Sommaren 2011 fattades två viktiga beslut som berörde den finlandssvenska informationen inom två stora organisationer. Den socialdemokratiska partistyrelsen beslöt att utveckla och satsa på webbtidningen Arbetarbladet. Och Finlands Fackförbunds Centralorganisations (FFC) kongress beslöt att den svenskspråkiga medlemstidningen Löntagaren ska fortsätta att utkomma som papperstidning.
"Om du inte har en papperstidning som kommer in genom postlådan, vad har du då att ge? Läsaren måste ta ställning till den, medan en webbtidning kräver att du aktivt går in och söker. Vi är kanske inte riktigt där än", säger Löntagarens chefredaktör Ingegerd Ekstrand. Beslutet att ha kvar Löntagaren och dess finskspråkiga kollega Palkkatyöläinen samt ungdomstidningen Arvo i pappersform fattades genom en provomröstning med en överväldigande majoritet av kongressombuden . Det fanns nämligen ett annat förslag som gick ut på att all den information inklusive de tre ovannämnda tidningarna som FFC ger ut skulle utkomma enbart i elektronisk form.
Basfakta berättar följande: I sin nuvarande utformning har FFC utgett Löntagaren sedan år 1971. Den hade dock föregåtts av motsvarande medlemstidningar tidigare i historien. Avsikten var att fackcentralen genom Löntagaren skulle nå om inte alla så åtminstone merparten av FFC-förbundens svenskspråkiga medlemmar. Systemet fungerar så att det är FFC-förbunden som prenumererar på tidningen åt sina medlemmar. Löntagaren har idag en upplaga på cirka 22 000 exemplar. Antalet svenskspråkiga medlemmar inom FFC uppgår till cirka 44 000. Orsaken till glappet är dels att flera i samma hushåll tillhör antingen samma eller olika FFC-förbund och bara vill ha ett exemplar i postlådan, och dels att vissa förbunds medlemsförteckningar har en ofullständig språkkod.
Det är dessutom värt att notera att FFCs finskspråkiga tidning Palkkatyöläinen har en upplaga på 26 000 eller obetydligt mer än Löntagaren. Orsaken är den att Palkkatyöläinen enbart sänds till dem som har olika fackliga upppdrag, till exempel huvudförtroendeman eller arbetarskyddsfullmäktig. Med den här lösningen ville fackcentralen kompensera det faktum att många FFC-förbundstidningar innehåller endast ett par svenskspråkiga sidor, i vissa fall bara en kort svensk resumé.
Nu har mycket vatten runnit under Långa Bron vid kvarteret där metallhuset och FFC befinner sig. Löntagarens utgivningstäthet har krympt från en veckotidning , utgivning varannan vecka, tio gånger årligen till att som i dag utkomma med sex nummer per år. Med det handlar om kvantitet - inte kvalitet. Tack vare modern informationsteknik har FFC i likhet med så många andra organisationer koncentrerat sin dagsaktuella information till nätet. Också valda delar av Löntagaren har funnits på webben i tio år. Vad Löntagaren tappat i fråga om aktualitet har man istället vunnit i djup och högklassiga reportage. Samt en välgjord layout. Den som söker fackliga nyheter kan göra det via sin dator. För många är datorn ingalunda ens ett arbetsredskap.
Redan en snabbtitt på Löntagaren visar att vi har en riktig pärla i finlandssvensk journalistik. Välgjord, nära människornas vardag och fjärran från det kulturelitiska snobberi som ibland lätt drabbat andra alternativa svenskspråkiga mediaprodukter. Tyvärr är det bara så att Löntagaren precis som sin politiska kollega Arbetarbladet alltför sällan uppmärksammas av andra finlandssvenska tidningar. Man ska dessutom minnas att Löntagarens redaktion bara består av en och en halv person, dvs. en chefredaktör på heltid och en halvtidsanställd redaktör.
I enlighet med sin programförklaring för år 2011 har redaktionen målmedvetet gått in för att ladda upp innehållet både vad gäller tyngd och bredd. Och bra är det med tanke på att läsekretsen i likhet med den svenska FFC-medlemskåren omfattar allt från traditionella metallarbetare i Dalsbruk eller pappersarbetare i Jakobstad, bilförsäljare i Hangö, kemiarbetare på Åland, snabbköpskassor i Åbo till flygvärdinnor och kommunalarbetare i Helsingfors. Tyngdpunkten i reportagen ligger i människornas arbetsdag. Det är arbetstagarna som i ord och bild får berätta om sig själva. Och märk väl i positiv anda. Chefredaktör Ingegerd Ekstrand konstaterar att det oftast bara är i samband med strejker som fackföreningsmedlemmarna kommer fram i andra medier. I övrigt är det representanter för företagsledningen som mest tycks intressera journalisterna. Tala sedan om vinklad mediabevakning!
Ett av de intryck som man får av Löntagarens innehåll är den politiska obundenheten. Om finländsk fackföreningsjournalistik i historien åtminstone delvis präglats av forna tiders partipolitiska maktkamp, så är det idag helt andra frågor som står i förgrunden. Det kan handla om vilka förändringar den tekniska utvecklingen medfört, om nya maskiner, om arbetstakten som hårdnar, om hur man ska skapa en bättre och tryggare arbetsmiljö, om kompisarna på jobbet osv
Man ska inte heller glömma Löntagarens otroligt populära korsord och matrecept. I prylhörnan kan man till exempel få veta vilken typ av burköppnare man ska skaffa sig, medan man i Nancys hörna lär sig tala och skriva korrekt svenska utan såkallade finlandismer. Kulturen har sin givna plats, liksom också serieteckningar som "Folk i farten" och LO-djuren på sista sidan vilka garanterar ett gott skratt.
Den stora majoriten av FFC-ombuden, av dem de flesta finskspråkiga, som röstade för Löntagarens fortsatta existens ska ha ett stort tack för sitt kloka beslut. Många minnesgoda finlandssvenskar i den övre medelåldern och vidare uppåt kommer säkert ihåg hur man i flera svenskspråkiga hushåll under efterkrigstiden höll sig med familjetidskrifter från Sverige. Till exempel Allers och Hemmets Veckotidning. Den som tyckte om lite tuffare journalistik läste tidskriften Se. Med sina nuvarande ambitioner har Löntagaren alla möjligheter att för traditionerna vidare. Men på egen finlandssvensk grund.
