framtiden. Det finns ett gott Norden vi kan bygga på, men det kan inte som sådant återskapas.  Ett etos som i synnerhet Sverige en gång hade, för humanitet, internationell samhörighet och globalt ansvarstagande, kanske inte kommer igen.

Tvärtom får vi kanske börja röja mark i länder som just nu bejakar en kallare marknads­liberalism, eller en absurd privatism för individen, eller en nationalistisk populism, kantad av nynazister med egna anspråk om att få definiera samma Norden som vi.

Vi står i Finland, i en kontext med det svenska, och Sverige, inför ett tomt bord. Vi måste upptäcka, formulera och kanske bejaka värderingar på nytt – kanske efter upplevelsen att någon ute i Europa fortfarande dirigerar medan musiken, som den ursprungligen var skriven, har upphört.

Någon kan uppleva detta som skrämmande, fast det egentligen är hisnande och fascinerande att leva inför detta oskrivna blad, nu.