Häromdagen uppmärksammade Sveriges radio Märkesåret. Redan i morgonprogrammet hade en reporter gått ut och gjort en slumpvis rundfråga på sta´n.
- Vet du vad Märkesåret är, lydde den första frågan. Svaren blev, föga överraskande, nää.
- Vad står 1809 för, var den följande frågan. Svararna var lika oförstående inför den.
- Jo, det markerar skilsmässan mellan Finland och Sverige, förklarade reportern. Varpå de flesta visade sig förvånade: Hade Sverige och Finland hört ihop?
Dessa små morgonsamtal väcker flera tankar. Först - vilken svag historieundervisning vi har. Sedan - vilka svaga kunskaper om våra grannar vi har. Samt - finns det något att göra åt detta?
För den som i åratal beskärmat sig över historieämnets svaga ställning i skolan känns det rätt utsiktslöst att upprepa önskemålen om en bättre och mer sammanhängande undervisning i historia från grundstadierna till gymnasiet.
Men jag tror faktiskt inte att det är så illa som radions morgonrunda tydde på. Historieintresset har vuxit - fast mest utanför skolan! - under senare år, och årtal är faktiskt mångas svaghet. Fast vi ska ändå inte göra oss några illusioner om att vår långa gemensamma historia är allas allmängods, vare sig här i Sverige eller i Finland.
Den imponerande historik över Sveriges riksbank som Gunnar Wetterberg presenterade för några veckor sedan handlar förstås under de första 150 åren också om Finlands bank.
Sällan har ett sedan länge planerat verk blivit färdigt så lägligt. För bankens historia blir en krönika över försöken att bemästra en rad kriser. Från den första bankens, den Palmstruchska, fallissemang på 1660-talet till 1990-talskrisen, när Riksbanken satte räntan till 500 procent. Därpå upprättades Rikets ständers bank 1668, den som nu betraktas som världens äldsta centralbank.
Ett fast penningvärde och ett säkert betalningssystem är vad politiker, köpmän och allmoge önskat sig genom seklerna. Fast inte alla politiker i alla tider, tvärtom har de ofta nog tyckt sig behöva manipulera penningvärdet, eller i klartext - späda ut det. Förklaringen har alltid varit densamma: skuldsättning. Enklaste metoden att bli av med sina skulder är att låta inflationen löpa. Idén med sedlar var ju praktisk, tunna papper i stället för tunga mynt. Sedlarna skulle kunna inlösas mot silver eller senare guld i banken, men frestelsen att ge ut fler sedlar än som täcktes av silver- eller guldreserven var stor. Med jämna mellanrum ser vi därför en "run" mot banken och en därpå följande sedelrealisation, det vill säga en massa människor förlorar på sina insatta medel medan en annan grupp lättar på sin skuldbörda.
Parallellerna till dagens kriser är kanske inte alldeles enkla när det gäller de äldsta tiderna. Då var bankväsendet ännu outvecklat och framförallt - där gjordes ingen riktig skillnad mellan Riksbankens uppdrag som central bank och garant för landet penningväsen och dess roll för sparare och låntagare. Det gick minsann bra för rikets herrar att låna i Riksbanken. Och allra lättast hade de som satt i dess direktion!
Sådant ser vi faktiskt också numera i länder som nyligen kommit ut ur planekonomin. En del av de aktuella problemen i Ukraina eller de baltiska länderna hänger samman med att bankväsendet är under utveckling - för att uttrycka mig stillsamt.
Under 1800-talet skiljs Riksbank och affärsbanker åt. Dessutom tillkommer sparbankerna, viktiga institutioner för lantbrukare och vanliga småsparare.
Wetterbergs skildring av de senaste decenniernas utveckling finner jag nyttigast. Så nära i tiden och så litet vi lärt! För tjugo år sedan kappades de svenska bankerna om att låna ut så mycket som möjligt till svenska företag och privatpersoner. Fastighetsvärdena steg och vi lånade mer och mer. Sedan kom kraschen 1991-92, och hela det svenska välfärdssamhället gungade. Detsamma hände i Finland. Några av oss minns hur vänner och kolleger blev utan arbete, måste sälja sina hus och blev skuldsatta för många år framåt.
Men i bankledningarna är minnet kort. Nu ser vi precis detsamma hända i Baltikum. En snabb tillväxt, stigande fastighetsvärden och en minst sagt generös utlåning. Och så stannar ekonomin. Låntagarna kan inte betala, statens budget stramas åt, inga krediter och ingen tillväxt.
Och i främsta ledet står Swedbank, som bland annat innehåller rester av det gamla sparbanksväsendet.
Bankdirektörerna må ha hört talas om Märkesåret, men 90-talskrisen har de alldeles bestämt glömt helt och hållet.
