Underhållningsvärdet sammanfaller inte nödvändigtvis med kunskapsvärdet
För några veckor var jag inbjuden till en bokdiskussion på det stora förlaget Norstedts i Stockholm. Ett nytt arbete om svenska historiker - alla döda, femtiotvå män, fyra kvinnor, varav en finlandssvenska (Alma Söderhielm) - skulle presenteras. Utgivarna beklagade att intresset för historiografi, alltså för historieskrivningens historia, har varit så ringa i vårt svenska fosterland, och någon framhöll under diskussionen att historiker är särskilt dåliga på en speciell historiografisk genre, självbiografin, det vill säga att skriva om vad de själva har varit med om.
Andra intellektuella yrkesmän är ofta mera talföra. Litteraturhistoriker, som vanligen ägnar sig åt att studera andras författarskap, brukar inte sällan efter sin karriär övergå till att studera sitt eget. En svensk litteraturhistoriker, Lars Lönnroth, kom i början av hösten med en stor memoar, något år efter det att en av hans antagonister, Ture Stenström, av Lönnroth kallad docenten Pingvin, kommit med sin. Den stora svenska 1900-tals-memoaren är väl annars Herbert Tingstens i fyra band; men det är trots allt publicisten och inte statsvetaren som där för ordet. Och i Ernst Wigforss memoarer i tre band är det den mångårige finansministern, inte den begåvade språkvetenskapsmannen, som berättar.
Också läkare kan skriva intressant om sitt liv. Både P C Jersild och Johan Cullberg i Sverige har gjort detta. Jag håller Cullbergs bok särskilt högt: han är synnerligen självutlämnande utan att vara indiskret, generös med erkännanden om egna misstag, oförsonlig i sin kritik av det medicinska etablissemangets okänslighet inför psykisk sjukdom. Läkare som Jersild - men också som Lars Gyllensten och Eva Ström - är välrepresenterade även inom skönlitteraturen. Jag tror att det i grund och botten beror på att deras yrke är humanistens, människokännarens; de är fångade av annat än mediciner och operativa tekniker, de tvingas att vara existentialister. Om Fröding, Strindberg och Dagerman har Cullberg skrivit med kännarblick.
Ändå borde man fundera över historikernas ointresse för den egna historien. Dessa skulle ju, utrustade med en kritisk och metodisk verktygslåda som är överlägsen alla andras, vara synnerligen skickade att reflektera över sig själva. Jag känner egentligen bara en historikermemoar på svenska språket och det är Erik Gustaf Geijers; men han kom inte långt in på sin livsvandring innan han avbröt skildringen och han fick få eller inga efterföljare. I Finland har naturligtvis Matti Klinge, skribent på bägge nationalspråken, hela tiden skrivit på sin egen biografi genom de offentliga dagböcker vari han rannsakar både sig själv och sin samtid.
Än mer alarmerande är att historiker av facket har varit tämligen ointresserade av, eller föraktfullt inställda till, att gå in i den historia som enskilda individers levnadsöden representerar. Biografin har ansetts vara en litterär, inte lärd genre. Det betyder att den i stor utsträckning har överlåtits åt amatörer, några gånger klåpare. En del amatörer har tagit utmaningen på allvar - jag menar att Stig Ramel gjorde det med framgång när han skrev om Armfelt och Sprengtporten, viktiga gestalter i den gemensamma finsk-svenska historien. Nästan tragiskt är att Erik Lönnroth - som Peter Englund, själv en framstående biograf, skriver så klarsynt om i Norstedts-verket - sparade sina krafter till hög ålderdom för att porträttera först Gustav III och sedan Reuterholm, den Finlandsfödde ädling som tog hand om riket efter mordet på kungen.
Jag tror faktiskt att historieskrivningen skulle vinna på om historiker, som en gång var städslade att författa äreminnen, gjorde biografin till ett naturligt forskningsfält och inte till en bisyssla, en restprodukt. Finska historiker har väl egentligen aldrig lämnat de stora männen ur sikte; men på nusvensk botten har få yrkeshistoriker vågat sin reputation på att gestalta en individ, säkrare då att göra den anonyma institutionen till objekt för uppmärksamheten. Naturligtvis: det ena utesluter inte det andra; institutioner befolkas av individer. Men det säger något att Axel Oxenstierna och Arvid Horn har fått en levnadstecknare som inte är akademiskt verksam men däremot mycket synlig i det institutionella sammanhang där han verkar (Saco-direktören Gunnar Wetterberg).
Detta var frågor som dök upp när jag skrev min bok Palatset som Finland räddade (Atlantis 2009). Det är berättelsen om den byggnad som 1942 blev Republiken Finlands residens i Stockholm. Den uppfördes 1774 och byggherre var nyvordne friherren Charles de Geer af Leufsta, en av landets förmögnaste possessionater och industrialister, hovmarskalk hos Gustav III, entomolog med internationellt rykte, Linnés yngre vän och medarbetare. Men om Charles de Geer fanns ingen fullödig biografi, bara mindre uppsatser som jag fick lägga ihop till en helhet. Min uppgift var inte att skriva om mannen utan om huset. Mannen är fortfarande, om man säger så, ett oskrivet blad.
I Sverige förbereder nu det andra stora förlaget, Bonniers, en svit kortbiografier över alla svenska statsministrar under 1900-talet. Initiativet är i sig tveksamt; stolpskotten ska behandlas som likvärdiga med statsmännen. Men i endast ett par fall har man vänt sig till fackmän som skribenter. Det är ett utslag av enfald. De flesta historiker eller statsvetare uttrycker sig till exempel inte sämre än de flesta journalister. Flertalet journalister skriver en miserabel prosa. Saken är inte tagen på allvar. Man ser till underhållningsvärdet, inte till kunskapsvärdet.
Rösterna ur det förgångna behöver kompetenta uttolkare. Det skulle onekligen vara värdefullt att få veta vad dessa anser om sin egen insats. Forskningsprocessen klarar sig inte utan självkritik.
Anders Björnsson
är chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds. Utkommer under hösten med boken Skuggor av ett förflutet. Bondeförbundet och trettiotalet (Sekel Bokförlag). [Har tillhört den svenska Nationalkommittén för märkesåret 1809. Är korresponderande ledamot av Svenska litteratursällskapet i Finland.]
