Ett av de få genuint våldspräglade element som ideligen möter den som reser runt i Sverige (eller för den delen i Danmark och Norge) är de med hornhjälmar försedda skäggiga barbarer som ler brett mot besökaren i turistboutiquer, på t-shirts och i pseudohistoriska broschyrer över all sköns sevärdheter. De finns i pizzerior, i varuhus, i kiosker, överallt.
Vikingar. Det går inte att undkomma dem. Och det hjälper inte hur mycket jag gnager på om att hornhjälmarna är påhittade, att ingen viking någonsin burit dem, att det är tysk 1800-talsdesign. De tillverkas i alla fall, vanligen i plast, och pryder mången lindrigt nykter supporter varje gång ett skandinaviskt lag spelar fotboll.
Men egentligen borde jag inte förargas. För en historiker kan vikingen också vara en allierad, ett pedagogiskt redskap, men inte alls på det sätt som figurens skapare avsåg för cirka tvåhundra år sedan. Få nationalistiska konstruktioner är lika lätta att dekonstruera och analysera som den förment fornnordiske vikingen.
Allt började med 1809 års fred, det moderna Sveriges första och sista stora trauma. Riket slets itu, och även om vanligt folk mest gladdes över att den väpnade konflikt som slukat 60 000 landsmäns liv äntligen var slut grämdes man storligen i borgerliga, adliga och intellektuella kretsar. Sverige hade förnedrats. Det måste återupprättas. Fort. Esaias Tegnér skaldade högstämt om vikten av att inom Sveriges gränser erövra Finland åter. På riksdagen i Örebro 1810 valde man en fransk marskalk till tronföljare i förhoppningen att han skulle leda landets arméer på revanschkrig mot ryssen; det verkliga utfallet blev som bekant ett annat. Samtidigt svepte nationalismens vågor över Europa. I kölvattnet på långvarig fransk ockupation och plundring började tyskarna inse att de var tyskar, italienarna att de var italienare. Det var i denna tid av romantiskt nationellt uppvaknande som Walter Scott skapade den historiska romanen, med nationalistiska saxare i lika bitter som anakronistisk kamp mot franskspråkiga förtryckare från Normandie. Ty vad är intrigen i Ivanhoe om inte en till medeltiden förflyttad tankelek, i vilken Napoleons generaler har erövrat Storbritannien?
Det var nu vikingen föddes. Själva ordet fanns visserligen tidigare, men ingen författare hade slagit mynt av det. Under yngre järnålder hade det förekommit som allmän term, ofta nedsättande, om sjöfarare på Nordsjön, huvudsakligen hemmahörande i Norge. På ett par runstenar, bland annat en utanför Växjö domkyrka, framgår även att det kunde fungera som personnamn, låt vara ett ovanligt sådant. Ingen visste vad ordet betydde. Enligt en hypotes går det tillbaka på ordet vik, det vill säga havsvik, och syftade på en sjörövare som ligger och lurar på byte i ett sådant vatten. Enligt en annan gissning är det ett fornengelskt ord som kommer av wíc (av latinets vicus), köpstad eller marknadsplats. Vikingen skulle alltså vara en köpman med Kaupang, Hedeby och London som primära arenor. En tredje hypotes går ut på att ordet kommer av regionbeteckningen Viken, som syftade på Oslofjorden med omnejd, från Bohuslän till Vestfold. Men ingen visste, och ingen vet. Debatten lär fortgå.
Vikingen blev av central betydelse i hanterandet av 1809 års nationella trauma. Romantikerna fyllde vikingen med det man ville hylla i den egna historien - alla känslor, tankar, attityder, hjältedåd och framsteg som man var stolt att kunna yvas över i efterhand. Vikingen blev en symbol för den svenska nation som ännu inte fanns men som snarast borde födas i kropp och själ, en portalgestalt för det nationella uppvaknandet. Bristen på faktisk kunskap om den yngre järnålderns verklighet var bara ett plus. Det man inte känner till kan man ju lätt fylla ut med antaganden och diktning.
Det är därför vikingen ser ut som han gör. Han är man, för det var män som diktade ihop honom. Han är skäggig och beväpnad med svärd och yxa, allt i enlighet med 1800-talsromantikernas vision av den ädle krigaren i nationernas urtid. Han sprider skräck i hela omvärlden på just det sätt som de verkliga svenska och finska soldaterna inte hade gjort i det senaste kriget (men som de borde göra i ett eventuellt revanschkrig). Han handlar med araber, bulgarer, tyskar, irländare och engelsmän. Han grundar Ryssland och upptäcker Amerika, koloniserar Island och Grönland, erövrar England och Normandie, med mera - kort sagt, är precis så oövervinnelig som 1800-talets skandinaver absolut inte var i verkligheten. Han dyrkar asagudar och ristar med runor, det vill säga står för ett nationellt kulturarv, men inför samtidigt kristendomen och blir en god proto-lutheran. Och så vidare. Om man skärskådar samtliga integrerade element i 1800-talsvikingen blir det uppenbart att den här typen av fornnordisk stålman aldrig kan ha existerat, och det måste rimligen en och annan tänkare ha haft klart för sig redan då. Men det spelade ingen roll. När vikingen föddes var han inte en historisk tolkning utan ett kulturellt och nationalistiskt koncept.
Sedan fortsatte det. Vikingen måste ha en lämplig klädsel. Alltså experimenterade man med pälsverk, mantlar, armringar och inte minst huvudbonad. Först lät man honom få små vingar på hjälmen, sedan mycket större vingar (om han var hövding), och slutligen - från och med 1890-talet - de horn som vi idag associerar med vikingen. Och då hade figuren segrat: vikingarna hade brett ut sig i historieböckerna och fastnat i det nationella medvetandet.
Så jag borde väl inte gräma mig när jag ser de förfärliga fejk-vikingarna i Västerlånggatans butiker. De är ju ypperliga historiska kvarlevor. Inte av "vikingatiden", men väl av 1800-talet.
