Ett fungerande bildningsbegrepp för vår tid måste vara gränsöverskridande på ett sätt så att det med självklarhet inbegriper såväl medicin och teknik som ekonomi och matematik – kunskapsområden som humanismens bildningsbegrepp till varje pris ville avgränsa sig ifrån, skriver Amos Anderson professorn vid Åbo Akademi Bengt Kristensson Uggla i denna feature artikel. Den bygger på Magmas lunchseminarium den 11 april:
Vid promotionshögtiden den 20 maj 2005 blev Åke Lindman hedersdoktor vid Åbo Akademi. Året innan hade hans film Framom främsta linjen haft premiär, som skildrar ett svenskspråkigt infanteriregemente under Fortsättningskriget med särskilt fokus på den unge fänriken Harry Järv, sedermera legendarisk lärdomsgigant vid Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det lilla spaningskompaniet ligger nedgrävda på dagarna, då Järv samtalar med mannarna om Platon och Aristoteles, för att på nätterna falla ryssarna i ryggen. I en kritisk situation, när horder av fiender när som helst kan vara över dem, blir en av hans soldater liggande i ryssarna skyttegravar och ropar: "Harry, jag är sårad!" Fänriken Järv, spelad av Tobias Zilliacus, springer hastigt förbi honom, böjer sig ner och säger: "Jag kommer nog tillbaka!"
När jag – som växte upp med en dansk mor i en gammal norsk del av Sverige, provinsen Båhuslän (Bohuslän), men sedan många år är boende i Stockholm – hörde dessa ord blev jag alldeles stel. "Jag kommer nog tillbaka" lät som "Jag får se om jag har tid och lust, kanske tar jag då den här vägen tillbaka, men jag kan inte lova något." Det tog tid innan jag självklart började höra en markerad förstärkning – och inte en försvagning – i ordet "nog".
Det är de där små nyanserna och betydelseglidningarna som gör skillnad i språk och kultur, distinktionerna som vi använder för att dela världen – just för att vi ska kunna dela världen med varandra. Det är sådana distinktionserfarenheter som blir möjliga när vi gör gränspassager och det är genom dessa erfarenhet som det fenomen vi kallar bildning uppstår. Sedan åtta år tillbaka veckopendlar jag mellan Stockholm och mitt arbete vid Åbo Akademi. Det innebär att jag regelbundet rör mig mellan Sverige och Finland.
Gränspassager mellan Sverige och Finland inbjuder till komparationer och spelet mellan de stora sokratiska kategorierna Likhet och Skillnad bildar en rik mylla för lärande. Det historiska sammanhanget i geografin kring Östersjön i allmänhet och Bottenhavet i synnerhet kan lära oss något avgörande om vilka vi är och hur vi har blivit de vi idag är. Genom konfrontationer och komparationer framträder på ett närmast exemplariskt sätt likheter och skillnader som i lika grad har betydelse för våra respektive länders identitetsbildande processer. De små nästan omärkliga förskjutningarna blandas med raviner där man plötsligt kan blicka ner i avgrunder. Den som klokt använder sig av detta underutnyttjade tolkningslaboratorium kan få stor hjälp att utveckla sin förmåga att hantera komplexitet, mångdimensionalitet och perspektivrikedom – i grunden handlar det om bildning. Ett gränsöverskridande bildningsbegrepp förskjuter nämligen intressefokus från försöken att etablera en fixerad bildningskanon – alternativt en individs förmåga att bära med sig stora mängder lärdom – till att i stället knyta bildningen till kapaciteten att företa gränspassager och hantera perspektivrikedom och tolkningskonflikter.
Ur ett tolkningsperspektiv handlar bildning om en förtrogenhet med menings och identitetsbildningens grundläggande mekanismer, konsten att kreativt, kritiskt och ansvarigt bryta olika tolkningar mot varandra på ett konfliktfyllt sätt för att på så vis utveckla välinformerade övertygelser. En person som kan sägas vara bildad äger en förmåga att korsa etablerade gränser, tänka i nya och oväntade banor, navigera på okända vatten och vara hemmastadd i skilda världar. Det handlar om en gränsöverskridande kompetens som gör det möjligt att gå mellan, förstå och göra sig förstådda i, olika världar. Denna förtrogenhet med de distinktioner som gör det möjligt för oss att uppfatta, upprätthålla och förändra den värld vi samtidigt delar med varandra förutsätter det slags "distinktionserfarenhet" (Michel Serres) som endast bildningsresans många gränspassager kan erbjuder.
På så vis har bildningen idag blivit en nyckelkompetens för den som ska navigera i en globaliserad värld, där man ständigt konfronteras med annorlunda perspektiv, benämningar och referensramar. Människor som är förtrogna med sådana kontrast och distinktionserfarenheter har synnerligen goda förutsättningar att utveckla sin förmåga till kommunikation och demokrati, sin affärskompetens och innovationskraft. Genom bildning kan vi inte bara bättre förstå vad det innebär när någon säger "Jag kommer nog tillbaka", utan också mer kompetent hantera de återkommande historiska fantomsmärtor som ideligen ger sig till känna både i Finland och i Sverige.
Behovet av bildning i dagens värld får dock inte dölja det faktum att ett bildningsbegrepp för vår tid måste se annorlunda ut än hur man vanligtvis tänkt. Det "klassiska" bildningsbegrepp som växte fram inom den tyska romantiken var format av ambitionen att bygga en humanistisk bildningskultur – i motsats till de framstormande naturvetenskaperna. Även om man måste ha största förståelse för det behov som fanns i den aktuella situation att försvara det man uppfattade som det genuint mänskliga – inför hotet från en naturalisering av hela världen – så fick denna strategi förödande konsekvenser, då den skrev in bildningsbegreppet i de djupa hjulspår som dragits upp av den västerländska dualismen mellan kropp och själv, natur och kultur.
Det vore förödande om bildningen idag stannade inom ramen för en sådan dikotomisk ordning. Ett fungerande bildngsbegrepp för vår tid måste i stället vara gränsöverskridande på ett sätt så att det med självklarhet inbegriper såväl medicin och teknik som ekonomi och matematik – kunskapsområden som humanismens bildningsbegrepp till varje pris ville avgränsa sig ifrån. Men utan ett gränsöverskridande bildningsberepp riskerar bildningen att fungera som en eskapism. Vi kommer då också att gå miste om den resurs som bildningen utgör för ett arbetsliv där man tvingas ställa om flera gånger under ett yrkesliv och som för den som sysslar med entreprenörskap och innovationer. Så nog behöver vi bildning i vår tid.
