Populistisk historieförfalskning
Det är den 23 januari 2011. Jag sitter på ett flygplan över Östersjön och har svårt att koordinera intrycken efter de senaste dagarnas seminarium i Vasa.
Tillställningen, betitlad Mediaspråk, frekventerades framför allt av finlandssvenska journalister. Förvisso kände jag till de grundläggande språkliga förutsättningarna; om inte annat har jag lärt mig åtskilligt under tiden som kolumnist i Magma. Men det är skillnad på teori och praktik. Som professor i Skåne har man sällan orsak att konfrontera tvåspråkighetsdilemmat i Finland öga mot öga. Man har läsintryck och hörintryck, och man har förutfattade meningar.
Vid mina tidigare besök i Finland har jag uppenbarligen rört mig i en skyddad verkstad. Konferenser i Åbo, tv-jobb och turism i Helsingfors, oproblematiska tåg- och båtresor - och överallt har folk pratat svenska. Eller åtminstone ansträngt sig för att göra det, om inte annat så i hövlighetens namn. De nutidshistoriska berättelser och den språkpolitiska anda som mötte mig på det (för övrigt mycket trevliga och lärorika) tvådagarsseminariet i Vasa visade upp en helt annan verklighet.
Det enskilda samtalsämne som seminariedeltagarna oftast återkom till vid lunch- och middagsborden var Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon bland annat refererat till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm", som de äkta finnarna har närt vid sin barm. Virtanen deltog för övrigt själv i seminariet, där hon dessutom gjorde gällande att det ämne undertecknad representerar, historia, inte ens är att betrakta som en vetenskap, ett uttalande som jag självfallet gjorde mitt bästa för att bekämpa från scenen på Academill.
Men först trodde jag att man drev med mig. "Huggorm"... Hade hon verkligen sagt det? På allvar? I mina naiva öron lät det som något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Men visst hade yttrandet fällts, och opinionsnämnden för massmedier hade inte ens ansett att hon bröt mot god journalistisk sed. Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga något liknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begått medialt självmord.
Men det var bara toppen på isberget. Mina bordskamrater berättade också att det finns en politisk rörelse som på fullt allvar vill "utplåna" (sic!) den svenskspråkiga minoriteten i Finland, möjligen med undantag för "förrädarna" (sic!) på Åland, en landsända som man lika gärna kunde lämna tillbaka till Sverige. Vadan denna vrede? Jo, fick jag veta, det berodde just på språket, på det faktum att finska staten gullade med svenskarna och lät deras lilla minoritetstungomål vara officiellt språk. Sanna finländare skall bara tala finska.
Detta är alltså pudelns kärna. Men varför? Ju mer jag grubblar över det i och för sig välkända problemet, som blev så mycket mer konkret för mig under dagarna i Vasa, desto mindre förstår jag. Vad är så förfärligt med tvåspråkighet?
En kontrafaktisk utflykt kan vara på sin plats. Såsom framgår av arkeologisk och historisk forskning har både finsk- och svenskspråkiga en lång historia i Finland. Båda grupperna kan beläggas i landet sedan äldre medeltid. Dessförinnan är det, på grund av det bristande källäget, omöjligt att veta något med säkerhet. De finskspråkiga var, sett till hela landmassan, i demografisk majoritet, men särskilt på 1700-talet ökade de svenskspråkigas andel av befolkningen markant. Aldrig någonsin har så många i Finland haft svenska som förstaspråk som i början av 1800-talet, precis innan riket sprängdes.
Lek med tanken att den svenska riksledningen hade varit aningen mer realpolitiskt medveten efter freden i Tilsit. Anta att man hörsammat orderna från Bonaparte och gjort fransmän och ryssar till viljes. Det finns i så fall mängder av trovärdiga kontrafaktiska scenarier som låter Finland förbli svenskt 1809. I så fall är det - om vi utgår från den faktiska historiska utvecklingen i andra europeiska länder - sannolikt att finska hade utvecklats till ett minoritetsspråk, det vill säga fått en ställning som påminner om bretonskan, gaeliskan och sorbiskan eller i bästa fall baskiskan eller katalanskan. Den svenska "huggormen" hade varit statsbärande.
Men även ett annat scenario förtjänar att framhävas. Anta att bolsjevikerna i Ryssland varit mindre tillmötesgående 1918, att Röda armén prioriterat kampen för att behålla det gamla storfurstendömet inom Sovjetunionens gränser, det vill säga gjort mot Finland vad man gjorde mot exempelvis länderna vid Kaukasus. I så fall är det inte osannolikt att Finland idag hade haft en ryskspråkig minoritet bestående av miljoner människor. En jämförelse med stater som Lettland, Ukraina och Moldavien räcker för att visa på det sannolika i ett sådant scenario.
Dessa två exempel visar på hur oförutsägbar historien är. Den kontrafaktiska tankeleken borde stämma till ödmjukhet. Språkkartan är beroende av politiska maktstrukturer. Dagens språkkarta fanns inte för 200 år sedan, och de alternativa utvecklingslinjerna - även idag - är många. För 1809 års män och kvinnor var framtiden ett oskrivet blad. De fick den språkliga struktur som maktens män bestämde. Åtskilliga av nutidens populistiska rörelser (och hit räknar jag även de Sverigedemokrater som gör gällande att Sverige alltid har bebotts av svenskar och aldrig haft någon större invandring) vill emellertid ta fasta endast på nutidens scenario och skriva tillbaka detta i historien. Man förfalskar det förflutna och väljer ut de specifika aspekter av det förgångna som kan brukas mest effektivt för dagspolitiska syften. När historiker kommer med påpekanden om det betänkliga i dylikt agerande kan man alltid häva ur sig att historia inte är en vetenskap...
Åter till frågan: vad är det som är så skrämmande med att vara tvåspråkig? Vad är det som gör att man inte bejakar den gåva som historien har gett Finland, det vill säga att varje skolbarn får möjlighet till dubbel lingvistisk kompetens? Jag erkänner gärna att jag känner en viss avundsjuka över att vi inte har samma utgångsläge i Sverige. Det hade gjort oss kunnigare, rikare. Att journalister och politiker trots detta talar om "huggormar" och yrkar på att man bara skall ha ett språk istället för två är obegripligt.
Nåväl, tänkte jag, när jag lämnade seminariet, jag kanske överreagerar. Det är nog inte så farligt, inte när det kommer till kritan. Jag har ju alltid kunnat ta mig fram på svenska i Finland. Varpå min fru och jag sätter oss på en restaurang på flygplatsen i Helsingfors och beställer var sin rätt (på svenska). Kyparen talar engelska till mig. Även menyn är på engelska (och finska). När vi därefter handlar i en av flygplatsens affärer är expediten lika oförmögen att tala svenska. Det vill säga: hon förstår bevisligen vad jag säger, och hon har säkert läst svenska i skolan, men hon väljer ändå att anlägga en engelskspråkig fasad.
Varför? För att låta svensken veta sin plats? För att "huggormar" bör "utplånas"? För att hon har svalt den historiska lögnen att svenskarna i Finland blott utgör den sista resten av en orättmätig medeltida erövring?
För några veckor sedan hade jag inte kommit på tanken att ställa dessa frågor. Men det borde jag kanske göra. 1900-talets historia uppvisar, dessvärre, mängder av exempel på vilka förfärande resultat som kan följa av populistisk historieförfalskning.
