I botten för Yle-fadäsen finns statsministerns svaga ledarskap. Sitt beslut gjorde minister Suvi Lindén med Samlingspartiets goda minne, skriver Torbjörn Kevin i Åbo Underrättelsers ledare (13.3.).
"Sektorministern Suvi Lindén vände under ett dygn 180 grader i den samhälleligt och nationellt tunga Yle-frågan. Det illustrerar ett grundläggande systemfel hos regeringen Vanhanen.
Kommunikationsministerns utspel på torsdagen var överraskande för alla andra aktörer än den samlingspartistiska ministergruppen. Notera detta, manövern gick i gruppens namn.
Cirka ett år efter att en enig Lintilä-grupp lanserade medieavgiften som svar på Yles finansiella problem meddelar sektorministern att hon låter frågan flyta fram till valet om drygt ett år. Två år av vattentrampande resulterade i bottennapp.
Det är ett misslyckande som söker sin motsvarighet.
Yle-härvan kan analyseras ur två synvinklar: Yles och regeringens.
Yle först.
Fortsatt oklarhet råder om finansieringen efter år 2011. Kreativitet under osäkerhet är för all del ett krav över hela nationen. Men Yle är och förblir ett medialt flaggskepp och ett medel i den nationella kulturpolitiken. En instans som ges den rollen bör tilldelas resurser - inte oklarhet.
Det ansvaret är politikernas - de samma som med brösttoner kallar Yle för riksdagens bolag.
Den nuvarande teveavgiften är ingen långsiktsmodell, skolket fortsätter och Yle går miste om miljoner. Gratisgenerationer ser inte teveavgiften som en nationell plikt.
Lintilä-gruppens elementära fel var att den letade efter en finansiering utan att fråga vad som ska definieras.
Den missen begicks under parlamentarisk endräkt men blir inte mindre därav.
Regeringen nu.
Matti Vanhanen gav i sina andra regering sektorministrarna explicit arbetsro. Han uppmanade ministrarna att inte yttra sig offentligt om frågor som är under beredning i andra ministerier.
Matti Vanhanens utpräglat sektoriserade syn på sitt kabinett påminner mer om förvaltning än om politik.
Med den synen på politikens högsta nivåer signalerade han samtidigt att regeringen Vanhanen som kollektiv inte har en politisk ambition.
Vanhanen har agerat i den andan. Politiken har präglats av ett ständigt kommittésurr i slutet mörka rum.
Arbetsgrupperna och kommittéerna har signalerat högt ställda ambitioner.
Men politik kan inte kokas ned till utredning. Parlamentariska kommittéer kan inte ersätta samtal mellan politikens huvudaktörer, statsministern, ministrarna och partiordförandena. Åppna och slutna samtal.
Att leda är inte bara att fatta beslut, det är också att via politisk dialog forma en beslutslinje som andas vilja.
Regeringen Vanhanen II har saknat den politiska ambitionen. Har den funnits har den inte synats.
Kollegan Hbl frågar om det är ett misslyckande med själva modellen där Yle är riksdagens bolag - eller om det bara är en svag minister som misslyckats att agera under starkt tryck.
Vi tror att det ryms mera sanning i det senare - men det är inte hela sanningen.
Minister Lindén kunde göra sin helt osannolika reträtt för att statsministern inte har agerat politisk ledare för sin egen ministär.
I de flesta länder är det otänkbart att en sektorminister ensam - och under maximal överraskning - kan ta beslut av den här typen.
Minister Lindén kan sägas vara svag trots det. Men överbetona inte hennes egen vilja i Yle-frågan.
Partiordförande Jyrki Katainen fick vila sig i total mediatystnad under hela torsdagen.
Gårdagens tidningar ställde inte frågan om Lindéns manöver hade varit i Katainens påse innan den hamnade i den mörka Lindénska säcken.
Vad talar för det?
Svar: Ett starkt intresse hos privata mediebolag att obstruera en stark utveckling för Yle - vilket en redan nu garanterad Yle-avgift kring 200 euro hade inneburit.
Bland andra Ulla-Maj Wideroos (SFP) och Eero Heinäluoma (SDP) uttryckte på torsdagen missnöje med att Yle-frågan gick de privata mediebolagens väg.
Om det är vad som hände är långt ifrån givet. Men låt det bli sagt: Också privata mediebolag får lobba för sin sak och Yles roll, uppdrag och nivå har här en stor betydelse.
Kritiken ska riktas mot Samlingspartiets ledning.
Minister Lindén agerade inte ensam - så stark är hon inte.
Yleavgiften - i dag en politisk pannkaka - blir ett element i riksdagsvalet 2011. Det är lämpligt.
Politiker understryker gärna att Yle är riksdagens bolag. Samma politiker säger sedan att en budgetfinansiering av Yle är omöjlig eftersom det skulle göra Yle beroende av riksdagen.
Riksdagens bolag men ändå inte beroende av riksdagen? Någon borde bestämma sig.
Yles framtid är en ypperlig valfråga. Men att som Lindén tro att valrörelsen ger ett svar som kan formaliseras i ett regeringsprogram är naivt i överkant.
Däremot gäller det att titta bakåt och ogilla vad man ser. Den Vanhanenska ledarstilen måste förpassas till ett politiskt museum vars nyckel kastas i Vanda å. Regeringen är politikens nav och ska ledas utifrån den synen.
Yle-härvans skyldiga är, med växande vikt: minister Lindén, minister/partiordförande Katainen och statsminister Vanhanen.
De får ta ansvar i valet - som under dessa omständigheter känns frustrerande avlägset.
http://www.abounderrattelser.fi/au/2203587.php
