Ur finlandssvensk synvinkel var det ett mycket positivt beslut som den socialdemokratiska partistyrelsen fattade i juni 2011 gällande omfördelningen av partiets informationsstöd. Man beslöt nämligen att utveckla och stöda webbinformationen, huvudorganet Uutispäivä Demari samt - glädjande nog - den finlandssvenska socialdemokratiska webbtidningen Arbetarbladet.
Den trista sidan av beslutet var att man kommer att göra radikala nedskärningar i stödet till de socialdemokratiska regiontidningarna. Risken är uppenbar att en del av dem antingen integreras med Uutispäivä eller helt läggs ned. Bland de socialdemokratiska regiontidningar som ännu existerar finns sådana anrika publikationer som Pohjolan Työ i Uleåborg och Uusi Aika i Björneborg. Viikko-Eteenpäin i Kotka bygger på traditionerna från Eteenpäin som var en mycket spridd och läst tidning i hela Kymmenedalen.
När Arbetarbladet i slutet av år 2009 lades ned som papperstidning för att i stället från början av år 2010 ges ut enbart som webbtidning hördes mycken gråt och tandagnisslan. Inte utan orsak. Många av läsarna var relativt ålderstigna och kunde inte övergå till att läsa en tidning på dator. Delvis av den enkla orsaken att de antingen inte hade tillgång till en datamaskin, eller inte visste hur en sådan skulle användas.
Många påminde i den situationen naturligtvis om Arbetarbladets stolta traditioner. Grundad 1919 och med sådana legendariska chefredaktörer som Axel Åhlström, K-A Fagerholm, Atos Wirtanen, Gunnar Henriksson, Lars Lindeman och Yrsa Stenius var Arbetarbladet ett begrepp inte bara i finlandssvensk och finländsk pressdebatt utan också i hela Norden. Både under mellankrigstiden, de tunga krigsåren och efterkrigstiden var Arbetarbladet en levande kontakt till den nordiska socialdemokratin. I svåra tider då kampen mot nazism och kommunism var som hårdast stod Arbetarbladet som en orädd förespråkare och ett garanterat varumärke för en västerländsk rättsstat och en nordisk demokrati. Under signaturen Friman var K-A Fagerholm en noga läst kåsör, medan Lars Lindeman med signaturer som Smockan, Ruter Knekt och Farsans funderingar ofta fick skrattarna på sin sida. Man ska inte heller glömma att en sådan kulturpersonlighet som Elmer Diktonius regelbundet medarbetade och att Gudrun Mörne var mångårig redaktionssekreterare.
Men Arbetarbladet skulle inte ha varit Arbetarbladet om man inte hade försökt sig på de mest vansinniga experiment. År 1949 beslöt man ändra tidningens ärorika namn till Svenska Demokraten samtidigt som den blev en dagstidning. Det var ett beslut som var nära att knäcka den ekonomiska ryggraden och hota tidningens existens. Man hade strävat efter att bli en stor finlandssvensk daglig tidning som kunde konkurrera med Hufvudstadsbladet. Men resultatet blev istället att Svenska Demokraten för att överhuvudtaget överleva krympte ihop till ynkliga fyra sidor som utkom två gånger i veckan. I enstaka fall kunde man kosta på sig lite tjockare nummer.
Så skulle en pigg och aktiv sextiotalsungdom storma in i den finlandssvenska socialdemokratin. En generation som också ville se en förnyelse av Svenska Demokraten. Resultat var att tidningen år 1971 återtog namnet Arbetarbladet och blev tredagars. Så här fortsatte det ända tills ekonomiskt krassare tider och kommunala annonser som föll bort tvingade fram en nedskärning till bara ett nummer i veckan.
Den modellen höll som sagt ända till år 2009. Siv Åstrand som blev chefredaktör för Arbetarbladet i och med övergången till webbtidning år 2010 säger att beslutet ändå var klokt, om ock svårt och smärtsamt. Mot bakgrunden av den socialdemokratiska partistyrelsens färska informationspolitiska linjedragningar kan man nog idag säga att Arbetarförlaget som utger Arbetarbladet lyckligtvis i god tid garderade sig, och därmed i praktiken för en överskådlig framtid tryggade tidningens forsatta existens. Det är Finlands svenska socialdemokrater (FSD) som innehar aktieamjoriteten i Arbetarförlaget.
Den stora fördelen med Arbetarbladet som webbtidning är att man är aktuellare än en papperstidning en gång i veckan. Det finns också möjligheter till en mer omfattande diskussion på tidningens sidor. Chefredaktör Åstrand tycker dock att den politiska diskussionen på webbsidorna inte vill ta fart och att tidningen i ny utformning ännu söker sin plats. Nu har Arbetarbladet varit en webbtidning i ett och ett halvt års tid. Under den tiden har tidningen två gånger fått en ny modernare vinjett och en ny layout. När Arbetarbladet som papperstidning lades ner år 2009 var upplagan lite under 2 000. Den första tiden vart antalet besökare på Arbetarbladets webbsidor per vecka cirka 600. Deras antal har nu stigit till dagens 1 000 per vecka, vilket anses vara bra för en liten tidning med knappa resurser och så liten personal.
Arbetarbladet har bara en heltidsanställd person, nämligen chefredaktör Siv Åstrand. Problemet är fortfarande de gamla läsarna som inte har dator, och att alla inte känner till tidningens existens. Mera reklam och marknadsföring är ett botemedel.
Det har visat sig att det Arbetarbladets läsare mest vill ha är artiklar om aktuell politik och vad Finlands svenska socialdemokrater står för i olika frågor. När Maarit Feldt-Ranta, Steven Frostdahl, Erkki Tuomioja och speciellt Paavo Lipponen uttalar sig eller själva skriver i Arbetarbladet så hamnar de genast i toppen över mest lästa artiklar. Också skeendet i de nordiska länderna och recensioner av politiska memoarer väcker stort intresse. Den rena nyhetsbevakningen sköts bland annat genom översättningar av artiklar från Uutispalvelu (UP).
Dessutom befinner sig numera Arbetarbladets enmanredaktion i en professionell journalistisk miljö, nämligen i ett eget rum mitt i Uutispäivä Demaris redaktion i 18 våningen i det höga fackföreningshuset i stadsdelen Havshagen i Helsingfors. Positionen garanterar en god utsikt både över de centrala delarna av Helsingfors och det politiska skeendets centrum.
Det är lätt att hålla med Siv Åstrands vädjan när hon säger: jag skulle så gärna se fler aktiva medarbetare i tidningen. Just det. Arbetarbladet är verkligen en finlandssvensk pärla och kulturinsinstitution. Tyvärr dock alltför sällan observerad i finlandssvensk och finländsk mediadebatt. För att inte tala om Norden. Läs alltså Arbetarbladet! Det kostar nämligen ingenting att gå in på www.arbetarbladet.fi
