Vi är inte så många som har svenska som vårt modersmål. Och det är bara vi som kan vårda oss om svenska språket.
Två enkla konstateranden. De borde inte möta några invändningar. Och gör det inte heller så länge resonemanget inte förs vidare. Använder jag dem däremot som grund för att diskutera litteraturläsningen i skolan eller talspråket i radio är det annorlunda.
Jag medger att begreppet språkvård påminner en del om de goda böcker, fast med tråkiga omslag, som vi på min tid fick att använda i skolan. Men se bort från dammet och tänk på vad det handlar om: att hålla språket i trim så att det är klart och begripligt, så att vi kan använda det i alla upptänkliga situationer, det är att vårda språket.
I Sverige har vi länge skytt just den delen av språkanvändningen, rättelser och anvisningar hör det förflutna till. Så må det vara. Jag brukar ändå inte tveka att råda människor som vill lära sig svenska eller vidga sina svenskkunskaper att lyssna till radions P1. Där är rösterna många, uttalet ingalunda likriktat men med programledares fasta ledning får lyssnaren en uppfattning om hur den vårdade, talade svenskan ska låta.
Där hörs också då och då en svenska med färg från Dalarna, Småland eller Österbotten.
Om det går att tala om en kanon för den talade svenskan så har vi alltså en sådan.
Med litteraturen är det annorlunda. För något år sedan rasade debatten på svenska tidningars kultursidor sedan en riksdagsledamot dristat sig till att föreslå en fast lista för den skönlitteratur som skolelever skulle läsa.
Invektiven flög över spalterna, tvångsläsning framstod som ett förfärligt övergrepp. Osäkert om det träffade barnen, författarna eller skolpersonalen hårdast. (Möjligen kan den jämföras med striden kring tvångssvenskan!)
Själv förstod jag ingenting av intensiteten. Eller motviljan - ty det var verkligen också en fråga om just det - mot att läsa några av den svenskspråkiga litteraturens verk, sådana som överlevt tider och trender. För om inte vi gör det, vem gör det då?
Dessutom får vi faktiskt konversionsämnen alldeles gratis om vi läst samma Röda rummet eller Nu var det 1914. Som det nu är kan svenskar som inte är nära bekanta bara tala om två saker: våra sysselsättningar och vädret.
Om nu inte skolan är det svenska språkets starka stötta har vi ändå Svenska akademien! Med glans sköter dess sekreterare sin uppgift, Horace Engdahl har flera språk på sin repertoar men är ändå övertygad om att en människa uttrycker sig bäst på sitt eget språk.
Jag tror att han alldeles rätt i att svenska akademiker som talar och skriver på engelska framstår som dummare än de är. Jag är emellertid inte lika säker på att de rocklyriker som begagnar engelskan skulle vara större poeter på svenska.
Så angelägen Akademien än är om svenskans ställning som huvudspråk - en ny term! - så försummar den att ta hand om och dra fördel av hela den svenskspråkiga världen. Jag syftar förstås på svenskan i Finland.
Att akademiledamöterna på 1800-talet strax efter den pinliga skilsmässan inte vågade/ville/förmådde se till språkbrukarna på andra sidan havet är en sak. Men nu, när våra två länder är stabila välfärdssamhällen med god självkänsla vore det naturligt att bland de aderton se en och annan med hemvist i Finland. Inte minst som både prosa och lyrik har så många framstående företrädare bland svenskspråkiga finländare.
I Gustav III:s akademi var det självklart att ledamöterna kom från hela riket. I dag borde det vara lika självklart att de kommer från hela den svenskspråkiga världen.
