Två gravar, en bakelse och en jarl

I våras hamnade jag i något för en historieprofessor så besynnerligt som en bakelsejury. Tillsammans med några andra personer - turistmänniskor och konditorer - skulle jag avgöra vilken av ett antal välsmakande sötsaker som skulle få äran att marknadsföras som den officiella Birger jarlsbakelsen.

Det var en traumatisk upplevelse. Är man ett sötsaksfreak, så är man. Naturligtvis åt jag alldeles för mycket. Jag mådde inte väl efteråt. Men det var gott. Den värdiga vinnaren var en nätt liten bakelse med smak av blodapelsin, vars enda beröringspunkt med Birger var att jarlens bild prydde ovansidan.

Birger jarl (d. 1266) är det närmaste det medeltida Sverige (och därmed även Finland) kommer en klassisk riksbyggare. I mitten av 1200-talet tillvällade han sig makten, nedkämpade uppror i såväl Uppland som Tavastland med största möjliga brutalitet, tvingade igenom ett hårt skatteväsen, bjöd in tyska köpmän att bosätta sig i landet och skänkte dem privilegier, grundade städer (bland annat Stockholm), fick äntligen domkapitlen att fungera i stiften, lät bygga landets första egentliga slott, stiftade fridslagar som syftade till statligt våldsmonopol och allmän rättssäkerhet, med mera. Under Birger jarls tid som det svenska rikets egentliga ledare - han antog aldrig kungatitel utan nöjde sig med att regera bakom sonen Valdemar, som han placerade på tronen 1250 - började Sverige även få den territoriella utsträckning som landet skulle ha under påföljande sekler. Det var först under 1200-talets andra hälft som hela Småland, Värmland, Dalarna, Gotland och delar av Norrland och Finland blev permanent integrerade i väldet.

En mycket viktig historisk person, med andra ord. En härskare som vi inte kommer undan om vi vill förstå varför det blev som det blev, varför vårt samhälle utvecklades som det gjorde. Men samtidigt en doldis. Den enda gestalt från äldre medeltid som den nutida svensken i gemen känner till är Arn Magnusson, Jan Guillous fiktive korsriddare, som i skönlitteraturen har utpekats som Birger jarls farfar. Birger själv är tämligen okänd i det land han var med om att bygga. Om man går ut på gator och torg och frågar folk vem Birger jarl var kan man få de mest skiftande svar. Birger - ja, det är väl han som gett namn åt det där hotellet? Och den där gatan? Det var väl en karl som levde för länge sedan, kanske en gammal kung? Hans släkt lever väl vidare - jag, menar efternamnet Jarl finns ju även i våra dagar... Och så vidare. Att jarl var en titel och att Birger hette Magnusson tillhör inte allmänbildningen.

Annat var det för ett sekel sedan. I nationalromantikens tidevarv betraktades Birger jarl som en landsfader, endast överflyglad av Gustav Vasa och stormaktstidens kungar. På 1800-talet restes en pampig staty av jarlen utanför Riddarholmskyrkan i Stockholm. När Ragnar Östberg byggde Stockholms stadshus, invigt 1923, förfärdigade Gustaf Sandberg en magnifik sarkofag i granit och bly, försedd med baldakin, invid tornsockelns östra sida. Mängder av turister - liksom hundratals tågresenärer; sarkofagen är synlig från järnvägsbron till Centralstation - beskådar varje dag den förgyllde Birger jarl ovanpå vad som snarast är en kenotaf, det vill säga en tom grav. Stadshusets stockholmska byggherrar ville absolut att stadens grundläggare skulle vila i sarkofagen, men kyrkofullmäktige i västgötska Varnhem, där jarlens kvarlevor förvaras, vägrade bestämt att gå med på en skelettflytt. (Detta hindrar inte att åtskilliga svenskar, om de har en åsikt i frågan, tror att Birger vilar vid Stadshuset. Jag har själv blivit snudd på utskälld för att ha hävdat något annat.)

Men det var då. I det begynnande 2000-talet har Birger jarl förpassats till den kollektiva glömskans domäner. Att han trots det har fått ett jubileum beror på det uppsving för historieintresset som har gjort sig gällande i Sverige i omkring två decennier. I år firas han med utställningar och föreläsningar i framför allt Västergötland (där han dog), Östergötland (där han föddes) och Stockholm (som han grundade). Valet av 2010 till jubileumsår beror på en osteologisk analys av benen i Varnhem, varvid det framgick att jarlen måste ha sett dagens ljus omkring 1210, det vill säga för 800 år sedan. I och med det finns det skäl att ordna ett jubileum som i bästa fall kan öka antalet turister till de lämningar i kulturlandskapet som minner om jarlen och hans tid, till exempel Bjälbo och Varnhems kyrkor samt katedralerna i stiftsstäderna.

Väl att märka är långt ifrån alla lika intresserade av att hylla minnet av riksbyggaren. På Gotland, som dignar under medeltidsminnen men där Birger jarl utövade minimalt inflytande, har intresset varit ljumt. Detsamma gäller bygden kring finska Tavastehus, som på ett allt annat än oblodigt vis pacificerades av Birger på 1230- och 1240-talen. I mitt eget landskap Skåne, som lydde under Danmark på 1200-talet, lyser Birger jarlevenemangen med sin frånvaro. Någon allmän uppslutning kring riksbyggaren är det alltså inte tal om. Jubileet upprätthålls av en entusiastisk krets av museimänniskor och lokala entreprenörer, vilka har valt att göra Birger jarl till sin.

Birger jarl är den enda svenska härskare som har förlänats två gravar och som därtill, efter mönster från Gustav Adolfsbakelserna i Göteborg, numera också har ett eget bakverk. Men är det en person som folk kommer att få en varaktig kunskapsrelation till? Hur väl fungerar ett 800-årsjubileum när det gäller att återuppväcka minnet av en historisk gestalt?

Jag får ofta höra att den moderna människan, i synnerhet svensken, är påfallande historielös, att det förflutna inte längre betyder något, att det är samtiden och framtiden som gäller. I Birger jarls fall har det utan tvivel varit så en längre tid, men i år gör vissa personer allt för att revitalisera honom. Kommer projektet att lyckas? Hur återupplivningsbar är en maktmänniska som levde för åtta sekler sedan? Som nutida minnesexperiment är jarlen minst lika spännande som han en gång var i rollen som medeltida maktpolitiker.