Jag är född och uppvuxen i Stockholm i en familj utan några särskilda band till Finland. Men ändå var grannlandet i öst aldrig utland på samma sätt som Danmark eller Norge. Danmark - och när jag var ung betydde det uteslutande Köpenhamn - var exotiskt, en fläkt och en försmak (rent bokstavligen, åtminstone vad gällde alkoholhaltiga drycker) av vad som på svenska väl fortfarande kallas kontinenten.
Danmark avundades i hemlighet, samtidigt som jag som svensk, utan att behöva bli upplyst om det, var klar över att detta var ett litet land, så mycket mindre än Sverige att det av den anledningen borde betraktas med en viss - när man var i Köpenhamn nogsamt dold - nedlåtenhet.
Norge? Norge räknades överhuvud taget inte.
Finland hörde inte hemma i någon av dessa nordiska kategorier. Varför är svårt att säga; men det är fullt möjligt att alltsammans hade just med Stockholm att göra.
Senare i livet fick jag svenska vänner från Västkusten eller Skåne som inget förhållande alls hade till Finland, inte ens till Stockholm. En nära skånsk vän talade om landets huvudstad som "Ultima Thule" och sarkastiskt om det granskogsbälte man från civiliserade trakter, som hans, var tvungen att ta sig igenom för att komma dit. Långt innan Öresundsbron fanns var Köpenhamn skåningarnas huvudstad.
På besök i denna sydliga provins var jag gäst på en privat middag där en soignerad gentleman i förbigående berättade att han på sitt sommarställe i trakten alltid hissade den skånska, inte den svenska fanan. Ingen protesterade. Och varför skulle de ha protesterat? Det var helt säkert ett utslag av lokalpatriotism snarare än skånsk separatism, inte minst med tanke på att mannen i fråga råkade vara Sveriges dåvarande ÖB.
Men för mig, mer hemma på Balkan än i Skåne, var det ändå anmärkningsvärt. Hade denne fridsamme knekt i stället varit, säg, kroatisk ÖB som på sitt sommarställe i Krajina hissat den serbiska fanan, så skulle han inte ha överlevt semestern.
Inte heller mina kusiner i Göteborg hade någon större förståelse för Finland och det finska. Framför dem låg havet och på andra sidan av det fanns England och London, det var deras hemliga huvudstad. Finland föreföll dem förmodligen som ett slags dystert omland till den svenska huvudstad de gjorde vad de kunde för att fullkomligt ignorera. Till detta dög också vatten: Östersjöns skärgårdar, svenska eller finska, var mörka kalla vatten utan salt och skaldjur, besökta av hurtiga frisksportare och svärmar av myggor. Något riktigt hav var det inte fråga om.
Vari bestod då denna östsvenska förkärlek för Finland?
Här måste i ärlighetens namn en distinktion göras: den omfattande långt mer finlandssvenskar än finnar (om de senare inte hette Paavo Nurmi eller var skidlöpare). Finlandssvenskar var, och tror jag är, i Stockholm beundrade: inte bara för sin välartikulerade, lätt arkaiska svenskas skull som först kan verka bonnig, men som snart får oss rikssvenskar att skämmas för vårt eget språkliga slarv, utan också för att vara litet mer begåvade, litet mer intelligenta och smarta än rikssvenskarna. Åtminstone föreföll det mig så. Och Bengt Holmquist sade till mig att jag hade rätt: som tillhörande en minoritet var han tvungen att anstränga sig en aning mer än majoriteten, men talade man därtill franska - som han brukade uppmuntra alla som ville ta sig fram här i livet att göra - kunde man som finlandssvensk omöjligen undvika att göra en glänsande karriär i Stockholm.
Men den finska mentaliteten (eller riktigare: vad vi inbillade oss var finsk mentalitet) låg också det östsvenska nära. Danskar - norrmän räknades i vanlig ordning inte - och diverse sydsvenskar var inte riktigt pålitliga. De var sluga, pratsamma och på grund av sin hedonism lätt fördärvade människor; de kunde nog vara ganska trevliga, men dög inte när någonting verkligen stod på spel, som storpolitik, manliga angelägenheter som jakt eller krig. Som stockholmare var man därvidlag mycket finsk. Det lakoniska och kärva (också det långsamma) som man tyckte sig känna igen i det finska, stod däremot för hederlighet och omutlig ståndaktighet.
Allt detta är fördomar, skrönor, myter, säger någon. Han har rätt svarar jag. Men icke desto mindre har detta präglat mig för livet. Inte så att jag automatiskt skulle försvara dessa ädla myter och fördomar om Finland, riktigt så dum är jag ändå inte, men så fort jag får det allra minsta i sinnet, huvudet, munnen eller handen som ger mig minsta chans att hålla mig till dem så gör jag det och fyller genast i resten, som när vi som barn färglade förtryckta figurer i våra målarböcker.
Ungefär så ser mitt Finland ut: och de färger jag villigt målar dit är helt bestämda av dessa stränga, redan givna konturer som finns där, men medan jag skriver dessa rader slår det mig att en av mina farbröder var frivillig i det finska vinterkriget, sårad och dekorerad, och att jag inte riktigt vet om detta faktum bör räknas till färgläggning eller den förtryckta konturen.
