För en tid sedan satt jag på Arbetararkivet i Helsingfors. Jag hade beställt två pärmar med material om Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning nr 4. Det som kunde ha blivit en tråkig genomgång av gamla dammiga protokoll, medlemsförteckningar och trista räkenskapsböcker blev i stället en fascinerande resa tillbaka i tiden. En sak som omedelbart slog mig var hur mycket som kändes igen och hur välbekanta många av miljöerna verkade. Ändå har det gått hundra år sedan den föreningen fanns till.
På den tiden skrev man utförliga diskussionsprotokoll som återspeglade stämningarna och tidsatmosfären. Undrar i mitt stilla sinne om någon ambitiös historieforskare efter hundra år lika bra ska kunna fördjupa sig i vad som skedde år 2012, med tanke på hur förgängliga och lätt sårbara all e-post och elektroniska arkiv tycks vara. Också den sirliga handstilen i de gamla protokollen och verksamhetsberättelserna imponerar fortfarande.
Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning grundades den 12 november 1905 av 300 personer som samlades i den dåvarande Broholmsmanegen på Broholmen där Paasivuorigatan idag befinner sig. Storstrejken hade just avslutats och det rådde ingen brist på entusiasm och framtidstro bland mötesdeltagarna. Säkert kom många också ihåg strejkoroligheterna och kravallerna eftersom filaren Nylund (förnamnet saknas i protokollet) betonade vikten av ett lugnt och humant uppträdande och att alla arbetare borde "betrygga" varandra.
Vid det stiftande mötet höll magister Mårten Holmberg ett föredrag om arbetarrörelsen som hälsades med bifall. Samme Holmberg skulle senare lämna rörelsen på grund av dess radikalisering.
En avmattning drabbade även den svenskspråkiga järn- och metallarbetarfackavdelningen. Det framgår nämligen att inte ens tio personer i regel orkade upp på avdelningens månadsmöten under att par år efter grundandet. Fenomenet känns igen i dagens folkrörelser som i hela Norden har svårt att attrahera en större allmänhet.
Småningom stabilserades dock verksamheten. Som ett exempel på de livfulla diskussioner som ofta fördes kan man nämna en sommarfest skulle arrangeras i Uppby på Degerö i Helsingfors. Åsikterna var många och gick i sär. Var hyran för festplatsen skälig eller för hög? Tänk om det skulle bli regn? Och hur kunde man garantera att alla deltagare skulle gå hem i tid? Uppenbarligen var man orolig för att någon skulle överförfriska sig med eventuella medhavda starka drycker. Nykterhetsarbetet var nämligen en viktig del av den dåtida arbetarrörelsen.
En annan stridsladdad fråga blev avdelningens valspråk. Enighet och Styrka eller Enighet och Sanning föreslogs. Också Frihet och Rätt vann understöd. Efter långa och intensiva diskussioner segrade franska revolutionens valspråk Frihet, Jämlikhet och Broderskap.
Oftast stod rent konkreta frågor på dagordningen. Avdelningen tillhörde Finlands metallindustriarbetstagares förbund, föregångaren till det nuvarande Metallarbetarförbundet, och förbundets arbetslöshetsfond fick de böter som föreningens impopulära strejkbrytare dömdes till. Genom förbundet hade man också ett samarbetsavtal med metallarbetarförbunden i Sverige, Norge och Danmark. En gång skulle man spåra upp en medlem som försvunnit i Norge och fick då hjälp av Christiania (nuvarande Oslo) Jern- og Metallarbeiderforening.
För att få in medlemsavgifterna valde man uppbördsmän för noga avgränsade distrikt. De geografiska områdena var: Sörnäs, Sörnäs järnvägsbro norrut, dvs Vallgård och Hermanstad, Kronohagen, Brunnsparken, Rödbergen, Gräsviken, Fredriksberg samt Arkadia norrut, alltså Tölö.
De viktigaste arbetsplatserna var Sandvikens skeppsdocka, Maskin&Bro i Sörnäs, John Stenbergs maskinfabrik på Broholmen, Statsjärnvägarnas reparationsverkstad i Fredriksberg, Borgströms tobaksfabrik i Kronohagen, Spårvägarnas reparationsverkstad, Hubers verkstad samt G. Strömbergs elektriska fabrik.
Föreningsmöten hölls i allmänhet runt Broholmen på platser som Arbetets Vänner i Sörnäs, rum 5 i Folkets hus vid dåvarande Cirkus-, numera Paasivuorigatan, Kafé Kaisaniemi vid Unionsgatan 41. Någon gång också i Balders lokal i centrum, samt i en lokal vid Trädgårdsgatan 4.
Medlemstalet pendlade kring cirka 150. Men så kom revolutionsåret 1917 och antalet medlemmar steg rekordsnabbt till totalt 969. Av dem 701 män och 268 kvinnor.
I mars 1917 deltog avdelningen i revolutionsoffrens begravning, en julisöndag arrangerades en folkfest i Hagasundsparken och i september deltog man i en omfattande demonstration genom Helsingfors. Man startade till och med en egen teaterklubb som hette "Viljan". Avdelningens orförande J. Vistbacka höll föredrag om fackliga kampmetoder, arbetslöshetsförsäkringen och om vikten av att stärka svenskans ställning inom Metallarbetarförbundet. Aktuella frågor inom fackföreningsrörelsen än idag.
Men sedan följde den ohyggliga katastrofen, inbördeskriget 1918. "Ett år av motgångar" kunde verksamhetsberättelsen för år 1918 senare lakoniskt konstatera. Avdelningens mångårige kassör Verner Kortman dog i fånglägret i Ekenäs, men hur många av avdelningens medlemmar som dog i inbördeskriget fick styrelsen inte reda på. Två kända medlemmar, Arthur Usenius och Arthur Blomqvist var i samband med revolutionshändelserna med om att göra världshistoria. Det var nämligen hos dem som Lenin en tid hållit sig gömd undan myndigheterna under första världskriget.
Redan i december 1918 kunde man återuppta verksamheten. Det framgår att medlemstalet var knappt under 100 och att 25 personer i medeltal besökte månadsmötena. Man startade begravnings- och sjukkassor, studiecirklar och inledde en kamp mot "fördärvliga följder av spritfloden".
I Arbetararkivet slutar protokollsamlingarna abrupt vid år 1922. Någon förklaring ges inte och det framgår inte heller när Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackadelning lades ner. Johan Koivisto som är Metallarbetarförbundets nu pensionerade historieforskare har antagit att orsaken är att avdelningen förmodligen övertogs av kommunisterna varefter polismyndigheterna lagt beslag på handlingarna. I protokollen finns faktiskt en antydan om en politisk kamp mellan socialdemokraterna ledda av Vilhelm Långholm och kommunisten Valfrid Zetterblom som blev den sista ordföranden.
Ett sekel har förflutit sedan denna förening verkade. Ett litet stycke Helsingforssvensk historia. Antagligen nästan helt bortglömd om inte undertecknad av nyfikenhet skulle ha tittat in på Arbetararkivet. Har då minnena mera någon betydelse? Kanske blir de en nyttig lektion som handlar om de vågrörelser historiska och politiska processer ofta följer. Först en väldig entusiasm och stor idealism, sedan kommer en period då verksamheten mattas av, därefter konkret och praktiskt vardagsarbete, och slutligen en grym tragedi i form av ett inbördeskrig. Så en kortvarig återhämtning som förstördes av den bittra och oförsonliga kampen mellan reformister och revolutionärer. Den lilla svenskspråkiga metallfackavdelningen i Helsingfors är en trogen återspegling av det stora skeendet i världen.
Allt går igen. De som en gång var med är visserligen borta sedan länge. Men de dokument de skrev talar till oss än idag.
