Den liberala revolutionen

Glöm landet lagom, Sverige har liberaliserats snabbare än något annat västland, utropade Svenska Dagbladet i våras. I konkurrens med Storbritannien gör Sverige anspråk på att vara landet som privatiserat och avreglerat mest de senaste årtiondena. Det här gör vårt västra grannland till ett verkligt Mekka för nyliberalismens förespråkare, som vallfärdar land och rike runt för att se hur privata företag och organisationer kunde ta över skolor, äldreomsorg, postväsende och mycket mer.

För oss finländare som står inför (ännu) en kommunreform är de svenska erfarenheterna väl värda att studera, vare sig vi är nyliberaler (som tror på accelererad privatisering), socialliberaler (som är mer skeptiska till den privata sektorns ökade inflytande) eller bara annars är intresserade av innovationer inom den offentliga sektorn. Självklart behövs nytänkande och innovationer när Europa är i kris, pengarna tryter och de finländska kommunernas samlade underskott växer år för år. Det måste gå att sköta funktioner och erbjuda tjänster på ett smartare sätt än förr.

Problemet med den finska debatten om liberalismen är att den slumpmässigt lyfter fram vissa internationella erfarenheter och behandlar dem antingen ensidigt lovprisande eller fördömande. Det här märktes bland annat då Näringslivets delegation EVA nyligen presenterade sin nya rapport "Palvelut auki!" som vill öppna de offentliga tjänsterna för privata initiativ. Här hänvisas till de senaste årens svenska erfarenheter i uppskattande ordalag, men den kritiska analysen saknas.

Sveriges närhistoria bär på lyckade och misslyckade privatiseringsbeslut. När EVA höjer den privatfinansierade svenska friskolan till skyarna glömmer man bort risken för skolkonkurser. Så länge privatskolor tävlar om ett växande elevunderlag är läget under kontroll: Elever och resurser räcker till åt alla. Men som läget är i dagens Sverige med ett krympande elevunderlag sjunker de privata gymnasiernas lönsamhet och några av dem riskerar gå mot konkurs. Enligt lagen måste kommunen ta över undervisningen när en privat skola stänger portarna. Den intressanta frågan för såväl nyliberaler som socialliberaler blir sålunda: Bör kommunen bygga upp reservkapacitet för att klara av undervisningen den dag de privata intressena inte vill fortsätta längre? Lite som då skattebetalarna räddar banker som vacklar när festen är över på finansmarknaden...

Exemplet Sverige är definitivt värt att studeras. Såväl borgerliga som s-märkta regeringar har tagit initiativ, börjande med avregleringen av taximarknaden 1990. Sedan följde privata alternativ inom äldreomsorgen 1991, privat arbetsförmedling 1992, konkurrens på postmarknaden och avreglering av järnvägen 1993, initiativ med friskolor 1997 och så vidare.

Amerikanska Heritage Foundation jämförde i våras den svenska liberaliseringsprocessen med utvecklingen i andra länder och kom till att Sverige bland de "avancerade ekonomierna" varit snabbast och mest radikalt. Några "mindre avancerade ekonomier" hade gått ännu snabbare fram, som Georgien och Albanien...

Vissa av de svenska trenderna kan vara nyttiga förebilder i den förnyelseprocess som kommunsektorn i Finland står inför, såsom en förenklad byråkrati. Andra trender är tvivelaktiga, som riskkapitalbolagens uppköp av bolag i välfärdens kärna; vård, skola och omsorg. Spår av denna utveckling syns också hos oss, som i det faktum att hälsokoncernen Mehiläinen ägs av riskkapitalbolag som slussar vinsterna till skatteparadiset Jersey.

Det är synd att den svenska liberala revolutionen inte fungerar som tändvätska i debatten om kommunernas framtid i Finland. Det finns ett ymnighetshorn av erfarenheter att ösa ur i Sverige, i form av både konkreta fakta och ideologisk debatt. Vi på Magma vill dra vårt strå till stacken med ett seminarium om liberalismen i Europa i november.

Kolla Magmas webbsajt under hösten så får ni veta mer!