Svenska somrar betyder svenska sommardebatter. Sådana flammar upp och fyller kultur- och debattsidor under några månader och är sedan glömda. De utmärks av en ovanlig hetta i tonen, den brukar dessutom stegras ju mindre väsentligt ämnet är för den stora allmänheten.
I år bröt denna debatt ut ovanligt tidigt - och kanske angår ämnet för ovanlighetens skull en större grupp. Jag syftar på de så kallade Humanisterna och deras kampanj mot gud - eller snarare GUD.
Avsikten är att rycka undan slöjan av vidskepelse som de menar får människor att tro och att förpassa GUD så långt från offentligheten som möjligt.
Den tändande gnistan var en annonskampanj med stora affischer, bland annat i Stockholms tunnelbana. De visade davidsstjärnan respektive halvmånen i gult på blå botten plus en svenska flagga, som förklarades det, med sitt kors är en symbol för kristendomen.
Det hela såg verkligen egenartat ut, och gav mig olustiga associationer till politiska riktningar med främlingsfientlighet och svensknationalism på programmet.
Och jag var inte ensam. Ett par tidningsinlägg bekräftade att de gulblå bilderna med sitt inte helt tydliga budskap uppfattades som just riktade mot "osvenska" religioner.
Sedan bröt en häftig luftfäktning ut. Personerna bakom affischerna såg stora faror i att människor tror fullt och helt eller ljumt och vagt. Det de tror på är ju inte vetenskapligt bevisat.
Kära nå´n, tänkte jag, är det 1959 eller 2009? För femtio år sedan stod ännu den svenska statskyrkan upprätt och var en maktfaktor, i dag kämpar den om uppmärksamhet utan särskilt stor framgång. Och några andra religioner med politiskt inflytande har inte kommit i dess ställe. Upphetsningen kring muslimska trosbekännare i förorterna handlar mest om deras sociala och ekonomiska utanförskap, som visserligen ofta kläs i krav på respekt för deras religion.
Ännu mer förbryllad blev jag när jag förstod att gudsvarningskampanjen är en internationell företeelse. Konceptet har utarbetats i Storbritannien och sedan sålts in i olika länder. Också i Finland. Framgången har dock varit måttlig. Och det är inte att undra på. De nordiska länderna har förmodligen världens minst religiösa befolkningar, Sverige är sekulariserat sedan ett par generationer tillbaka. Och makthavaren statskyrkan försvann vid årtusendeskiftet.
Ingen politiker åberopar gud till stöd för sina åsikter. Personer som kandiderar till riksdagen får frågor av allehanda slag, från vad de tycker om olika slaktmetoder till hur de reser till sitt arbete men aldrig att de skulle besväras med en fråga om de tror på gud - sådan information intresserar inte väljarna.
Detta sakernas tillstånd är gott. Tron ska höra till privatlivet precis som sexuallivet. Den amerikanska ovanan att åkalla högre makt och paketera in gud i de politiska budskapen uppfattar vi tackochlov just som en ovana.
Vad gäller sommarens debatt om gud, tron och vetandet lär den väl vara glömd när affischerna förts till soptippen. Och förhoppningsvis ska sponsorerna av dylika jippon tröttna. Grundfrågan - hur vi försvarar vår form av religionsfrihet - kommer däremot att återkomma.
Religionsfriheten i våra nordiska länder är född ur samma frihetslängtan som kraven på rösträtt och myndighet, den är en sida av yttrande- och tankefriheten.
Vi har drivit de här friheterna långt för individen, och det har vi kunnat göra därför att värdegemenskapen har varit stor i våra samhällen. Människor från andra länder och kulturer står emellertid ofta främmande inför det vi tycker är självklart, till exempel religionens ställning.
Det är inför dem vi behöver argumentera för vår religiösa frihet och religiösa ljumhet. De affischklistrande ateisterna däremot är sommarflugor, knappast några utmanare.
