Sicilianska februarireflexioner

Fordom levde vi i den mörka medeltiden och visste föga om vår omvärld. Idag är vi allmänbildade. Idag är vi upplysta. Vi reser på semester kors och tvärs över jordklotet, vi tillägnar oss nyheter genom tv, radio, tidningar och Internet. Vi vet kanske inte allt, men vi vet mycket om det mesta.

Dylika skrytsamma utlåtanden om nutidens bildningsnivå är legio. Den moderna människan har en synnerligen låg uppfattning om föregångarnas kunskapshorisont. Och på flera punkter har vi självgoda nutidsmänniskor utan tvekan en god poäng. I grundläggande allmänbildning - läsning, skrivning, räkning, etcetera - är vi utan tvekan bättre nu än förr. Men gränserna för våra insikter är snävare än vi anar. Det räcker med att kasta en blick ut över EU-ländernas folkliga kultur för att hisnande schakt av okunnighet skall åskådliggöras.

För några veckor sedan var jag vittne till en gigantisk festival som nästan ingen nordbo känner till. Den utspelar sig varje år mellan den 3 och den 6 februari i den sicilianska staden Catania, i övrigt en hamn- och industristad vars främsta claim to fame är att den, liksom grannstäderna, återuppbyggdes i en säregen barockstil efter den förödande jordbävningen i Val di Noto år 1693. Förutom den vackra katedralen och den goda fisken finns det få skäl att prioritera Catania framför andra vackra Medelhavsstäder, om det inte hade varit för februari månads festival.

I centrum för festligheterna står den heliga jungfrun Agata. Hon skall, att döma av helgonlegenden, ha varit en högättad jungfru i Catania som led martyrdöden under kejsar Decius regering i början av 250-talet e.Kr. Enligt en historia, som nedtecknades några sekler senare, avvisade Agata den romerske ståthållarens närmanden, vilket gjorde denne så rasande att han lät soldater tortera henne och slita bort hennes bröst med tänger - en brutal händelse som de sicilianska målarna har älskat att avbilda. Om natten helades såren genom ett mirakel. Romarna dömde henne istället till att brännas på glödande kol, men än en gång räddades hon, nu genom en jordbävning. Slutligen dog Agata i fängelset.

Under medeltiden kom Sankta Agata att åtnjuta stor popularitet i Catania. På digerdödens tid trodde folk i hela östra Sicilien att hon hade makt att frälsa dem från pesten, varför staden formligen översvämmades av flyktingar. Folk från Messina sökte bemäktiga sig Sankta Agatas reliker för att med deras hjälp driva ut epidemin från sin egen stad, men Catanias invånare vägrade att låna ut dem. En kompromiss nåddes, som gick ut på att relikerna skulle tvättas i vatten, vilket fördes till Messina. Cataneserna glömde aldrig, och glömmer aldrig, hur helgonets reliker år 1040 hade förts bort av bysantinska soldater, bland vilka även skandinaviska soldater - exempelvis den blivande norske kungen Harald Hårdråde - tjänade. Än mindre glömde de hur relikerna återfördes till hemstaden den 17 augusti 1126, något som fortfarande firas med stora festligheter om sommaren. Men det är ingenting mot vad som sker vintertid. Agatas förmodade dödsdag, den 5 februari, är i Catania föremål för en av den kristna världens allra största andliga fester, som får alla besökare att hisna.

Hundratusentals människor drar omkring - vandrande, pratande, bärande vagnar, musicerande - på festligt upplysta gator, såväl dag som natt. Processioner, mässor och fyrverkerier avlöser varandra, och överallt ser man vitklädda ungdomar som har åtagit sig plikten att hjälpa till att dra den tunga vagnen med det senmedeltida relikskrinet av silver. Allt är omgärdat av ett storslaget formspråk med rötterna i prålig siciliansk barock. Själv hade jag förmånen att beundra en del av spektaklet från Palazzo Biscari, ett UNESCO-skyddat monument över den sicilianska högadelns byggnadsiver på 1700-talet. Det var oförglömligt.

Den som upplever Agatafesten i Catania för första gången tror knappt sina ögon. Det är som att träda in i en parallellvärld som illumineras av gigantiska vaxljus och ekar av syditaliensk mässingsmusik, gata upp och gata ned i en stad vars kolsvarta gatstenar och husfundament minner om den rykande Etna, som olycksbådande tornar upp sig norr om staden. Sankta Agata lär för övrigt vara specialiserad på att skydda mot eld och lavaströmmar, liksom hon är skyddshelgon för ammor, bröstcancerpatienter och de båda småstaterna Malta och San Marino.

Ingen jag har talat med i Sverige, undantaget de få svenskar som har varit i Catania och lärt sig ett och annat om stadens historia, har hört talas om Sankta Agata. Än färre känner till vad som äger rum i Catania varje februari. Månadens festival befinner sig mycket långt från den skandinaviska allmänbildningens domäner. Det är sådant som flertalet av oss, om vi råkar få syn på det i ett reportage i någon tidskrift, brukar skakar på huvudet åt med en syrlig kommentar om vad tokiga sydlänningar håller på med.

Och sicilianarna är inte bättre. Deras kunskaper om oss är minst lika usla som våra om dem. Under vistelsen på ön passade jag på att besöka Catanias grannstad Syrakusa. Även här finns ett prominent skyddshelgon, som är betydligt mer ryktbart på våra breddgrader än Sankta Agata. Syrakusas andliga berömdhet är Sankta Lucia, välkänd för alla svenskar, från dagisbarn till pensionärer, genom luciatågen med tärnor och stjärngossar den 13 december. Men allt detta är, upptäckte jag härom veckan, okänt i helgonets hemstad. I en liten broschyr, Con Lucia a Cristo, som jag plockade åt mig i stadens äldsta kyrka, nämns det svenska firandet en passant, på knappt två rader ("Kulten av vår Sankta Lucia har dessutom rotat sig i Sverige") i en längre genomgång av hur känt helgonet är utanför Syrakusa. Dessutom hade broschyrens utgivare vigt en sida åt nyheten att en kyrka i Jämtland nyligen har fått ta emot en liten relik av helgonet, något som framställdes som mycket exotiskt. Att svenskarna överhuvudtaget verkar vara intresserade av Sankta Lucia är, att döma av broschyren, högst besynnerligt. Det ingår definitivt inte i den syrakusanska allmänbildningen.

Varken Luciafirandet eller Agatafirandet är marginalhändelser. De utgör breda huvudfåror i respektive områdes kultur. En december utan lucior och tärnor är omöjlig att föreställa sig för en typisk svensk. En februari utan Agata är lika omöjlig att visualisera för folk i Catania. Och likväl har utomstående ingen aning om festligheterna - hur de gestaltar sig, vad de symboliserar, vilka som deltar, när de äger rum, osv.

Den moderna tidens bildning är inte bara ytlig. Den är selektiv. Våra skolor och våra medier väljer vad vi förväntas kunna, och vi själva anpassar oss ständigt efter den lägsta ribbans krav. Är det farligt? Knappast. Men det är dumt. Alla gagnas av större bildning, av kvalitet och inte bara kvantitet, av djup snarare än idel yta.