Att tämja det förflutna genom att förfalska
Det var en gång en ungersk grevinna som hette Erzsébet Báthory. Hon föddes 1560 och dog 1614. Om man läser en bok om grevinnan, eller ser en film eller googlar sig fram på Internet, får man omgående veta att hon var en vedervärdig varelse, ett sadistiskt monster i människohamn.
Historien lyder i korthet som följer. Som vuxen skall Erzsébet ha blivit rädd för att mista ungdomens skönhet och åldras, men sedan hon misshandlat en kammarjungfru och insett att tjänarinnans blod fick hennes hy att slätas ut trodde hon sig ha funnit ett botemedel mot ålderdomens skavanker. Genom att tömma unga kvinnor på blod, som hon därefter badade i, hoppades Erzsébet Báthory att hon skulle förbli fager. Grevinnan skall ha låtit tillverka en taggförsedd bur som hissades upp i taket, varefter hon ställde sig under den och njöt av att känna det färska blodet rinna längs huden. Omkring 650 kvinnor fick sätta livet till innan Erzsébet avslöjades och dömdes till att muras in i ett rum i slottet, där hon tillbringade de sista åren av sitt liv.
Denna ruggiga historia tillhör skräckhistoriens klassiker, och den brukar ofta refereras till som ett exempel på att verkligheten är bra mycket värre än dikten. Det finns äkta monster som får de allra vidrigaste skönlitterära skapelserna att förblekna. Vi bör minnas Erzsébet Báthory för att lära oss hur överklassen alltid har hunsat underklassen, hur för mycket makt kan resultera i bisarrt maktmissbruk, hur ingenting är nytt under solen. Historien om grevinnan brukar även förekomma i seriösa försök att förklara hur dagens vampyrkultur har uppstått, det vill säga hur de transsylvanska ädlingar som tror sig behöva blod för sin överlevnad gjorde entré i skönlitteraturen och formades till dagens slängkappeförsedda blodsugare. Det har till och med gjorts en film om Erzsébet där hon kallas "Countess Dracula" (1971, med Ingrid Pitt i huvudrollen).
Det finns bara ett problem med allt detta berättande: historien är inte sann. Förvisso stämmer det att grevinnan ställdes inför rätta och murades in i ett rum, men historierna om hennes blodbad är minst sagt apokryfa. Under det sekel som följde på Erzsébet Báthorys död var det tyst om henne och hennes öde, något som låg helt i linje med släktens plan: Erzsébet var det svarta fåret som skulle glömmas bort. Långt senare, i slutet av 1720-talet, råkade jesuiten László Turóczi komma över rättegångsmaterialet när han forskade om ungersk historia. Vid samma tid spreds ett antal kusliga vampyrhistorier över kontinenten. Detta var en indirekt följd av att de habsburgska myndigheterna i Serbien lät protokollföra gravöppningar och analyser av förmodade gengångare, vilket gjorde folk intresserade av besläktade skräckfenomen - som grevinnan Báthory. Det dröjde inte länge förrän sammanblandningen var ett faktum.
På kort tid förvandlades grevinnan från att blott ha varit en ovanligt sadistisk misshandlare av tjänstefolk (det brott hon dömts för) till att bli en blodbadande galning. Den akademiske mångsysslaren Matej Bel (1684-1749) förde berättelsen vidare i sin egen ungerska historia. Eftersom Bel hade stor trovärdighet övertogs historien okritiskt av tysken Michael Wegener, som i slutet av seklet införlivade den med sina Beitrage zur Philosophischen Antropologie. Det var av allt att döma Wegener som resonerade sig fram till att de förmodade blodbaden torde ha haft en förment föryngrande effekt. På 1800-talet spreds grevinnans rykte även i den engelsktalande världen, och idag är historien allmänbildning för alla skräckentusiaster på jordklotet.
Att jag råkar känna till detta beror på att min fru Katarina är i färd att publicera en facklitterär bok om vampyrer, som kommer ut i vår (Vampyrernas historia, Norstedts). Under sitt forskningsarbete upptäckte hon boken Infamous Lady: The True Story of Countess Erzsébet Báthory (2009), skriven av Kimberly L. Craft. Till skillnad från övriga böcker i ämnet är detta en analys av de faktiska historiska källorna, något som är förödande för hela den trehundraåriga mytbildningen om grevinnan. Hela blodbadet visar sig vara en 1700-talsbluff. Vi har skapat, underhållit och bättrat på historien om den blodtörstiga grevinnan eftersom vi (1) har uppskattat att den kittlat vår fantasi och (2) har accepterat äldre auktoriteters utsagor utan att fråga efter källor och belägg. Vi har fått den historia vi har önskat oss. Vi har tämjt det förflutna och gjort det precis så rysligt som det idag är comme-il-faut att föreställa sig att det var.
En specifik historisk berättelse fyller alltid en funktion, eller flera funktioner, för nutidsmänniskan. Historien skall vara underhållande, sedelärande, avskräckande eller bara bekväm. När vi väl har lärt oss att acceptera och tycka om en historia vill vi inte ändra på den. Detta gäller både stora, kända historier och lokala skrönor som enbart har relevans för gemene man och kvinna i en viss bygd. Kraften i den senare typen av berättande bör inte underskattas. Under den gångna hösten har jag haft i uppdrag att utvärdera ett stort antal historiska turistmål i Sverige, och jag upphör inte att förundras över med hur stor lätthet svårligen bevisbara historier häftar sig fast vid nutidens uppfattning av det förflutna. I regel visar det sig att namnen på gravhögarna, legenderna om krigen eller sagorna om gamla kungar och drottningar stammar från 1600- eller 1700-talen och ytterst sällan kan spåras tillbaka till renässansen eller medeltiden. De är jämngamla med lögnerna om Erzsébet Báthory. Då och då kan vi även slå fast vilken amatörhistoriker, brukspatron eller präst som lanserade skrönorna - kanske i god tro, kanske i akt och mening att förbättra historien genom förfalskning.
Sens moral: vi får det förflutna vi förtjänar. Och det finns bara ett sätt att motarbeta lögnerna: var källkritisk. Ställ frågor. Acceptera inte en utsaga bara för att den är underhållande, sedelärande, avskräckande eller bekväm att tro på.
Dick Harrison
