Under den 32:a veckan varje år, det vill säga i början av augusti, brukar jag och min fru Katarina ta bilen och färjan till Gotland, ikläda oss medeltida dräkter och sprida populärvetenskap parallellt med att vi njuter av vad som för många svenskar är sommarens sista semestervecka.
"Medeltidsveckan" i Visby har sedan starten 1984 utvecklats till en nordeuropeisk institution med hundratusentals besökare. Det allmänt medievalistiska utbud som möter en besökare är mycket brett. Här bjuds på torneringar, eldshower, marknader, parader, föreläsningar, musikframträdanden, mat och inte minst historiska dramatiseringar och re-enactments, det vill säga återuppföranden av verkliga eller påhittade händelser i det förflutna.
Till de mytomspunna scenarion som återupplivas och gestaltas hör den danske kungen Valdemar Atterdags brandskattning av Visby sommaren 1361. Enligt en känd historia skall Valdemar ha tvingat Visbys borgare att betala en stor skatt för att undkomma plundring och brand. Händelsen blev 1882 föremål för en av Sveriges mest kända historiemålningar, signerad Carl Gustaf Hellqvist, och tillhörde i flera generationer den kulturella allmänbildningen. Till saken hör att brandskattningen aldrig ägde rum. I själva verket kom Visbys borgare undan tämligen smärtfritt, medan de gutniska bönderna - borgarnas traditionella huvudfiender - utsattes för plundring. Historien om brandskattningen har närmast fungerat som en retroaktiv äreräddning av den rika hansestaden, vars agerande år 1361 i eftervärldens ögon framstod som fegt.
Men det hör inte hit. I full vetskap om skrönans bristfälliga sanningshalt återuppförs brandskattningen varje år, varpå följer en veckas intensivt medeltidsleverne och, avslutningsvis, en stor försoningsfest på stadens torg. I år kompletterades brandskattningsscenariot dessutom av två fältslag, ett i Mästerby och ett utanför Visby ringmur, vilka verkligen ägde rum den 24 respektive den 27 juli 1361 och resulterade i att nära hälften av den vuxna manliga gotländska befolkningen stupade. Hundratals entusiaster från när och fjärran - svenskar, finländare, norrmän, tyskar, tjecker, polacker, holländare, britter och italienare - deltog på egen bekostnad i de två drabbningarna, alla med tidsenliga rustningar och vapen.
Men varför? Hur kommer det sig att just medeltiden lockar hundratusentals människor till Gotland? Väl att märka är Visby på intet vis unikt, med undantag för omfånget. Det finns mängder av medeltidsfestivaler och medeltidsmarknader i Nord- och Västeuropa, men betydligt färre festivaler och marknader som fokuserar på exempelvis 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet, för att inte tala om bristen på evenemang som hämtar näring ur sten-, brons- och järnålder. Vad är det som gör medeltiden så fascinerande? Vad är det som får tiotusentals vuxna, ungdomar och barn att ikläda sig mer eller mindre korrekta medeltidskläder och lyssna på musik och äta mat som de under årets övriga veckor aldrig kommer i närheten av?
Medeltidsveckan i Visby har fascinerat forskare i etnologi och historia. Ett antal doktorsavhandlingar i ämnet har redan ventilerats på svenska högskolor och universitet, och fler lär följa. På symposier har jag hört den ena teorin efter den andra diskuteras av såväl journalister som akademiker. Till de många potentiella förklaringarna hör Visbys och andra gamla städers medeltida kulturarv - ringmurar, kyrkoruiner och stadsplaner - vilka gör epoken lätt att väcka till liv. En annan förklaring är att vi moderna människor behöver ett alibi för att göra något så politiskt inkorrekt som att anamma ståndssamhällets döda kännetecken, hylla fastlåsta sociala normer, hierarkier och könsroller. Medeltidsleken fyller denna funktion. En tredje förklaring är att det rör sig om ren och skär eskapism, en flykt in i sagovärlden. Det är ingen slump att många dräkter och miljöer på Medeltidsveckan, vilka utger sig för att vara europeiskt medeltida, snarare hör hemma i J.R.R. Tolkiens värld.
Det ligger säkerligen något i allt detta. Men när jag som historiker får frågan varför män och kvinnor som annars är ointresserade av historia blir fascinerade av att leka medeltid brukar jag presentera ett mer komplext svar, med två grenar.
Den ena grenen består av en allmän okunnighet om det förflutna, och en instinktiv vilja att sortera svunna tider i lättbegripliga storheter. 1800-talet är "förr" - jordbrukssamhälle, fattigdom, emigration till Amerika och tidiga industriella helveten med barnarbete. 1700-talet är rokoko, peruker, franska lånord och (kanske) franska revolutionen. 1600-talet är trettioåriga kriget, feta adelsmän och pampiga slott. 1500-talet har flertalet nutidsmänniskor, i varje fall i Sverige, endast vaga begrepp om. Gustav Vasa har man hört talas om, men sedan blir det svårt. Och dessförinnan var det medeltid: mänsklighetens barndom, sagotiden, den epok som är mest historisk i den bemärkelsen att den ligger längst ned i det förflutnas brunn, men likväl en epok som man har ett begrepp om. Man tror sig veta hur folk såg ut och var de bodde. Bortom medeltid och vikingatid är det bara ett stort töcken av okunskap. Alltså: när man vill fascineras av något riktigt historiskt (dvs. riktigt gammalt) väljer man medeltiden.
Den andra grenen har sin grund i romantiken. Under 1500-, 1600- och 1700-talen närmast tävlade Europas intellektuella i att spy galla över medeltiden, "mittemellantiden" då vidskepelser och pestepidemier grasserade som värst. Men med romantiken i början av 1800-talet förändrades allt. Det förmenta medeltida mörkret började uppskattas. Borg- och klosterruinerna fick ett värde i sig. Medeltida arkitektur kom åter på modet. Scott, Hugo, von Eichendorff, Wagner, Rydberg, Tegnér med flera tog epoken till sig av samma skäl som deras föregångare hade ringaktat den. För nationalister i hela Europa blev medeltiden ett folkens barnbördshus i vilket rötterna till den egna staten kunde återfinnas.
Det är kombinationen av dessa element som gör den heterogena tidsperioden mellan 500 och 1500 så fascinerande. Och vare sig de vet det eller inte vidareutvecklar besökarna på festivaler, tornerspel och re-enactments själva hela detta spännande historiebruk.
