Det händer sisådär vart fjärde eller vart femte år att den svenska monarkin utsätts för kritisk granskning, vilken resulterar i debattböcker och -artiklar som får stor medial uppmärksamhet, inte sällan eftersom de ledande debattörerna själva är prominenta journalister som vet hur man drar i trådarna. I slutändan tröttnar både debattdeltagarna och deras publik. Fokus förflyttas till andra ämnen och regimen lämnas intakt. Tills vidare.
Varje gång en sådan pappersfejd om monarki vs republik har dragit förbi ställer jag mig frågan varför så många människor har orkat ägna timmar, dagar och veckor åt ett spörsmål som i praktiken inte har någon större betydelse för vardaglig politik eftersom (a) makten i Sverige vilar hos regering och riksdag och (b) ingen debattör, annat än den mest storhetsvansinniga, torde inbilla sig att en förändring verkligen kan åstadkommas på detta vis. Det krävs stora skandaler, statskupper eller krig för att störta kungadömen. Inte kvällstidningsjournalistik.
Visst, jag erkänner villigt att jag är medskyldig till att ge debatterna liv och färg. Ni kan hitta mig i tv-soffor, i antologier, i tidskrifter, överallt där kungahusets vara eller inte vara diskuteras. Det är roligt att prata om statsskick. För en historiker är det dessutom lite av en tidsresa. Du träder in i ett av de scenarier du undervisar eller forskar om - det är som att sitta med vid förhandlingsborden i Stockholm på försommaren 1809, tjuvlyssna på Jefferson, Adams och Franklin i Philadelphia 1776, ta ett snack med Montesquieu eller intervjua Mats Kättilmundsson inför formuleringen av 1319 års frihetsbrev. Sådant kittlar fantasin.
I år har debattvågorna återigen vällt in över det svenska medielandskapet. Opinionsundersökningar visar att det folkliga förtroendet för den konstitutionella monarkin är fortsatt stort, men att det har minskat jämfört med vid förra mätningen. Kolumnister och ledarskribenter, flertalet republikanskt sinnade, ondgör sig över att det i övrigt så demokratiska Sverige belastas med en ärftlig statschef som står över lagen. Monarkisterna visar på värdet av en opolitisk ledargestalt som symboliserar riket utåt, därtill en statschef som under en lång regeringstid har ackumulerat kunskaper som är av stort gagn för nationen.
Och så vidare. Inga argument är nya. De känns igen från samtliga svenska statsskicksdebatter under de senaste tre-fyra decennierna. Undertecknad var självfallet med på ett hörn. Mellan februari och juni hade jag en daglig kungablogg i Svenska Dagbladet, där jag svarade på frågor och redogjorde för allt möjligt som hade med monarkier och pseudomonarkier att göra, med illustrativa exempel från kabakorna i Buganda till Fredrik Karl av Finland 1918.
Varför denna kungafokusering i år? För en gångs skull är svaret lätt att ge. Den 19 juni gifte sig kronprinsessan Victoria med Daniel Westling, kulmen på ett förhållande som har stått i de svenska mediernas (i synnerhet kvälls- och veckopressens) intresse under flera år. En dylik kunglig begivenhet fungerar som en väckarklocka för alla som vill diskutera monarki vs republik. Varje liten aspekt av bröllopet utnyttjas för att hämta ammunition till det egna lägrets arsenal.
Ett typiskt exempel är grälet om hur kronprinsessan skulle ta sig genom Storkyrkan, fram till altaret. Själv gjorde hon klart att hon ville överlämnas till brudgummen av sin far, kung Carl XVI Gustaf, och inte vandra fram genom mittgången tillsammans med sin blivande make. Det vill säga, kronprinsessan önskade sig den typ av inledning på vigselceremonin som vi brukar associera med amerikanska filmer (något som diverse kritiker raskt, med illa dold glädje och ironi, påpekade). I svensk tradition är det ju sed att brudparet går fram genom kyrkan tillsammans, vilket ärkebiskopen till en början sökte övertala kronprinsessan att acceptera. Denna lilla fnurra på tråden transformerades ögonblickligen till förstasidesstoff i kvällstidningarna. Det rådde ingen brist på journalister som menade att Victoria genom sin inställning gjorde sig till tolk för en föråldrad kvinnosyn, att hennes val visualiserade en verklighet i vilken kvinnan underordnas männen. Ergo: rojalistisk konservatism i ett nötskal... - Storm i ett vattenglas? Förvisso, men fallet är symptomatiskt för hur man intensivt söker efter sprickor i fasaden och monarkiska blottor som kan resultera i debatt.
Jag har, som synes, inget emot att debattera monarkin, men under de senaste månaderna har proportionerna i kritiken och granskningen växt sig lite väl bisarra. Det är nästan som om svenskarna vill gnälla över statsskicket för gnällets egen skull, som om vi inte har bättre saker för oss. När det kommer till kritan vill vi (det vill säga den folkmajoritet som säger ja till bevarad monarki) inte ändra på särskilt mycket, eftersom en regimförändring skulle frambesvärja ett betydligt större nationellt trauma än en fortlevande monarki, oavsett hur anakronistisk den må vara. Men det är kul att gnälla. Det är kul att leta fel.
Här, någonstans, finner vi den verkliga, vardagliga, tragiken för de personligt inblandade. Hur roligt är det - och hur rättvist är det - att varje minut i sitt liv tvingas vara föremål för felletande gnällspikar som är beredda att tolka allt, även ett bröllop, till det värsta, som gärna upphöjer små personliga önskemål till argument för eller emot ett statsskicks existens? Jag har svårt att tänka mig att det är roligt. Det är absolut inte rättvist.
