I de flesta kulturländer, i synnerhet i den välmående i-värld där det finns ekonomiska medel att tillgå för en omfattande produktion av facklitteratur, publiceras med jämna mellanrum ambitiösa flerbandsverk om ländernas historia. Därmed avser jag inte volymer med anekdotiska nedslag i det förflutna eller snabbskrivna journalistiska översikter, utan gedigna, forskningsmässigt uppdaterade synteser.
Varför? Därför att det finns en allmän uppfattning om att detta är viktigt. Historia är ett alldeles för farligt ämne - det vill säga om det missbrukas - för att lämnas därhän.
Undantaget är Sverige. Medan den läsande allmänheten i Finland, Danmark och Norge kontinuerligt har kunnat ta del av de senaste rönen inom respektive lands historia gjorde utvecklingen i Sverige halt för ett halvt sekel sedan. På 1960-talet publicerades Bonniers Den svenska historien, ett arbete som reflekterade 1950-talets forskningsläge.
Inte förrän i år, om några veckor, tas ett första steg för att korrigera eftersläpningen i och med att band 1 och 2 i Norstedts storsatsning Sveriges historia (inalles åtta band) ser dagens ljus. Skribenterna är hämtade från både Sverige och Finland. Bandet om stormaktstiden skrivs således av Nils Erik Villstrand, professor i Åbo.
Eftersom jag har arbetat med historia, både forskning och undervisning, i hela mitt vuxna liv, och eftersom jag är djupt involverad i Norstedts projekt (i egenskap av huvudredaktör), har jag haft många tillfällen att reflektera över denna märkliga svenska särutveckling. Är svenskarna ovanligt ointresserade av det förflutna? Och i så fall - hur kan det komma sig?
Ju mer jag har grubblat över problemet, desto mer har jag tvingats dra slutsatsen att Sveriges befolkning generellt sett är mindre intresserad av det förflutna än så gott som alla andra folk i den av mig kända världen. På vissa punkter är okunskapen hisnande. Det är inte ovanligt att jag möter universitetsstuderande i ämnet historia som har svårt att placera medeltiden rätt kronologiskt (epoken blandas ofta ihop med antiken), som inte vet att Sverige och Finland var samma rike före 1809, som tror att riket inte hade några kungar före Gustav Vasa. Och så vidare.
Skälet till ointresset är inte svårt att slå fast. Senaste, och förhoppningsvis sista, gången Sverige låg i krig med ett annat land (Norge) var 1814. Därefter har Sverige haft kontinuerlig fred, ett världsrekord som förvisso har varit en välsignelse för befolkningen men som har kommit att urholka intresset för historia.
Behovet av historia är nämligen intimt förknippat med behovet av att konfrontera ett trauma, och stora nationella trauman bottnar i krig. En tysk kommer inte runt Hitler och Förintelsen. En italienare kommer svårligen förbi Mussolini. Norrmän och danskar har levt med minnet av ockupationen, quislingarna och motståndsrörelsen ända sedan 1945.
I Finlands fall är det ännu tydligare. Under de decennier som följde på 1917 upplevde den unga nationen det ena blodiga historiska traumat efter det andra. Att i detta läge inte vara intresserad av det förflutna är omöjligt. Historien finns alltid där eftersom man alltid måste förhålla sig till den, alltid måste relatera till de trauman som man inte kan springa ifrån även om man hade önskat det.
Behovet av att läsa och skapa historiska berättelser leder lätt vidare till ett genuint intresse av att ta reda på vad som egentligen hände, hur historien gestaltade sig.
Men inte i Sverige. Under nästan hela 1900-talet sattes historien på undantag. Ämnet skars ned till ett minimum i skolorna. I politiska kretsar, från höger till vänster, slutade man att hänvisa till historiska exempel och nyttja historiska metaforer. På universiteten blev historia ett specialiserat fackämne vars upprätthållare i allt mindre utsträckning populariserade sina rön.
När lågvattenmärket nåddes på 1970-talet och 1980-talet betraktades man som en märklig kuf om man var så intresserad av historia att man ville studera ämnet och ägna sig åt forskning. Jag minns vad man sade till mig. "Det där gamla har aldrig existerat." "Sluta nu med de där dumheterna." "Det är nutiden och framtiden som är viktiga, inte historien."
Nu har det vänt. I svallvågorna efter 1990-talets omvälvningar - nedrustningen av välfärdsstaten, EU-inträdet, flyktinginvandringen, med mera - har den svenska nationalstaten och den svenska identiteten fått så många spännande frågetecken i marginalen att sökandet efter historiska belysningar av nutidens problem upplever en senkommen renässans.
På kort tid har Sverige fått ett flertal historiska tidskrifter som riktar sig till allmänheten. Alla bokförlag med självaktning har en historisk bokutgivning. Och just nu produceras, som nämnts, åtta band om landets historia från stenålder till idag.
Vad ingen vet - inte än - är vilken historisk vision av det förflutna som detta nyuppflammande intresse kommer att resultera i. De som köper de svenska historiska tidskrifterna är främst män, och de vill helst läsa om kungar och krig, företrädesvis stormaktstidens eller andra världskriget. Dagens akademiker är snarare intresserade av socialhistoria och genusfrågor.
Men hur kommer den vanliga svenskens och svenskans bild av det förflutna att se ut när historierenässansen har hunnit avsätta rejäla spår i den folkliga mentaliteten?
