Några tankar kring finska som minoritetsspråk i Sverige

Gästskribent är Marjaana Lehmonen-Nilsson, som till vardags jobbar som projektledare i Haninge kommun i Sverige.

Måndag den 13 juni skrev Olav S Melin om finskans ställning i Sverige, "Finska som minoritetsspråk i Sverige en död bokstav?" Han avslutar sin artikel med "Några förändringar till det bättre är svåra att uppdaga trots att finskan fått minoritetsspråkstatus och sverigefinnarna därmed borde vara bättre rustade. Varför de inte är det är ägnat att förvåna."

Mig förvånar det inte. Under de 30 år som jag har bott i Sverige har jag sett olika grader av förringande attityder till sitt ursprung hos sverigefinländare. En del har lagt ner mycket tid och möda för att slipa bort sin finska brytning och blivit förnärmade när man ändå har genomskådat dem och tilltalat dem på finska. Några har bytt namn till någonting mer svenskklingande för "det är lättare att få jobb då". En del vill inte prata finska på offentliga platser eller viskar lite försiktigt.

Här ligger en del förklaringar till att efterfrågan av service på finska inom vissa delar av finskans förvaltningsområde är relativt låg - med undantag för äldreomsorgen där efterfrågan ökar snabbt. Hur ska man kunna fråga efter service på ett språk som man skäms för?

Vi sverigefinländare måste börja med oss själva vad gäller attitydförändring. Om inte vi själva tycker att det är viktigt att bevara vårt språk och vår kulturella identitet - varför ska svenskarna göra det?

Behovet av revitalisering av finskan hos unga vuxna i barnafödande ålder är stort. När de föddes fick deras föräldrar rådet att tala svenska med sina barn. På mödravårdscentralen, barnavårdscentralen, förskolan; överallt delades dessa visdomsord ut. Samma råd fick förresten också föräldrar från t.ex. Mellanöstern, oavsett hur deras svenska lät. Men lite annorlunda blev det om modersmålet råkade vara engelska eller franska för då skulle man kanske kunna tänka sig att föra över det till nästa generation.

Kunskaper om språk- och identitetsfrågor har varit förbluffande låga och alltjämt är det på många håll. Fortfarande får man nämligen höra att sverigefinländare inte behöver något minoritetsstatus för de är så integrerade. Då kan man ju leda in diskussionen till utlandssvenskar t.ex. i Spanien som verkligen vill få service på svenska hos läkaren, tandläkaren, fysioterapeuten och hos begravnings-entrepenören. Men kanske är det en annan sak med en svensk identitet - på något sätt viktigare att bevara?

Nu till punkten om förändringarna: många kommuner som hör till finskans förvaltningsområde har redan anställt en tvåspråkig projektledare eller informatör som ska samordna arbetet kring minoritetsfrågorna. För det första måste man informera både inåt i den kommunala organisationen och utåt mot allmänheten vad lagen om nationella minoriteter innebär. Sedan ska man kartlägga språkkunskaperna bland de anställda; kartlägga behovet av service på finska, initiera och främja kulturevenemang på finska och föreslå åtgärder som leder till att lagen följs fullt ut.

Vägen är lång och attityderna i kommunerna varierar mycket. I Haninge kommun där jag arbetar började man direkt med att anställa en finsktalade webbredaktör och med att förvaltningarnas informationsmaterial översattes till finska. På alla förvaltningar utsågs finsktalade "lotsar" som kunde hjälpa folk till rätta och en finsk röstbrevlåda öppnades. Varje förvaltning valde också en kontaktperson som skulle kartlägga språkkunskaperna bland förvaltningens personal.

Enligt minoritetslagen ska man samråda med representanter från minoriteterna och därför ordnades samrådsmöten. I Haninge kommun kom man fram till att man ville anställa en tvåspråkig projektledare och så blev det. Så någonting har hänt.

Som nybliven projektledare fick jag berätta för alla förvaltningschefer i kommunen om mina visioner. Mitt budskap var enkelt: målet är aktiv tvåspråkighet, inte instängdhet i små egna kotterier. Att erbjuda service på finska blir inte dyrare för kommunerna om man bara ser till att man rekryterar tvåspråkig personal. Man ska absolut inte göra avkall på krav på kompetenser i övrigt . Finskan får arbetsgivaren på köpet.

Mycket arbete återstår. Inte minst skolfrågorna kommer att bli en svår uppförsbacke eftersom skolmyndigheterna kräver att man i förväg talar om närapå det exakta antalet elever innan man får tillstånd att starta en tvåspråkig sverigefinsk skola. Föräldrarna ska alltså mer eller mindre förbinda sig att välja en skola som inte finns - för den kan inte startas utan ett väldokumenterat elevunderlag. Här har vi det berömda moment 22!

Vi projektledare och samordnare i förvaltningskommunerna har ett nätverk så vi kan rådfråga och stötta varandra. I september ska vi träffas och utbyta erfarenheter. Små steg, kan man tycka, men någonstans ska man börja och jag påstår att vi har gjort det.