Just nu sitter jag och lägger en sista hand på en rapport om Scandinavian Films (samarbetsorganisation för de nordiska filminstituteten) närvaro på årets filmfestival i Berlin. En och en halv månad har gått sedan festivalen och tiden där börjar redan linda in sig i ett lätt nostalgiskt skimmer. Lätt hänt eftersom tillvaron på filmfestivaler är som ett eget mikrokosmos där film, möten och minglande är det enda som existerar under tio fartfyllda dagar.
Sedan exakt ett år tillbaka jobbar jag på Svenska Filminstitutets Utlandsavdelning som projektledare. Utlandsavdelningens arbete består av att föra ut ny svensk film i världen och då är filmfestivalerna i Berlin, Cannes och Toronto de allra viktigaste händelserna under året. Det är där vi visar upp de bästa nya svenska filmerna och det är där vi träffar alla våra internationella kontakter, inte minst de nordiska.
De fem nordiska filminstituten fungerar generellt på rätt lika sätt, de delar alla ut stödpengar till filmbranschen och hjälper till med att föra ut sitt lands filmer i världen. De nordiska länderna är relativt små, även om Danmark och Sverige spottat ur sig nästan oproportionerligt stora framgångar det senaste decenniet, och därför finns det en stor poäng med att samla de nordiska krafterna. Detta görs genom samarbetsorganisationen Scandinavian Films, som koordinerar filminstitutens närvaro på ovannämnda festivaler. Uppgiften ambulerar mellan de olika länderna och i år var det Sveriges, och därigenom min, tur.
Under min uppväxt var min pappa väldigt involverad i nordiskt samarbete, främst kring språk, så allt från riktigt grötig danska till islänningar som talade skandinaviska förekom ofta hemma hos oss. Att man talar sitt modersmål med andra skandinaver var givet. När jag flyttade till Sverige och vanliga svenskar nästan skröt med att de inte förstår ett ord danska och att de inte kan fatta varför man inte bara talar engelska med varandra blev jag först genuint förvånad och sedan riktigt princip-förbannad. Att det är lättare att kommunicera på våra modersmål, där referensramarna är de samma, än på halvdålig engelska känns ju helt självklart.
Nåja, verkligheten vill förstås inte alltid falla in i de principer man formulerat för sig. Att stå på Berlins filmfestival och försöka förstå Danska filminstitutets kommunikationschefs danska dialekt var en fullkomligt omöjlig uppgift (vilket med tanke på hans jobb blir rätt komiskt). Han var dock undantaget som bekräftade regeln, för i övrigt gick det förvånansvärt smidigt att kommunicera internt. Och för just mitt jobb finns det ingen bättre lämpad än en finlandssvensk, det är klart. De flesta finlandssvenskar kan ju svenska, finska och engelska utmärkt och minst ett annat språk rätt bra. Att det sista språket i mitt fall är tyska passade givetvis perfekt; när ens jobb handlar om att hela tiden få folk att med glatt humör hjälpa en med saker, skadar det inte direkt att snacka med alla från killarna på lagret till VD:n på norska filminstitutet eller den finska chauffören som ska hjälpa dig handla vin på deras respektive modersmål.
Men det viktigaste språket är och förblir förstås svenskan, som är vägen in till både danskan och norskan. Man skulle faktiskt kunna säga att hela filmfestivalen var ett enda långt argument för varför "tvångssvenskan" i finska skolor ska bevaras. Att kunna svenska ger en så otroligt stor fördel när det handlar om att jobba i nordiska sammanhang. Att låta finlandssvenskarna vara de enda som har tillgång till denna fördel är helt enkelt korkat.
Att min stackars hjärna efter tio dagar av konstant hoppande mellan fyra olika språk var rejält mosig är en helt annan femma.
