Den svenska säkerhetspolitiska schizofrenin

När andra världskriget var slut, hade Sverige byggt upp ansenliga militära stridskrafter. De hade övats under krigsårens beredskapstjänstgöringar vid rikets utposter men aldrig kommit till verkligt bruk. Efter 1945 bestämde sig statsmakterna för att behålla en stark försvarskraft, enligt en politik som kunde kallas väpnad neutralitet.

Det fanns en mycket stark politisk och opinionsmässig uppslutning kring den linjen. Den hade vuxit fram under trettiotalets alltmer bekymmersamma internationella situation och markerade ett gradvis farväl till det ensidiga svenska nedrustningsbeslutet från 1925. Inom fackföreningsrörelsen och den alltmer dominerande socialdemokratin, som under trettiotalet skulle etablera sig som det statsbärandet partiet i Sverige för lång tid framåt, fanns det stor sympati för folkförsvaret och för goda relationer till det militära etablissemanget. År 1940 tog dåvarande ordföranden i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet Torsten Nilsson, sedermera svensk försvars- och utrikesminister, initiativ till bildandet av den breda samverkansorganisationen Folk och försvar. Under krigstidens samlingsregerande var försvarsministern en socialdemokrat, Per Edvin Sköld. En av hans söner, Nils, skulle bli chef för den svenska armén på 1970- och 80-talet. En annan socialdemokrat, Stig Synnergren, blev överbefälhavare.

När Sverige efter misslyckade förhandlingar om ett skandinaviskt försvarsförbund 1948 valde militär alliansfrihet – enligt den formel som under flera decennier var doktrin: ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – var förutsättningen en krigsmakt som kunde avvärja eller åtminstone mota, fördröja, ett fientligt anfall. Landet skulle ha ett territorialförsvar som också var ett totalförsvar. Det skulle vara lätt att mobilisera och det skulle vara komplett, inte ha några ”luckor”, det vill säga kunna möta alla slags anfall med alla slags vapen. I grunden kom det att likna ett stormaktsförsvar i miniatyr. Uttrycket är lånat från den pensionerade generallöjtnanten Carl Björemans senaste bok. Vid nittio års ålder har Björeman funnit det mödan värt att – inom ramen för ett stort och nyss avslutat forskningsprojekt om Sverige under kalla kriget – granska den svenska säkerhetspolitiska doktrinen, militära strategin och statsmakternas försvarspolitiska och försvarsekonomiska prioriteringar under den stora systemkonfliktens epok. Det har blivit en analytiskt skarp framställning som utan krusiduller kan tillgodogöras också av den lekman som till äventyrs inte har satt sin fot på en kaserngård. Björeman finner tidigt i sin studie att det under hela perioden har funnits ett glapp mellan politiska ambitioner och strategisk analys.

Efter krigsslutet 1945 utarbetade dåvarande överbefälhavaren Helge Jung ett koncept för den svenska krigsmakten som gick ut på att den borde tillämpa en strategisk defensiv, det vill säga att på marken uppehålla en anfallande fiende, genom fördröjningsstrider och lokala, lämpligt insatta nålsticksattacker, så att ett militärt understöd utifrån kunde säkras. Ett sådant tidsvinnande djupförsvar förutsatte en trimmad massarmé. Det skulle vara meningslöst, menade Jung, att kraftsamla i en yttre försvarslinje, bortom kustområdet. Där skulle en liten stat aldrig kunna mäta sig med en koncentrerad anfallsstyrka. Det var i praktiken en plädering för satsning på mark- och luftsvärnsstridskrafter.

De följande försvarsbesluten i Sveriges riksdag följde inte dessa intentioner. Redan Per Albin Hansson, som själv hade varit socialdemokratisk försvarsminister och i början av 1930-talet lett en parlamentarisk försvarskommitté, hade förespråkat en modernisering av krigsmakten till flygets förmån. Han hade som långvarig statsminister favoriserat uppbyggandet av en inhemsk svensk försvarsindustri som skulle tillhandahålla den nödvändiga tekniska utrustningen. Hans efterträdare Tage Erlander förvaltade detta arv väl. De statliga besluten från 1948 och framåt kom indirekt men inte sällan provokativt att gynna flygindustrins intressen – delvis i strid med flygvapenchefen Bengt Nordenskjölds rekommendationer som hade gått ut på köp av plan från utlandet såsom det billigare alternativet. Förloraren blev mycket snart armén som låstes inom givna budgetramar.

Författaren, Björeman, menar på ytterst goda grunder att här har funnits en dold agenda. Svensk försvarspolitik och -planering har inte utgått från säkerhetspolitiska överväganden. Den har handlat om sysselsättnings- och regionalpolitik, industripolitik – vad som gynnar en landsända i form av fredsförband eller ett stort industriföretag i form av statliga beställningar och produktionsstöd. Resultatet, menar Björeman, har blivit ett periferiförsvar med fjärroperationer, ett ”duellförsvar” i luften mot en övermäktig motståndare, som inte har kunnat värna det uppgivna syftet, landets neutralitet och territoriella integritet, och som dessutom har haft en ensidig stötriktning österut. Det senare var en sak som generalen Jung på sin tid direkt hade avrått från, och det kom att allvarligt kompromettera svensk säkerhetspolitik på sovjetiskt håll. När anslagen till försvarsmakten från åren kring 1970 började krympa drastiskt, blev arméns situation än mer prekär. Militärledningens uppmärksamhet upptogs i orimlig grad av faktiska eller inbillade ubåtar i Östersjöskärgårdarna. Försvarskapaciteten blev ett tomt skal, och till slut avfördes hela tanken på att landet skulle kunna stå emot ett invasionshot – landets militära organisation övergick, närmast kuppartat, till ett insatsförsvar, med expeditionskårsstyrkor i främmande land som högsta målsättning, och i den politiska debatten hette det att ”Sveriges första försvarslinje går i Afghanistan”. Till de uthålliga kritikerna av denna politik för militär avveckling har under många år hört generalen Björeman. År 2011 skrev han en insiktsfull bok om den allmänna värnpliktens nedgång och fall i Sverige – året innan hade yrkeshären blivit ett fullbordat faktum. Han har alltid varit en soldaternas general, en professionell långvägare och samtidigt en utomordentligt bildad herre. Det senare märks i denna bok. Han har bedrivit grundforskning. Men han är också många gånger dräpande kritisk mot sina yrkeskolleger som ibland har varit blåögda, ibland deltagit i ett taktiskt spel utan att känna spelets regler. Han menar att ambitionen att upprätthålla ett försvar ”utan luckor”, som överallt skulle kunna avvisa en aggression mot landets inre, har varit utopisk. På 1950- och 60-talet hade lilla Sverige kanske världens fjärde största flygvapen! Politiker av olika schatteringar har gött försvarsindustrin genom dogmen om fjärrstrid i första hand. Från kalla krigets början var ledande politiker (Erlander!) beredda att tumma på värnplikten för att främja det ”militärindustriella komplexet” vilket inte är liktydigt med ett stabilt folkförsvar. Under en tid laborerade man också med tanken på en svensk atombomb. Med andra ord: industripolitik gick före säkerhetspolitik. Resultatet blev att ”den mänskliga försvarskraften inte togs ut medan den materiella försvarskraften prioriterades”. I realiteten var den säkerhetspolitiska doktrinen offensiv, med framskjutna positioner, och försvarsmakten reducerades till att bli ”ett industripolitiskt verktyg i inrikespolitiken”, en marknadsförare för Saab som byggt alla flygplanen Finland och Sverige har haft en säkerhetspolitisk samsyn på mycket, även om de realhistoriska utgångspunkterna har varit annorlunda. Valet av medel har skilt sig åt, nu kanske mer än tidigare. Sveriges försvarsförmåga ligger för ögonblicket för fäfot, men landet fortsätter oförtrutet att tillverka stridsflygplan. Det är nödvändigt, av kommersiella skäl, att de går på export; och det är nödvändigt att skattebetalarna subventionerar produktionen. Finland och Norge avstod från att göra granntjänster genom att välja ett annat plan än JAS Gripen. Gentemot andra potentiella köpare har mutor tagits i bruk. Detta har skadat Sveriges internationella anseende. Carl Björemans bok illustrerar på ett illusionslöst vis hur det finns en lång linje i landets schizofrena uppfattning om vad den nationella säkerheten bjuder – seg värnkraft kontra teknisk specialisering vars kvalitet långt ifrån alla är överens om.

Carl Björeman
Var vi redo? Svenska armén under kalla kriget
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 182 sidor.