För några veckor sedan befann jag mig på en facklig konferens i Stockholmsområdet. Min roll var gästföreläsarens. För det mesta brukar sådana situationer vara trevliga. Man träffar nya människor - i regel likasinnade - och blir uppskattad för vad man har att säga. Men plötsligt slog något slint.
Det var på lunchen, en knapp timme för mitt anförande. Jag och min fästmö anvisades till ett bord med tre damer som vi aldrig sett förut. Vi slog oss ned och började äta. Våra tre bordsgrannar var mitt uppe i en diskussion om turism. En av damerna var exalterad, på ett fördömande vis. Det gällde Thailand. I princip alla män som reser till Thailand är sexturister, hävdade hon, antingen bordellbesökare eller pedofiler eller både och. Thailändare i allmänhet och det thailändska kungahuset i synnerhet profiterar på detta och ombesörjer att sexindustrin med småbarn kan fortleva och utvecklas. Att överhuvudtaget resa till Thailand är detsamma som att gynna våldtäkten av småbarn.
Till slut fick jag nog, i synnerhet som den exalterade damen vände sig direkt mot mig för att dra in mig i samtalet (antagligen i tron att jag delade hennes värderingar). Jag påpekade att hon hade fel, att mina egna erfarenheter av Thailand var helt annorlunda. Jag har rest kors och tvärs i hela landet med ryggsäck - fotvandrat, liftat, flugit, åkt buss och tåg - för att studera gamla khmertempel och siamesiska ruinstäder. Jag påpekade att det är enkelt att undvika allt vad sexturism heter, förutsatt att man vill undvika det, och att seriös kulturturism alltid är till gagn för såväl besökaren som landet. Jag räknade upp ett antal besöksmål som är väl värda en omväg (Sukhothai, Lopburi, Si Satchanalai, Kamphaeng Phet, Prasat Phanom Rung, Phimai, med flera), varvid damen muttrade något ohörbart. Förmodligen hade hon aldrig hört talas om platserna. Sedan frågade jag hur stor erfarenhet hon själv hade av Thailand. Några timmar på Bangkoks flygplats, blev svaret. Men hon visste ju vad hon visste. Man behövde inte ha varit där för att veta att det enbart är sexturister som far dit. Alltså är det vår plikt att vägra att åka till Thailand. Alla som flyger dit gynnar pedofilindustrin! Min stilla undran om detta även gällde alla vanliga charterresande barnfamiljer i Krabi och Phuket fick ett jakande svar.
Därefter spårade diskussionen ur. I konsekvensens namn, infogade jag, borde man inte besöka några andra länder heller, eftersom varje land - även Sverige - har sin beskärda del av den globala kriminaliteten. Visst, hävdade damen, men Thailand är värst. Det visste hon även om hon aldrig varit där.
Min fästmö och jag avbröt lunchen så fort vi kunde. Jag måste ju ha ett någorlunda samlat grepp om min gästföreläsning och kunde inte kosta på mig ett vredesutbrott vid bordet. Men lunchsamtalet har gnagt i mig ända sedan dess. Damen - jag hörde aldrig hennes namn - och hennes två kamrater formligen stank av fördomsfull anti-intellektualism. De hade tagit till sig okunskapens evangelium och anklagade alla som inte höll med dem för att vara potentiella pedofiler. Det faktum att jag hade en gedigen erfarenhetsbaserad kunskapsbas hörde inte hit. De hade redan bestämt sig och de ville inte ändra uppfattning.
Dylikt förakt för kunskap är något av det farligaste jag vet. Historien är på denna punkt fullkomligt glasklar. Nu råkade vi sitta på ett konferenshotell i Solna och diskutera thailändare. Men det hade lika gärna kunnat vara på ett kafé i Berlin på 1930-talet, och samtalet hade kunnat handla om judar - med välkänt slutligt resultat för det berörda folket ifråga. Det senaste århundradets historia har med största möjliga brutalitet lärt oss vad folklig okunskap och fördomsfullhet har för verkan.
Problemet är att damerna i lunchrestaurangen inte är tre. De äro tusenden. Attityden är vanligare än vi anar, kanske för att vi inte vill stirra den i vitögat, för att vi drar oss för att visa civilkurage och säga emot när dumheterna haglar mot våra trumhinnor. Det är mycket lättare att hålla med den fördomsfulla, att nicka jakande och säga något som spär på anti-intellektualismen ytterligare. Det är på detta sätt fördomar sprids. Det är så likgiltighet fermenteras till hat.
I dagens expansiva etermediala verklighet, i bloggarnas och kolumnernas värld, kan envar bli sin egen propagandaminister och tälja sig en sanning som alla är välkomna att applådera. Att dra igång häxjakter och andligen brännmärka meningsmotståndare blir löjligt enkelt, i synnerhet som de rättsliga påföljderna är obefintliga. Om damen från lunchrestaurangen hade skrivit vad hon sade i ett e-brev hade hon inte kunnat fällas för hets mot folkgrupp (även om hon förtjänat det). Polisen hade, om den ens tagit upp ärendet, endast kunnat identifiera IP-adressen, inte individen bakom datorn.
Under de senaste åren har jag kallats för allt möjligt vidrigt och utsatts för så stora hot att jag tvingats till tre besök hos de svenska polismyndigheterna, uteslutande för att jag är emot illegal fildelning. Jag har dessutom beskyllts för rasism i Dagens Nyheter eftersom jag, mot bakgrund av ett omfattande forskningsläge, har gjort gällande att inte bara vita utan även afrikanska slavhandlare profiterade på den transatlantiska slavhandeln på 1700-talet. Jag har utnämnts till "ursprungsbefolkningsförnekare" av samiska opinionsbildare eftersom jag, helt korrekt, har påpekat att vi inte vet exakt vilken etnisk grupp som allra först befolkade Norden, efter det att inlandsisen började dra bort för 13 000 år sedan.
Och så vidare. I kunskapsföraktets universum är alla åsikter lika goda, och den som dristar sig till att stolt höja kunskapens och bildningens fana mot skyn är en mänsklig Bastilj som ber om att stormas.
