Barack Obama är den första nyvalda (och demokratiska) presidenten i USA efter 9/11. Vad betyder det? Jag vet inte, men jag hoppas att något av den stora amerikanska rädslan skall försvinna nu, och att USA skall bli vad det alltid lovat att det skall vara:
En hamn för de fattiga och för de utstötta och för de som av olika orsaker drivits på tragisk flykt kring världen.
Barack Obama är den 44:e presidenten i USA:s historia. Man kan bara spekulera i vem av de 43 som varit bäst och vem som varit sämst. Framtiden kommer att delvis återupprätta president George W. Bush, även om samtiden ger honom låga vitsord. Så brukar det vara med amerikanska presidenter.
George W Bush har gjort det populärt att säga nej till det Washington där Barack Obama på Capitol Hill denna vecka svär sin tjänsteed som president.
Från Capitol kan Barack Obama se en marmorerad Abraham Lincoln som en gång räddade Unionen ur ett krig som handlade om slaveriet. Han kan också se platsen där Martin Luther King en gång gav ett berömt tal som handlade om vikten av drömmar.
Lincoln och Martin Luther King spelar en avgörande roll för hela den retorik som Obama under det senaste halvåret har byggt kring sin egen person.
Retoriken har två fundamentala grundpelare.
Det handlar för det första om en djup historisk medvetenhet om själva presidentämbetet och dess inneboende styrka och ära, och det handlar för det andra om synen på Obama själv som en överbryggande och pragmatisk och postideologisk president med den ultimata målsättningen att i ord och handling förena nationen i en tid av splittring och ekonomisk kräftgång.
Vad kommer då att förändras med Barack Obama som president?
Tonen från Washington kommer inledningsvis att vara försonlig och samarbetssökande, men USA kommer också i morgon att vara a) ett land med en stor militär makt och b) en global spelare på de finansiella marknaderna.
President Obama kommer att testas mycket snabbt - om inte av Irak så av Iran, om inte av Nordkorea så av Syrien eller av Pakistan eller av Indien.
Obama talade under valkampanjen om att stärka USA:s anseende i världen, om att skapa starkare globala allianser och om behovet av stöd för Israel och för FN. I ett lite längre tidsperspektiv har Obama också lovat ta hem de amerikanska trupperna från Irak och han har lovat skära ner de nordamerikanska koldioxidutsläppen med 80 procent till år 2050. Han har dessutom lovat minska fattigdomen i det stora landet USA.
På det inrikespolitiska planet har Obama utannonserat stödpaket till städer och delstater och dessutom betydande skattelättnader för arbetare. Somt kommer att förverkligas och somt kommer att självdö.
Fånglägret i Guantánamo Bay kommer att orubbat stå kvar också efter de första och sannolikt avgörande 100 dagarna av Obamas presidentperiod, något som strider mot de löften som Obama gav under sin valkampanj. I sin nya administration har Barack Obama inkluderat otaliga representanter för minoriteter och inte minst många personer som en gång agerade i kretsarna kring Bill Clinton.
Under Bushperioden har Obamas folk bidat sin tid vid universiteten, inom de privata finanskretsarna eller vid olika amerikanska tankesmedjor, inte minst vid liberala tankesmedjor som Brookings eller den nya Center for American Progress (CAP).
CAP grundades år 2003 av John Podesta som var tidigare stabschef för Bill Clinton och som senare också var jurist för den nye hälsoministern Tom Daschle.
CAP hade ett betydande finger med i Obamas valprogram, och studerar man organisationens webbsajt skall man se att grundelementen i Obamas stora konjunkturpaket finns utstakade av just CAP.
Allt detta ger en antydan om att också Obamas presidentperiod kommer att präglas av en centristisk demokratisk politik, och att Obama i motsats till Bush kommer att bygga parallella beslutsstrukturer både i Vita huset och i de enskilda ministerierna.
Samtidigt kan man gärna också komma ihåg att den nye vicepresidenten Joe Biden var en av de starkaste förespråkarna för Irakkriget i Senaten, och att den inflytelserike nye stabschefen Rahm Emanuel likaså var en mycket stark röst för Irakkriget i Kongressen.
Barack Obama är ingen silkeslen duva, även om många européer gärna tänker den tanken. Den amerikanska presidenten har en stor reell och symbolisk makt, men makten är inte så stor som man ofta ville tro.
I skuggan av presidentämbetet skall man inte heller glömma de amerikanska domstolarna, i all synnerhet inte de federala appellationsdomstolarna. President Bush utvecklade en konservativ juridisk revolution som inleddes redan under Ronald Reagan. Reagan identifierade och utnämnde domare som stod honom nära i värdefrågor och i allmänna policyfrågor.
När Bush nu lämnar presidentposten har han utnämnt över en tredjedel av alla federala domare, och långt över hälften av alla federala domare är utsedda av republikanska presidenter. Barack Obama har en möjlighet att förändra denna domarviktning, om han vill, i teorin redan fram till år 2012.
Frågan är bara vilken väg han väljer att gå.
