Lincoln Center i New York är världens största kulturcentrum. Utbrett över flera kvarter på Upper West Side på Manhattan finns allt från The Metropolitan Opera till legendariska dansskolan Juilliard. Lincoln Center har också ett respekterat Film Society och det var i samarbete med det som Svenska Filminstitutet och Svenska Institutet för några veckor sedan sparkade igång den största svenska filmserien som någonsin visats i USA. Under rubriken Northern Exposures: Sexuality and Social Change in Swedish Cinema visades över 40 svenska filmer från tidiga stumfilmer till de senaste årens festivalpärlor.
Under invigningshelgen var jag på plats som en av Svenska Filminstitutets representanter och det var först när jag bläddrade i det fina programbladet som jag insåg att den historiska delen av filmserien ramades in av filmer gjorda delvis av finlandssvenskar. En av de allra tidigaste stumfilmerna i serien var Thomas Graals bästa film från 1917, regisserad av Mauritz Stiller, en av stumfilmsålderns största stjärnor. Född och uppvuxen i Helsingfors flyttade Stiller i ung ålder till Stockholm där han som en av svensk Filmindustris huvudregissörer (den andre var Victor Sjöström) inte bara gjorde ett flertal filmer som gått till filmhistorien som banbrytande och moderna utan även lyckades med konsten att upptäcka Greta Garbo. Inte för inte döptes en av de tre biograferna i Filmhuset till Bio Mauritz.
I andra ändan av den historiska delen av filmserien hittar vi Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander från 1982. Producent för den var en av Magmas kolumnister, Jörn Donner, som i den producentrollen fortfarande är den enda finländare som tagit emot en Oscarstatyett. Donner har förvisso ingen biograf uppkallad efter sig på Filmhuset, men han var VD för Svenska Filminstitutet i fyra år i slutet av sjuttiotalet så även hans ande svävar i allra högsta grad över den svenska filmhistorien.
Stiller och Donner fick mig att fundera på hur den finlandssvenska närvaron i svensk film ser ut nuförtiden och svaret är att den är rätt så synlig och definitivt på tillväxt. Finlandssvenska regissören Klaus Härös svenska filmer har mottagits fint av den inhemska publiken och prisbelönats på utländska festivaler och den senaste Guldbaggen för bästa kvinnliga skådespelerska gick till Stina Ekblad (för andra gången!) för hennes fantastiska rollinsats i Det enda rationella, en tragikomisk film om två gifta par som försöker leva under samma tak efter att mannen i det ena paret (Rolf Lassgård) och kvinnan i det andra paret (Pernilla August) förälskat sig i varandra. I Ekblads välartikulerade finlandssvenska mun blir Jens Jonssons intelligenta manus till svart komik på hög nivå. Se den om ni har chansen. Förutom Ekblad syns hennes namne Stina Rautelin i femtioelva Beck-filmer och Linda Zilliacus gjorde för några år sedan huvudrollen i Om Sara. Det gemensamma för nyss nämnda rollfigurer är att det ingenstans i manus förklaras varför de talar finlandssvenska, de gör det bara och det är hur naturligt som helst.
Förutom ovannämnda finlandssvenskar har vi dessutom filmkritikern Johanna Koljonen, framröstad som en av Sveriges bästa kritiker i senaste numret av Nöjesguiden, filmfotografen Mimmo Hildén, b-fotograf i flera av årets kommande filmer och så undertecknad som lobbyist på insidan i Filmhuset. Jag tror inte att svenskarna ens märker att vi sakta men säkert tar över. Vi bidar vår tid. Vänta ni bara.
