Fjärde statsmakten som aktör i det politiska maktspelet

I efterdyningarna av riksdagsvalet kan det vara på sin plats att reflektera över vilken roll journalistiken, eller som den i dag träffande kallas, den fjärde statsmakten har. Hade journalisterna en andel i att valresultatet inte kunde förutspås? Att Timo Soini på valnatten triumferande kunde utbrista: "Vi har vunnit valet och besegrat gallupmakarna." De frågor som media lyfte fram i spekulationer och debatter var inte samma frågor som drev väljarna till valurnorna. Hur var detta möjligt? Missade journalisterna något när de själva lade agendan?

Frågor av det här slaget avhandlas i två böcker om journalistik. Göran Rosenbergs självkritiska essäsamling om journalistikens väsen, Tankar om journalistik och Risto Uimonens Median mahti, som beskriver den finska journalistikens särdrag i "efterkekkonen" erans nyvunna öppenhet.

Från famnhund till vakthund

Risto Uimonen följer i sin bok utförligt journalistikens utveckling från Kekkonen till Halonen Han konstaterar att media i dag har mer makt än någonsin. Det är först nu som det blivit möjligt att i pressen granska samhällets makthavare. Han går igenom en lång rad med fall där media med sina avslöjanden skapat ett sådant tryck att de ansvarig tvingats avgå; Anneli Jäätteenmäki, Eeva Kuuskoski, Harri Jaskari, Ilkka Kanerva, Matti Vanhanen, m.fl. Men det är inte media som avsatt de skyldiga utan de eller deras bakgrundskrafter har själva blivit tvungna att dra konsekvenserna. Och det är nytt i finländsk politik. Utan media hade valfinansieringshärvan aldrig kommit i dagen.

Frågan är om media alltför mycket varit fixerad vid konstellationen bove kontra hjälte och valt att fokusera på fel frågor. Nu blev det mycket strålkastarljus på följderna av krediter och stödpaket åt euroländer som Irland, Grekland och Portugal. På bekostnad av klyftorna i det egna samhället.

Risto Uimonens slutsats att media klarar sitt uppdrag bra, är nog en sanning med modifikationer.

Välregisserade mediehändelser om verkligheten

I sina 29 essäer om journalistikens väsen är Göran Rosenberg allt annat än nådig. Enligt honom är journalistik viljan, lusten - ja naturligtvis också förmågan - att beskriva. Att iaktta och notera. Att notera och berätta. Att berätta utan att fabla. Att konstfullt och medvetet balansera på den avgörande gränsen mellan fakta och fiktion.

Verkligheten är ingen berättelse, det är journalistikens sak att göra den till det. Det är också journalistens sak att välja sin berättelse, att ta ansvar för den, menar Rosenberg. Allt mer av det som idag kallas journalistik är något annat. På förhand uppgjorda berättelser om på förhand konstruerade verkligheter. Flexibla nyhetsmoduler från välregisserade mediehändelser.

Tro inte att det finns en åsiktsneutral journalistik, är Rosenbergs budskap:

"Idealet om den åsiktsfria journalistiken är i själva verket djupt betänkligt", skriver han. "Det bidrar till föreställningen att världen är uppbyggd av åsiktsneutrala små tingestar, nyheter eller stories, möjliga att förpacka i ett antal standardiserade storlekar och medievarianter. Det bidrar till föreställningen att det finns ett professionellt, åsiktsneutralt sätt att skildra världen på. Och att journalisterna utgör ett skrå med särskild förmåga och legitimitet att göra detta." (s. 264).

Tveklöst har han rätt. Det måste envar som ställts inför utmaningen att rapportera objektivt tillstå. Därför att jag som journalist fortfarande i allra högsta grad är den jag är och att det var jag som valde vad jag skrev och hur jag skrev det.

Ett urval måste göras, allt kan inte publiceras, men det skulle vara ärligare om det erkändes, hölls fram, att inte tidningen låtsades att det var det enda objektiva urvalet som presenterades.

Göran Rosenberg uttrycker det bättre: "God journalistik kan i sista hand bara bedrivas av journalister som inser att varje skildring av verkligheten innefattar ett ställningstagande, en åsikt om man så vill. Och att idealet om den åsiktsfrie journalisten är nyhetsindustrins ideal, inte journalistikens." (264f).

Medial öppenhet ett branschintresse

Ett centralt ord i dagens mediedebatt är transparens. När Göran Rosenberg betonar transparensens betydelse framhåller han att allmänheten och mediebranschen har olika synsätt på det som ska genomskådas. "Medborgarna kräver transparens och öppenhet därför att de vill känna sig delaktiga i demokratin. Mediebranschen kräver transparens och öppenhet därför att de inte vill ha några produktionsbegränsningar. De vill ge publicitet åt allt, privat som offentligt, reklam som nyheter, kommersiellt som ideellt", hävdar Rosenberg.

Både inom journalistiken och i demokratin ställs krav på ökad transparens, ökad offentlighet, ökad insyn. Medborgarna ska tillgång till all den informations som finns att få. När demokratiska processer blir ogenomskådliga, som t.ex. valfinansieringshärvan, växer kravet på transparens.
Kravet på ökad transparens tenderar leda bort vår uppmärksamhet från demokratins behov av konstitutionell klarhet för att i stället rikta uppmärksamheten mot kraven på medial öppenhet. Den mediala öppenheten är en konsekvens av yttrandefriheten men i själva verket är det ett branschintresse.

Det transparenta samhället öppnar möjligheter att se det man vill se hos beslutsfattare som en Ilkka Kanerva. Vår bild av honom är långt formad av det medierna förmedlat. Vi vet mycket om hans kvinnoaffärer men väldigt lite om hur han hanterat sina politiska uppdrag. Ökad transparens i det privata ger inte nödvändigtvis ökad transparens i det offentliga.

Rosenbergs slutsats är att en ökad transparens inte alltid stärker demokratin men däremot nog mediebranschen. Demokratin kan rent av vara betjänt av mindre öppenhet eftersom den förutsätter en sfär där vi kan utveckla hållbara band till andra människor.

Göran Rosenbergs bok är värd att läsa och begrunda. Den är långt mindre förutsägbar än Risto Uimonens. Men tillsammans ger båda dessa verk en del att tänka på.

Rosenberg, Göran, Tankar om journalistik, Norstedts 2004 (2000). 281 s
Uimonen, Risto, Median mahti WSOY. 2009, 321 s.