Lästips

Too Asian, not Asian enough

10 apr 2012 av Helena Slater

I slutet av 90-talet och i början av det nya decenniet studerade jag i Wolverhampton i engelska West Midlands. Min första adress var på Bright street i utkanten av de asiatiska kvarteren mitt i stan. När jag tänker efter så kunde det lika bra ha rört sig om ”Little Finland”, eller vad sägs om en videouthyrningsbutik med namnet Raju video eller en bilskola med det dramatiska namnet Surma? Jag och min kompis Kati och hennes pojkvän Simon delade hus och var de enda till syneseuropeiska på vår gata. För mig och Kati var detta en liten kulturchock. Vi hade nog aldrig sett familjer som var så sammansvetsade och som bodde så trångt med flera generationer under samma tak. Långkok, Bollywoodfilmer och hög musik som dånade ut på gatan var något helt annat än de anonyma Helsingfors vi nyss flyttat ifrån. Diwali, ljusets högtid var något alldeles speciellt. En sen novemberkväll stod vi hand i hand med grannbarnen och tindrade ikapp med ögonenbeundrandes fyrverkerierna som högtiden kulminerade i.

Universitetet i Wolverhampton, liksom de flesta andra universitet i England består av studeranden från världens alla hörn. Man studerar och festar ihop och det är inget konstigt med det. Min kompis Navs föräldrar kom från Pakistan men han var själv född i Birmingham. Nav hängde med på alla våra fester. Han drack och rökte som oss andra men gick alltid hem allena. Hans familj hade valt ut en fru åt honom för länge sedan och det var inget han ifrågasatte inför oss. Hon bodde i Pakistan. Mer än så behövde vi inte veta. Han var alltid prydligt klädd och gick ofta klädd i kostym och stärkta skjortkragar.

Navs historia är inte ovanlig men samtidigt finns det många unga asiater i England med liknande bakgrund som valt att leva ett västerländskt liv i stället, några med viss risk att bli utfrysta från sin familj.

Det var i dessa tider, kring år 2000 som böcker om kultursskillnader och generationsklyftor slog igenom med kraft i Storbritannien. Hanif Kureishi skrev Buddha of Suburbia tio år tidigare men stod länge ensam i rampljuset. År 2000 kom Zadie Smith ut med White Teeth. Smith har Jamaicanskt påbrå men skrev om liknande problem. 2003 debuterade Monica Ali med kontroversiella Brick Lane som väckte rabalder för att den ansågs smutskasta folk från regionen Sylhet i Bangladesh.

Mot slutet av förra årtiondet började det kännas som om alla böcker skrivna av unga asiatiska britter kretsade kring samma teman bok efter bok. Man kan ju undra vad det beror på men för mig som läsare så hade det vinnande konceptet slutat att fungera.

Antologin Too Asian, not Asian enough kom ut ifjol för att ge dessa författare en chans att publicera något annat än böcker som kretsar kring de stereotypa egenskaper och livsöden som tillskrivs asiater i Storbritannien.

Efter att ha läst antologin som inte verkar ha någon röd tråd men innehåller många bra texter, så var jag nyfiken på vad andra hade tyckt om den. The Guardians Zarfras Manzoor sparade inte på krutet när han spottade galla över antologin. Han ansåg att man helt glömt bort den generation som fortfarande tampas med de problem som man ju enligt min mening ovan fått läsa sig trött på i de böcker jag tidigare nämnde och fortsatte sedan med att kalla Kavita Bhanot som skrev förordet till boken, en uttråkad tonåring som tröttnat på att höra att det var bättre förr. Efter recensionen följer ett antal kommentarer. Några av dessa är skrivna av personer vars texters publicerats i antologin. NSR Khan som skrev texten Familiar skin blev så provocerad av recensionen att hon skrev ett långt blogginlägg som svar.

Plötsligt får antologin ett helt nytt liv. Generationsfrågorna är tydligen fortfarande lika brännheta som de varit de senaste trettio åren och det är tydligt att det fanns ett behov av en antologi med ett namn som Too Asian, not Asian enough. Jag vågar nästan rekommendera att man läser Mansoors recension först, följt av Khans blogginlägg för att allra sist läsa boken.

Too Asian, not Asian enough är en antologi sammanställd av Kavita Bhanot, Tinda Street Press, 2011