"Ni förstår inte", säger Moammar Khaddafi när reportern från BBC försöker tala om för honom vad som händer i hans eget Libyen. "Ni förstår ingenting av vad som händer här".
Libyens diktator har både rätt och fel. Han har fel eftersom reportern ändå under några dagar befunnit sig i den libyska verkligheten och med egna ögon och öron sett och hört ett och annat. Det är alltid något. Däremot kan vi med säkerhet utgå ifrån att Khaddafi själv ingenting sett och uteslutande hört vad hans närmaste hejdukar sagt honom.
Vad som då meddelas är variationer på vad man sagt landets härskare i decennier: att Khaddafi är oumbärlig, älskad av sina undersåtar, att allt är som det ska, att de som nu stör ordningen är en handfull förrädare tillsammans med utländska terrorister, styrda av Al-Qaida, men som snart kommer att vara besegrade, arresterade och straffade.
I varje despoti eller diktatur av liknande slag fungerar information, rådgivning och maktutövning på detta sätt. Vi kan till och med utgå ifrån att Khaddafi är uppriktig när han offentligt upprepar att hans undersåtar älskar och är beredda att dö för honom. Det är vad han tror eftersom han vill tro det. Och sedan länge blir han av sina förtrogna inte informerad om vad som faktiskt händer; i stället säger de till honom vad han vill höra, rädda för att annars stötas ut ur den inre kretsen: eller för ett ännu värre öde.
Klokare despoter än Khaddafi höll sig förr i världen med en hovnarr (sannolikt av symboliska skäl ofta en dvärg) med uppgift att inte bara roa utan framför allt att till honom säga vad ingen annan vågade, kunde eller tilläts säga. En sådan hovnarr kunde framföra sanningar ingen annan skulle ha överlevt.
Eller despoten (åtminstone i mytens eller sagans värld) rörde sig förklädd ute bland invånarna i sitt rike, snappade med egna ögon och öron upp vad han utan förklädnad annars aldrig skulle ha fått veta eller se. Så visade han prov på ett aktningsvärt mått av självbevarelsedrift. Ty de som systematiskt desinformerar despoten brukar också vara precis samma personer som störtar eller mördar honom. Europas tidiga historia är full av bevis för detta.
Och ändå har Khaddafi inte helt fel när han beskyller den tillfällige besökaren från väst för att ingenting förstå eller veta om hans land. Västvärlden har länge nöjt sig med klischéföreställningar om denna arabvärld som ändå är vår närmaste granne i söder. Vi har grovt misstolkat eller förbisett vad som där händer, en ignorans som kanske har rasistiska inslag eftersom vi uppenbarligen föreställt oss att man där i längden skulle foga sig i levnadsvillkor som vi själva genast skulle uppresa oss emot.
När nu upproret är ett faktum fortsätter vi att visa prov på hur litet vi egentligen förstår av dessa arabiska samhällen genom att försöka analysera utvecklingen med hjälp av instrument som knappast kommer att visa sig vara relevanta. Vad betyder "folk" eller "nation" i detta sammanhang? När vad vi har att göra med är klan- eller stamsamhällen? Och vad innebär "demokrati"? Som om den vore något som föll från himlen och inte ett begrepp grundat i en historisk erfarenhet, präglad av fria individer?
Redan ett begrepp som frihet är i Libyen eller Jemen inte nödvändigtvis samma sak som i Europa. Den polske poeten Aleksander Wat (1900 - 1967) återger i sina memoarer ett samtal med en ung rysk soldat som i slutet av andra världskriget varit med Röda Armén i Bulgarien. För denne enkle soldat är Bulgarien paradiset: också i små landsortstäder finner han livsmedel, varor att köpa, betjäning samt en ordning och renlighet som inte existerar i Sovjetunionen. Men på Wats fråga om han skulle ha velat leva i Bulgarien får han bara förakt till svar: aldrig, där finns ju ingen frihet!
Detta svar kan förefalla förbryllande. Men inte för Aleksander Wat som kan Sovjetunionen utan och innan efter flera år av fängelse och förvisning i Stalins rike. Wat vet att denne ryss med "frihet" menar att kunna dricka sig dödfull på offentlig plats, trakassera gamla människor i spårvagnen, spotta på golvet eller "svära utan hämningar". För andra friheter har han ingen användning: dessutom skulle de avkräva honom ansvar för det egna livet, redan som föreställning en omöjlighet för den som är van att leva som del av massan med enbart Ödet för ögonen.
Wat, människovän och humanist, är alldeles för klok för att förebrå denne ryss för hans åsikters skull. Inte heller gör det faktum att Wat inte delar dem honom till en "bättre" människa. Men skillnaden finns där och låter sig inte utan vidare skaffas ur världen.
Den vrede som riktas mot despoterna i arabvärlden är både uppriktig och berättigad. Efter att folk nu rest sig kommer ingenting i framtiden heller att bli sig riktigt likt igen. Men det är långt ifrån samma sak som att dessa diktaturer imorgon kommer att vara ersatta av fungerande demokratier. Och mer än så: det är inte ens alldeles säkert att en sådan ordning är vad dessa människor eftersträvar.
