För en tid sedan var jag med om en "finlandssvensk uke" i Norge. Det bjöds på underhållning i olika former med teaterföreställning om Eugen Schauman, med författare som Monika Fagerholm och Stella Parland, med Mumin, Benny Törnroos, Calle Pettersson och finlandssvensk folkmusik. Men på programmet fanns också föreläsning om det svenska i Finland och debatt om finlandssvenskans ställning i ett nordiskt perspektiv. Det ambitiösa programmet, som det finsk-norska kulturinstitutet bjöd på, väckte rätt stor uppmärksamhet i Oslo.
En incident i själva programmet visade att det finns allt skäl att marknadsföra det finlandssvenska och den svenska som talas i Finland.
Heidi Lønne Grønseth från Föreningen Norden i Norge presenterade en påkostad kampanj Bruk skandinavisk som syftar till att få unga i Danmark, Norge och Sverige att inse betydelsen av en språkgemenskap och våga tala skandinaviska. Det är enligt henne ett sätt slå vakt om det nordiska. Kampanjbroschyren flaggar följdriktigt med den danska, den svenska och den norska flaggan.
På min fråga vart man glömt Finland om en gång Föreningen Norden står bakom kampanjen blev projektledaren mållös. Jag försökte upplysa henne om att nordisk och skandinavisk inte är synonymer. Och föreningen Norden borde väl veta att också Finland och Island är delar av Norden.
Kampanjen Bruk skandinavisk signalerar att Finland inte hör hit. Att det talas en svenska i Finland som lätt kan förstås i övriga delar av Norden är inget de unga i Danmark, Sverige och Norge behöver veta. Att detta stärker ointresset för Finland bland en yngre generation må vara en sak. Men att okunskapen hos de ansvariga inom Föreningen Norden på detta sätt kommer i dagen är skrämmande.
Kampanjen Bruk skandinavisk stärker uppfattningen på finskt håll om att engelskan är umgängesspråket i nordiska sammanhang och svenskan är inget man därför har praktisk nytta av.
Kan en satsning bli mer kontraproduktiv? Föreningen Nordens dyra kampanj motverkar sitt eget syfte.
