Läsvärt om webbjournalistik och nätetikett

Kristian Lindqvist är nyhetschef på Svenska Dagbladet, där han leder det dagliga arbetet på webbredaktionen. Han har skrivit en bok som inte bara en handbok i webbjournalistik utan också ett tidsdokument över webben eller nätet som medium. Webbjournalistik är en bok i, snarare än om, webbjournalistik. Den beskriver hantverket, hur man skriver för webben, hur man redigerar, involverar läsarna i arbetet, nyhetsvärderar och förhåller sig till etiska frågeställningar. Just därför är den läsvärd också för andra än hantverkets utövare. Boken ger en nödvändig inblick i webbens möjligheter och villkor.

För att förstå vidden av de oanade möjligheter nätet ger då det gäller våra möjligheter att kommunicera med varandra och andra kan det vara på sin plats med ett perspektiv bakåt. Det är femhundra år sedan något så genomgripande som vi i dag upplever senast ägde rum. Tryckpressens tillkomst förvandlade då det skrivna ordet från ett medium för invigda till ett medium för masskommunikation. Det var inte bara sättet att kommunicera som förvandlades utan också vad som kommunicerades. Reformationen, litteraturen, vetenskapen och journalistiken har alla formats av skriftspråket eller det tryckta ordet. Tack vare tryckpressen och tryckfriheten blev skriftspråket tillgängligt för alla och lade därmed grunden för demokratins genomslag.

Detta om perspektivet bakåt.

Den kommunikationsteknik som idag formar språket och tanken är inte längre tryckpressen utan webben. Den erbjuder en teknik som gör det möjligt för varje människa att när som helst kommunicera vad som helst med vem som helst. Det är de oanade möjligheterna och snabbheten som gör webben till en lika omvälvande revolution som tryck pressen en gång i tiden. Vilka konsekvenserna blir för oss människor är än så länge oöverskådliga. Blotta tanken på att alla information i världen på en gång kan göras tillgängliga för alla är svindlande. De sociala medierna med Facebook och Twitter låter oss ana vilka möjligheter som finns.

Det är i denna nya verklighet som vi behöver teknisk vägledning och eftertanke. En bok som Kristian Lindqvists Webbjournalistik är därför en viktig läsning.

Som handbok är Webbjournalistik mycket användbar och författarens webbtänk genomsyrar boken. Han skriver kort och koncentrerat och avslutar varje avsnitt med en "Tänk på att"-lista som lyfter det viktigaste ur texten. Lindquist tar upp hur man skriver, redigerar och nyhetsvärderar för webben. Han ägnar bokens längsta kapitel åt sociala medier och hur de kan användas för informationsinhämtning.

Med Internets snabba framväxt har det öppnats nya möjligheter för människan att vara någon annan än den man är i det verkliga livet. Formerna för social samvaro, gemenskap och identitetsskapande förändras radikalt. Att man kan vara anonym på nätet är inget nytt men debatten om dess konsekvenser har alltför ytligt blivit föremål för diskussion. Det har tydligt kommit i dagen efter den oerhörda tragedin i Norge nu i sommar.

Begrepp som ansvar och moral tycks förbli gömda i dunkel när kopplingen mellan kultur, samhälle och media diskuteras. För att kunna förstå relationen mellan dessa och de fall där mänsklig tragik och medieanvändning aktualiseras är det viktigt att reflektera över moral och ansvar i sammanhanget.

Blir journalistik mer oetisk på webben? Händer det att man namnger mer lättvindigt, jämfört med hur man gör i papperstidningen? Och hinner man verkligen vara så källkritisk när man skriver för en webbtidning?

Utmaningen för webbjournalister beskrivs av Lindquist som att värdera källor, prioritera rätt samt ta ställning i etiska frågor. Även om man har bråttom med att publicera artikeln måste man se till att vara källkritisk. Trovärdiga källor är ett måste. Ett stort problem är dock att källkritik är anpassat efter traditionella medier, så man kan inte alltid följa rekommendationerna. Egentligen skulle nätets speciella omständigheter kräva att nya källkritiska rättesnören utvecklas.

Ett fall där vanlig etik och källkritik anpassad för traditionella medier brister gäller namnpubliceringen. När man skriver för webben måste man se till att inte ge ut för mycket information, menar Lindqvist.

Även om man inte skriver själva namnet på personen man behandlar i texten, kan det ändå vara lätt för läsaren att ta reda på personens identitet genom sökmotorer som Google, om journalisten råkar skriva ner för många detaljer. Det kan också hända att bilnummer eller liknande kommit med i bilden. Realtidspubliceringen kan alltså få oanade konsekvenser, om man inte är försiktig med vad det är man publicerar.

Namnpublicering generellt sett, är något som avgörs inom den egna tidningen och som inte påverkas av hur andra medier ser på frågan. För läsare kan detta anses konstigt om namnet ändå kommit ut i andra medier, och alla vet vilken person nyheten handlar om. En namnpublicering på internet försvinner inte.

Lindquist, Kristian: Webbjournalistik, 2010, Norstedts