Har finskhetsivrarna förresten tänkt på var Finland skulle befinna sig i dag utan sin svenska historia? Det frågar Marina Wiik i sin kolumn i Kyrkpressen (12.5.)
En fredag i april fick jag nästan rågbrödet i halsen. Morgontidningens nyhetssida rapporterade om en demonstration som ägt rum på riksdagshusets trappa. Jag fäste mig speciellt vid ett citat från en av demonstranterna: "Hakkaa päälle, pohjanpoika! Vi är precis lika fina som ni!"
Som österbottning har jag svårt för en schablonartad bild av finlandssvenskar som välbärgade småborgare med kristallkronor i vardagsrummen. I min hemtrakt var alla, en handfull storföretagare undantaget, vanliga arbetare som levde med lukten av kodynga runt husknuten. Ingen var förmer än den andra.
Jag växte upp med två jämnstarka språk och har aldrig tillhört dem som högljutt krävt service på svenska.
För mig är språket främst ett sätt att ge uttryck för det jag vill ha sagt. Därför är det sårande att det blivit en så stor sak i rikspolitiken; att jag som finlandssvensk tillskrivs vissa egenskaper bara utgående från mitt språk. Allt annat - min utbildning, bakgrund, personlighet - är av underordnad betydelse.
Språkgrupper består först och främst av individer, inte av flockdjur som går att sätta i bestämda fack. Den som med öppet sinne vågar ta sig över språkbarriären ser antagligen sig själv - och sina landsmän - med nya ögon. Genom att hålla sig till det bekanta blir man inte utmanad, men inte heller berikad. Det gäller också oss finlandssvenskar.
Har finskhetsivrarna förresten tänkt på var Finland skulle befinna sig i dag utan sin svenska historia?
Hade vi till exempel när det begav sig kunnat hävda vår autonoma ställning i det ryska riket och skapa ett västerländskt samhälle utan den svenska lagstiftningen som grund? Jag undrar.
