Eftersom jag i min gärning som historiker har uppvisat en förkärlek för studier av massdöd och blodbad – digerdöd, slaveri, korståg, med mera – ådrar jag mig ofta journalisters intresse när en ny befarad katastrof seglar upp vid horisonten.
På sistone har det främst rört sig om influensaepidemier. I mitten av 1990-talet var det Estoniakatastrofen, i december 2004 tsunamin. Varje gång gör jag journalisterna lite besvikna. Skälet är min skepsis. När journalister använder ordet ”historisk” – i fraser som ”denna historiska händelse” – blir jag provocerad. Ty det är aldrig nutidsmänniskan som avgör om en händelse är historisk, det vill säga är dömd att gå till eftervärlden såsom betydelsefull. Detta bestäms alltid av eftervärldens egna invånare, av framtidens män och kvinnor.
Huruvida Estoniahaveriet och tsunamin i Thailand kommer att minnas om två–tre generationer är fullständigt omöjligt att avgöra 1994 respektive 2004. Om jag ändå måste ställa en prognos blir det en mycket skeptisk sådan. Det allra mesta som vi idag menar är stort och viktigt kommer inom en snar framtid vara glömt av gemene man. Beläggen är legio.
År 1986 mördades Olof Palme. Långt ifrån alla mina studenter vid Lunds universitet vet vem han var, något som egentligen inte är konstigt eftersom de inte var födda 1986. Ytterst få av dem kan redogöra för Vietnamkriget, som mer än något annat färgade min egen barndoms omvärldsbild. Trots alla översvallande bevis, alla tv-serier och alla böcker, finns det folk som blir förvånade när man gör gällande att sex miljoner judar dog under andra världskriget. Och så vidare.
Vår kollektiva tendens att förpassa förgången nutid till glömskans domäner gör det oerhört lätt för eftervärldens opinionsbildare att selektivt besluta om vad som var bra och dåligt, vad som är värt att minnas och vad som bör glömmas. Eller rättare sagt: det vi inte väljer att aktivt minnas riskerar alltid att glömmas, och det fort. Historien, såsom vi känner den i läroböcker, tidningar och memoarer, blir därmed en problematisk urvalsprodukt som alltid ställer stora källkritiska krav på läsaren.
Mot bakgrund av detta, och mot bakgrund av att vi nu har lämnat 00-talet bakom oss, dristar jag mig att ställa en prognos rörande en av det gångna decenniets mest svartmålade män, den medialt utskällde amerikanske presidenten George W. Bush. Alla jag mött, lyssnat till och läst, med få undantag, har närmast tävlat i att spy galla över ”den där jävla Texasgubben”, som en svensk socialdemokratisk minister en gång kallade honom. Förvisso är det lätt att hitta felsteg och misslyckanden i den bushska politiken, om man så önskar. Faktum är dock att den amerikanska politiska och militära hegemonin på jordklotet aldrig har varit så territoriellt omfattande som under Bush d:y:s regeringstid.
Uncle Sams trupper lade under sig både Afghanistan och Irak och flyttade kraftfullt fram positionerna i vad som på 1800-talet kallades The Great Game (och som då främst var en kamp mellan de ryska och brittiska intressesfärerna). Kriget mot terrorn och ”skurkstaterna” – enligt flera bedömare en tacksam efterträdare till kalla kriget mot världskommunismen – gav USA politiska möjligheter att intervenera i regioner i alla världsdelar. Stater och regimer som tidigare framträtt som stormaktens fiender valde att vända kappan efter vinden. Lägg därtill att ingen rivaliserande supermakt tog upp kampen mot den bushska expansionen. Både Ryssland och Kina var för svaga, eller för ointresserade.
Av detta följer, menar jag, att det är högst troligt att George W. Bush så småningom går till historien som en av USA:s mest framgångsrika presidenter genom tiderna. Även om det må vara osannolikt inom överskådlig framtid är det mycket sannolikt om vi anlägger ett 50- eller 100-årigt historiskt perspektiv. Varför? Därför att det är så vi alltid brukar hantera våra gamla kungar och presidenter. Om deras politik har resulterat i ökat inflytande för nationen har de i regel hyllats och lyfts upp på piedestaler av eftervärldens bedömare, oavsett hur populära eller impopulära de var under själva ämbetsperioden.
USA:s presidenter är inga undantag. Harry S. Truman uppfattades som en medioker president på 1950-talet men räknas idag till en av 1900-talets främsta statsmän. På 1980-talet förlöjligade många européer cowboypresidenten Ronald Reagan; idag ses han som mannen som förde kalla kriget till seger för Västvärlden.
Till och med spektakulärt förlorande erövrarmonarker, som Napoleon och Karl XII, har erhållit prominenta positioner i respektive länders härskarpantheon. Endast verkligt kriminella och misslyckade expansionister, som Hitler, har fördömts av historien.
Ergo: mina framtida kolleger lär skildra George W. Bush som en ståndaktig president som med kraft och patos ryckte upp nationen efter WTC-attentatet, erövrade två länder och spred USA:s inflytande över världen. Märk väl: i denna prognos lägger jag inga ideologiska värderingar, inga resonemang om vad som är rätt eller fel, om Bush var bra eller dålig för världen. Vad jag vill ha sagt är att vår glömska är kusligt effektiv. Rådande opinionslägen förvandlas fort bortglömda opinionslägen. Men minnet av stora gärningar – såsom välbelagd moralisk handlingskraft och lyckosamma krig – består.
