Under den 32:a veckan varje år, det vill säga i början av augusti, brukar jag och min fru Katarina ta bilen och färjan till Gotland, ikläda oss medeltida dräkter och sprida populärvetenskap parallellt med att vi njuter av vad som för många svenskar är sommarens sista semestervecka.

Med tanke på all den uppståndelse som mina senaste två kolumner fick, och den flod av hatbrev som har sänts till min dator, borde jag väl ta tillfället i akt att än en gång kommentera debatten om svenska språkets ställning i Finland. Men jag tycker inte om att upprepa mig. Dessutom störs jag av att åtskilliga av mina vedersakare förefaller tro att jag är en "rasistisk" (ordet används ofta i hatbreven)...

För ungefär två månader sedan publicerades min senaste Magmakolumn, en betraktelse över de anti-svenskspråkliga stämningar som mötte mig under ett besök i Finland i januari. I mina ögon var kolumnen föga besynnerlig. Dess språkbruk, argumentation och analys avvek inte nämnvärt från vad jag brukar skriva i övrigt. Och jag har skrivit en hel del - ett trettiotal böcker, hundratals artiklar och recensioner,...

Det är den 23 januari 2011. Jag sitter på ett flygplan över Östersjön och har svårt att koordinera intrycken efter de senaste dagarnas seminarium i Vasa.

Det var en gång en ungersk grevinna som hette Erzsébet Báthory. Hon föddes 1560 och dog 1614. Om man läser en bok om grevinnan, eller ser en film eller googlar sig fram på Internet, får man omgående veta att hon var en vedervärdig varelse, ett sadistiskt monster i människohamn.

I våras hamnade jag i något för en historieprofessor så besynnerligt som en bakelsejury. Tillsammans med några andra personer - turistmänniskor och konditorer - skulle jag avgöra vilken av ett antal välsmakande sötsaker som skulle få äran att marknadsföras som den officiella Birger jarlsbakelsen.

Det händer sisådär vart fjärde eller vart femte år att den svenska monarkin utsätts för kritisk granskning, vilken resulterar i debattböcker och -artiklar som får stor medial uppmärksamhet, inte sällan eftersom de ledande debattörerna själva är prominenta journalister som vet hur man drar i trådarna. I slutändan tröttnar både debattdeltagarna och deras publik. Fokus förflyttas till andra ämnen och...

För några veckor sedan befann jag mig på en facklig konferens i Stockholmsområdet. Min roll var gästföreläsarens. För det mesta brukar sådana situationer vara trevliga. Man träffar nya människor - i regel likasinnade - och blir uppskattad för vad man har att säga. Men plötsligt slog något slint.

Ett av de få genuint våldspräglade element som ideligen möter den som reser runt i Sverige (eller för den delen i Danmark och Norge) är de med hornhjälmar försedda skäggiga barbarer som ler brett mot besökaren i turistboutiquer, på t-shirts och i pseudohistoriska broschyrer över all sköns sevärdheter. De finns i pizzerior, i varuhus, i kiosker, överallt.

Eftersom jag i min gärning som historiker har uppvisat en förkärlek för studier av massdöd och blodbad – digerdöd, slaveri, korståg, med mera – ådrar jag mig ofta journalisters intresse när en ny befarad katastrof seglar upp vid horisonten.

För några dagar sedan såg jag för första gången i mitt liv Fönstret. Fönstret med stort F. Fönstret som bevittnade upptakten till en av den europeiska historiens mest förödande - och i svensk och finsk historia mest lovsjungna - väpnade konflikter, trettioåriga kriget. Det var förbjudet att fotografera, men salsvakten tittade åt ett annat håll och jag kunde inte låta bli. Kameran drogs fram och Fönstret...

I de flesta kulturländer, i synnerhet i den välmående i-värld där det finns ekonomiska medel att tillgå för en omfattande produktion av facklitteratur, publiceras med jämna mellanrum ambitiösa flerbandsverk om ländernas historia. Därmed avser jag inte volymer med anekdotiska nedslag i det förflutna eller snabbskrivna journalistiska översikter, utan gedigna, forskningsmässigt uppdaterade synteser.