Det skall kanske genast sägas att jag hör till Jörn Donners beundrare. Allt han gör är förstås inte alltid i min smak, men med tanke på hans fullständigt svindlande produktivitet och aktivitet på vitt skilda områden skulle det självfallet vara mer eller mindre omöjligt. Hans nyaste sverigebok är i varje fall en pärla.
På bokens omslag har vi titeln skriven med små versaler undangömd mellan ett stort DONNER och ett lika stort SVERIGE. Av allt att döma heter boken alltså ”Sverige, resor i ett främmande land”. Det kan lika väl vara fråga om ett slags varudeklaration, i kombination med en ”teaser” på baksidan. Där konstateras det att Donner före avresan blev tillfrågad om skillnaden mellan då och nu, varvid avses utgivande av hans förra sverigebok och den nya. Det enklaste svaret är 42 år. Hans liv, Sveriges liv.
Den deklarationen är egentligen ganska överflödig. Jag har läst en del av de recensioner som andra har skrivit om den här boken, och det förefaller klart att man inte behöver vara begåvad med någon större analytisk skärpa för att se att Sverige och Donner själv i boken spelar game, set men kanske inte direkt match, om man tillåter sig använda en terminologi som kanske passar tennisspelaren Donner. Match ja, på så sätt att boken skrevs och gavs ut, men inte match i den meningen att Donners match med sig själv skulle vara över, utan den fortsätter. Han är inte ens framme vid tie-break ännu.
Om jag har förstått saken rätt var den här sverigeboken dessutom ingen enkel match för Donner. President Woodrow Wilson lär ha sagt att om han skall hålla ett tiominuters tal så tar det en vecka för honom att förbereda det, men om han får tala i två timmar kan han börja med det samma. Med all den kunskap Donner har om Sverige, med alla olika infallsvinklar som han kan anlägga, med alla 42 år i bagaget sedan den förra boken, är det inte underligt om processen att välja spår kan ha varit frustrerande.
Donner kör alltså på två spår i boken, Sverigespåret och Donnerspåret och olika kombinationer av dessa. För att dessutom i någon mån kunna tillfredsställa hanteringen av en massiv kunskap om vitt skilda svenska företeelser introducerar Donner i ett tidigt skede något han väljer kalla ”plankton”. Plankton definierar han som ”i vatten fritt kringdrivande organismer som saknar aktiv rörelseförmåga eller vars rörelseförmåga är så obetydlig att de är beroende av vattnets strömningar för att förflytta sig”. Detta litterära plankton driver in i berättelsen och läsaren kan välja att fånga upp det eller bara fortsätta läsningen och låta det driva förbi.
Jag stjäl idén för den fortsatta texten. I kursiv. Man kan kanske tillägga att senare forskning har visat att det finns plankton som är utomordentliga simmare.
Ont om goda soppor i Sverige
Donner reser i Sverige. Han intervjuar människor. Höga som låga. Taxichaufförer och f.d. ministrar. Han känner en del av intervjuobjekten från tidigare och han blir igenkänd av för honom främmande personer, vilket inte stör honom. Man får intrycket av att intervjuerna med ”högdjuren” inte ger honom något speciellt matnyttigt för boken. Taxichaufförerna ligger närmare dagens Sverige. Eller i varje fall på en annan våglängd.
Resan försiggår alltså inte bara i Sverige. Av en tillfällighet(?) nås han av ett eftersänt brev av en tidigare kärlek. Den relationen och de reaktioner den nya kontakten föranleder fungerar som en kontrapunkt i berättelsen om Jörn Donners resa i två främmande länder, Sverige och Donner själv.
Att skriva om Sverige – det är att se
Donner hänvisar (i slutet av boken som ett slags credo) till sin mentor, den berömde journalisten Jan Olof ”Jolo” Olsson, som försökte lära honom att se. Det är ju ett välkänt faktum att ju mer man vet om något, desto svårare kan det vara att formulera det relevanta, eller hitta en ny dimension. Detaljerna får för stor betydelse och likväl behövs de föra att ge liv åt beskrivningen.
I mångt är Donners sverigebok nog en detaljernas parad, en kalejdoskopisk exposé över ett land han känner väl, kombinerad med resan i hans eget inre. Hur väl han känner den sidan undandrar sig i och för sig min bedömning.
Men Donner ser. Inte bara Sverige och sig själv, utan också mycket annat som han har konfronterats med på andra håll i världen, i litteraturen, filmen, vardagen. Ytterligare stadga i konstruktionen ger de ofta med några penndrag formulerade reflexionerna, de något längre analyserna av invecklade processer inte att förglömma. Särskilt Donners kommentarer kring omständigheterna under andra världskriget, den svenska politiken, det kalla kriget, relationerna till Finland, kan tjäna som skolexempel på hur i och för sig välkända, kanske uttjatade fakta får nytt liv.
Ovanligt töntigt och svenskt, men kanske ändå klokt
Vad tycker då Donner om Sverige? Med alla de erfarenheter Donner har haft i inte alltid enkla positioner kunde man ju föreställa sig ögonblick där han tar betalt för gammal ost. Något sådant kan i varje fall inte jag upptäcka. Jörn Donner är enligt min mening en snäll människa. Han kritiserar om han så vill, men han betonar ofta och gärna hur komplexa problemen kan bli och trots att han njuter av att ibland spetsa till någon formulering får åtminstone jag det intrycket att han i följande andedrag är färdig att se också värdet av motargumenten. Domen är vänlig.
I likhet med att ett hus kräver ständig översyn, måste Folkhemmet överses
Donner ser sprickorna, men också den stabila konstruktionen. Den inre resan i hans eget främmande land sker med samma förtecken. När det gäller översynen av Folkhemmet är Donner trots allt mer optimistisk än i fråga om översynen av honom själv. Ett nyktert konstaterande.
Att skriva om ett land är alltid ett val av infallsvinkel. I sitt förord hänvisar Donner till Heinrich Heine och hans vintersaga, en satir över ett Tyskland som Heine hade fått lämna. Donners bok är ingen satir, han förefaller inte bitter mot Sverige och infallsvinklarna är många och mångfacetterade. Där varvas reflektioner över mångkulturalism, Zlatan, Ingmar Bergman, Sverigedemokraterna och finska invandrare, med demokrati, den egna karriären och de människor som har stått honom nära, de orter han besöker. Och vid sidan av detta löper resan i honom själv, kärleken, hälsan, svåra beslut. Och till synes fristående infall födda i stunden. Allt formulerat med en avundsvärd, skenbar lätthet.
Beata Bergström, berömd fotograf bland annat av Dramatens skådespelare, 92 år, bosatt i Järna, säger att åldern är ett heltidsjobb. Jag vill inte instämma, inte för tillfället, men jag är ju tio år yngre.
Sverige Resor i ett främmande land
Jörn Donner
Albert Bonniers förlag 2015
