För någon tid sedan skrev Anders Eriksson, direktör för Finlandshuset i Stockholm, här på Magmas hemsida i positiva ordalag om den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk som i Sverige gäller sedan 2009. Lagen ska trygga finskans fortlevand och ge den sverigefinska minoriteten framtidstro. Det hoppades Eriksson och många med honom på.
Marleena Lehmonen Nilsson har kommenterat Erikssons artikel och vet berätta att alla hinder inte eliminerats med hjälp av lagen. Kommunbyråkraterna har nämligen hittat på ett nytt sätt att sätta käppar i hjulen för finskans framtid i Sverige. Enligt den nya skollagen ska kommunerna erbjuda finskundervisning även om det bara finns en enda elev som ville ha det och språket behöver inte längre vara umgängesspråk i hemmet.
För de merkostnader som lagändringen medförde fick kommunerna ett extra anslag pengar.
Nu visar det sig att ytterst få kommuner har använt pengarna till det ändamålet de är avsedda för. Formuleringen "grundläggande kunskaper" tolkas olika i olika kommuner och på vissa håll krävs det att barnet ska kunna tala, läsa och skriva finska för att få modersmålsundervisning.
Samtidigt som staten betalar extra pengar till alla kommuner i Sverige för merkostnader för modersmålsundervisning i finska stramar kommunerna upp reglerna och på vissa håll nekas barn som tidigare har fått undervisning i finska att få det.
Den mest flagranta inkonsekvensen har Lehmonen Nilsson funnit i Umeå där elever som tidigare har läst finska nu nekas rätten till hemspråksundervisning. Pengarna ska i stället användas för språkrevitalisering, ett begrepp som inte ens den ansvariga tjänstemannen vet vad det betyder.
Det är hög tid att ansvariga politiker som i festtal lovprisat lagen om nationella minoriteter säger ifrån. Också ett sanningens ord från finländskt håll är på plats.
Sverigefinnarnas sak är också vår.
