Vi har ett grannland som aldrig upphör att fascinera, nämligen Ryssland. Spännande, men också skrämmande, med tanke på landets blodiga och våldsamma historia. Gåtfullt och dunkelt. Men samtidigt också förvaltare av ett enormt kulturellt arv från odödliga författare till ovärderliga konstverk. Misstänksamt, men även med prov på gästfrihet och generositet av oanade mått.
USA har kallats "de stora möjligheternas land". Ryssarna själva betecknar ibland i folkhumorn sin nation som "de stora överdrifternas land". Finland har alltså begåvats med en konstig granne, oftast i historien lyckligtvis vän, ibland tyvärr även fiende.
Samfundet Finland-Ryssland (SFR) och dess föregångare Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS) är en organisation som jag minns med största tacksamhet. Liksom många andra samhällsaktiva jämnåriga anslöt jag mig i 20-årsåldern till Samfundet Finland-Sovjetunionen i början av 1970-talet. För jämviktens skulle gick jag också med i Pohjola-Norden där min politiska förebild K-A Fagerholm en gång varit ordförande. SFS-engagemanget skulle bland annat ge mig uppdraget som ordförande för samfundets svenskspråkiga Helsingforsavdelning, ett medarbetarskap i samfundets finlandssvenska tidskrift Kontakt, samt ett medlemskap i samfundets svenska kommitté som jag fortfarande tillhör med det undantaget att Sovjetunionen i organisationens namn sedermera ersattes av Ryssland.
Det visade sig snart att samfundet var ett långt ifrån homogent block av likriktade åsikter. Tvärtom fanns här allt från mörkröda stalinistiska politruker som antagligen drömde om att en dag se ett Sovjet-Finland till mer eller mindre blåskiftande affärsmän som främst var intresserade av att utveckla östhandeln, både sin egen och rikets. Och däremellan liberaler, gråsossar, jordbrukare, idrottsmän, författare, konstnärer, präster, rysklärare mm. Hade inte redan president Paasikivi i tiderna sagt att alla ansvarskännande finländska medborgare borde ansluta sig till SFS, som därmed i Kekkonens Finland medlemsmässigt utvecklades till en verklig massorgansation. Men också till ett slagfält i en ideologisk och politisk maktkamp. En stor del av samfundets personal hade sin bakgrund i den folkdemokratiska/kommunistiska rörelsen. Några räknades till den taistoitiska minoriteten inom Finlands kommunistiska parti. Bland dem samfundets mäktiga dåvarande generalsekreterare som aldrig gjort upp med sitt stalinistiska förflutna.
Ett stort tack går till Herbert Walther som på 1970- och 80-talet var anställd som svensk sekreterare för Samfundet Finland-Sovjetunionen. Med sin socialdemokratiska bakgrund ställde sig Walther öppet på tvären mot den kommunistiska maktapparaten inom samfundet. Tidigare hade man till exempel kunnat sälja kommunistpartiets lotter vid samfundsavdelningarnas möten. Det satte Walther stopp för. Blåögda hyllningar till Sovjetunionens ofelbarhet var ingen sällsynthet. Alla som i likhet med Walther försökte få en ändring till stånd blev lätt stämplade som "antisovjetiska" för att använda en klyscha som låg i den tidens anda. De politiska motsättningarna kulminerade i det berömda Baltikumnumret år 1989 av den svenskspråkig samfundstidskriften Kontakt där sovjetockupationen av Estland, Lettland och Litauen på allvar ifrågasattes. Resultat: Kontakt lades ner av kostnadsskäl som det officiellt hette i den högsta SFS-ledningens förklaring. Men två senare skulle hela Sovjetunionen läggas ner.
Inom SFS lärde vi ungdomar oss också rent konkret en annan sak. Nämligen det minst sagt dubbelbottnade i hela sovjettänkandet. På de fantastiskt lärorika resor som Herbert Walther i samfundets regi arrangerade i österled kunde man inte undgå att frapperas av hur inte bara de sovjetiska Inturistguiderna utan också andra sovjetmedborgare officiellt sade ett och privat någonting helt annat. Det sistnämnda under förutsättning att förtroende på det personliga planet uppstått. Mot propagandaaffischernas vackra bilder av leende människor stod östblockets gråa och dystra vardag. De oförglömliga vitsarna som människorna själva berättade icke att förglömma. "Stormaktstidens Spanien var riket där solen aldrig gick ner. Sovjetunionen är riket där solen aldrig går upp", hörde till de bästa. Inom SFS svenskspråkiga kultursektion talade man länge om den till Finland inbjudna sovjetprofessorn i litteratur som i ett föredrag fördömt pornografiska alster som ett tecken på kapitalismens dekadens. Efter sitt tal hade han frågat var man kan se de bästa porrfilmerna i Helsingfors! "Bumaga bumaga, i praktika praktika", papper är papper och praktik är praktik, det var Sovjetunionens logik för att ta ett klassiskt uttryck.
I maj 1992 gjorde jag flera intervjuer med fackligt aktiva i S:t Petersburg. Då hade Sovjetunionen upplösts fem månader tidigare, men de gamla idéerna med allt vad de innebar av planhushållning och arbetsbrigader satt naturligtvis ännu hårt kvar. Den sovjetiska fackföreningsrörelsen var nämligen en del av den kommunistiska stats- och partiapparaten. Efter en lång paus var jag igen sommaren 2011 i S:t Petersburg. Då fick jag en mycket givande intervju med Vitalij Artiuhin som är ordförande för metallarbetarfackavdelningen vid en stor turbinfabrik med femtusen anställda i S:t Petersburg. Gamla lärdomar från SFS-tiden beträffande ombytlighet och tvära kast i rysk mentalitet visade sig nu vara nyttiga. Tankebanorna i alla fall inom den här grenen av rysk fackföreningsrörelse går uttryckligen i rakt motsatt riktning jämfört med sovjettiden. I Sovjetunionen var det kollektivt, läs statligt, ägande till produktionsmedlen som gällde. Kapitalister skymfades och beskrevs som blodbesudlade utsugare. Alexej Mordasjov som betraktas som Rysslands rikaste man äger 70 procent av aktierna i ovannämnda turbinfabrik. Men fackavdelningens ordförande Artiuhin såg enbart positivt på detta faktum. Den rike ägaren förstår hur det är att vara arbetare på verkstadsgolvet och han är mycket positivt inställd till facket. Ömsesidigt förtroende och socialt partnerskap är nyckelorden. Och fackvadelningen själv har satsat på att köpa aktier och investera. Borta är femårsplanernas kvoter som skulle fyllas. I stället kom stenhård global konkurrens på de fria marknaderna världen över.
Medborgar- och vänskapsorganisationer brottas idag med stora problem. Förståeligt när det finns mycket annat att göra under fritiden. Det är synd att Samfundet Finland-Ryssland och dess svenskspråkiga verksamhet tynat bort under de senaste decennierna. Den organisationen gav mig och många andra sådana kunskaper om ett med västerländska ögon sett djupt irrationellt samhälle som man aldrig annars kunde ha fått. Böcker, tidningar och filmer kan vara hur bra kulturförmedlare som helst, men Ryssland måste man själv uppleva och se med egna ögon. Dessbättre finns det nu en grupp yngre finlandssvenskar som som återupptäckt Samfundet Finland-Ryssland. Det är bara att önska dem lycka och framgång i utmaningarna.
