För några dagar sedan såg jag för första gången i mitt liv Fönstret. Fönstret med stort F. Fönstret som bevittnade upptakten till en av den europeiska historiens mest förödande - och i svensk och finsk historia mest lovsjungna - väpnade konflikter, trettioåriga kriget. Det var förbjudet att fotografera, men salsvakten tittade åt ett annat håll och jag kunde inte låta bli. Kameran drogs fram och Fönstret förevigades. Liksom utsikten, säkert icke helt olik den utsikt som Vilém Slavata av Chlum och greve Jaroslav Bořita av Martinice samt deras olycklige skrivare Filip möttes av när de kastats ut ur fönstret - defenestrerats - den 23 maj 1618 och störtade ned mot den räddande dynghögen i vallgraven nedanför det gamla slottet i Prag.
Det var samma känsla som när jag för några år sedan stod i ett gemak i Holyrood Palace i Edinburgh och betraktade just den del av rummet där David Rizzio, Maria Stuarts sekreterare, skall ha knivhuggits till döds av skotska adelsmän den 9 mars 1566, allt medan den förfärade drottningen tittade på. Det handlar om närvaro, och det handlar om verklighet.
Känslan är speciell. Detta är verkliga platser, inte fiktiva platser. Det var verkligen här det hände - defenestreringen, överfallet, mordet. Det är raka motsatsen mot att se en film, besöka en inspelningsplats, delta i ett bygdespel eller ingå i någon annan typ av projekt som förvandlar historiska minnen till virtuell verklighet, till fejk-historia. Vid fönstret i Prag, liksom i kammaren i Edinburgh, är vi fjärran från de vallar på Kronborgs slott i Helsingör där Hamlet aldrig har vandrat, fjärran från den påhittade etniska antagonismen i Ivanhoe, fjärran från den förvridna medeltidsbilden i Mel Gibsons Braveheart.
Det finns platser där verklighet och fejk bokstavligt talat möter varandra. I Länsmuseet i halländska Varberg förvaras det medeltida Nordeuropas mest välbevarade lik, en man som dog (troligen mördades) i mitten av 1300-talet. Efter fyndplatsen, Bockstens mosse, går han under beteckningen Bockstensmannen. Skelett, hud, hår, muskulatur och till och med hjärnsubstans finns kvar, liksom kjortel, struthätta, mantel, hosor, remmar, läderskor, tygpåse, bälte, gehäng, etui samt två knivar med slidor. Ett par meter från liket står en modern replik, en exakt avbildning i naturlig storlek av hur Bockstensmannen såg ut vid tiden för sin död. Rekonstruktionen är fenomenalt skickligt gjord - men likväl är den bara en kopia. Att betrakta originalet i glasmontern bredvid skänker en helt annan upplevelse av verklighet och närvaro.
Problemet är att kopiorna håller på att ta över. Genom dramatiseringar, re-enactments, tv-serier och filmer tornar den virtuella historien upp sig som mer påtaglig, mer inflytelserik och för många betraktare säkert mer äkta än den riktiga historien. När svenska romanläsare föreställer sig en nordisk korsfarare under medeltiden tänker flertalet på den av Jan Guillou påhittade riddar Arn Magnusson, medan det stora antalet dokumenterade skandinaviska korsfarare är dem okända. Hur många har idag hört talas om svensken Karl Ulfsson, en äkta "Guds riddare", som stupade vid Durben 1260 och vars beundransvärda död noterades i många skrifter? Inte många.
Missförstå mig inte. Jag har inget emot att man levandegör historien genom fiktionalisering. Re-enacta gärna slagen vid Oravais och Sävar, om det fyller en god, historieförmedlande funktion. Fyll gärna våra gamla klosterruiner - Vadstena, Nådendal, Alvastra, och de andra - med goda exempelfigurer vars existens är pedagogiskt motiverade, trots att de är påhittade. Som den feta Bengta, en fiktiv nunna som möter besökaren på skyltar i ruinerna efter cisterciensklostret i Riseberga i Närke. Bengta och andra nunnor, även de fiktiva, används för att förmedla ett budskap till nutidsmänniskor som behöver historiska personer att identifiera sig med. Med Bengtas hjälp kan en besökare lättare förstå hur det var att leva i ett medeltida kloster.
Alltför många fiktionaliseringar riskerar emellertid att sätta verkligheten på undantag. Fejk besegrar sanning. Och i en tid då historien utsätts för attacker, då diverse politiska grupperingar målar upp sina egna visioner av det förflutna, blir verkligheten en resurs som vi inte har råd att undvara. Den verkliga platsen, det verkliga vapnet, den verkliga graven, det verkliga skelettet och det verkliga fönstret kan aldrig ersättas av kopior och förfalskningar, hur goda och välmotiverade de än må vara.
Sedan är det en annan sak att vi inte alltid kan vara säkra på exakt vilken sanning som är korrekt. Kastades verkligen de tre katolikerna ut genom just det fönster i Prag som tjeckerna hävdar? Hur vet jag att de inte kastades ut genom ett fönster på andra sidan av huset, med bara några meters fallhöjd? Och hur vet jag att det verkligen är den danske astronomen Tycho Brahe som ligger under hällen med denna påskrift i Týnkyrkan, en halvtimmes promenad därifrån?
Verkligheten kan och måste alltid ifrågasättas med källkritik. Men utan en verklighet att utgå ifrån faller även källkritiken samman och ersätts av idel narrspel och gissningar.
