Sagan om Goldman Sachs

Historien om bankirfirman Goldman Sachs är den amerikanska drömmen i högsta potens. Judiska invandrare från fattiga förhållanden startade ett företag som blev en vinstmaskin. Investmentbanken blev så framgångsrik att dess chefer, en efter en, vandrade rakt in i maktens högborg Vita huset. I boken Money and Power beskriver William D. Cohan hur Goldman Sachs började styra först USA och sedan hela världen.

För dem som följt utvecklingen efter finanskrisens akuta skede, alltså Lehman Brothers konkurs hösten 2008, är Goldman Sachs känt som bolaget som vann när de andra förlorade. Medan banker och investeringsbolag gjorde miljardförluster och hela banksystemet vacklade, fortsatte Goldman Sachs att göra miljardvinster.

Senare ledde denna sagolika framgång till att besvikna kunder väckte åtal mot superbankiren som inte verkade spela rent spel. Goldman Sachs började redan år 2006 misstänka att finansmarknaden gick mot en katastrof bland annat på grund av skräplånen på bostadsmarknaden, de så kallade sub-prime-lånen.

Investeringsbanken började för egen del satsa på att kraschen kommer, samtidigt som man uppmuntrade kunderna att fortsätta köpa "paketerade sub-prime-lån" precis som förut. Därmed gick Goldman Sachs som segrare ur krisen medan ilskna kunder kände sig svikna och väckte åtal mot banken. De obesvarade och olösta frågorna är många. Lurade investeringsbanken sina kunder? Bidrog den genom sitt eget agerande till att finanskrisen blev ännu djupare? Och spelade banken i praktiken mot sina egna kunder i stället för med dem?

Det här är bara ett av spåren som William D. Cohan följer i sin tegelsten om Goldman Sachs, Money and Power - How Goldman Sachs Came to Rule the World. Boken är så fullspäckad med detaljer om enskilda affärstransaktioner att läsaren blir utmattad och måste vila hjärnan med lättare lektyr emellanåt, men för den som vill förstå investeringsbankernas roll under tiden före finanskrisen gäller det att läsa också det finstilta. Utan att granska detaljerna når man ingen djupare förståelse. Men också för läsare som inte orkar med alla detaljer innehåller boken flera guldkorn, för den bjuder på porträtt av dem som byggde upp "den globala kapitalismens främsta penningmaskin - en politisk kraft starkare än regeringar", som banken kallats av brittiska Sunday Times.

Det var en gång...

Cohan går tillbaka rötterna, till begynnelsen. Marcus Goldman började som enmansföretagare 1869, Samuel Sachs kom med i bilden genom ingifte lite senare. Men det skulle dröja 40 år innan det lilla bolaget verkligen kunde uppfattas som en seriös spelare på en marknad där bankirer av judisk härkomst betraktades med skepsis. Ett genombrott inträffade 1913 då Marcus son Henry bjöds med i kretsen av bankmän som gav regeringen råd om hur det amerikanska centralbankssystemet skulle utformas.

Henry Goldman länkade ihop finansmarknaden med politiken, men själv fick han inte njuta frukterna av symbiosen. Släkten Goldman härstammade från Tyskland och Henry höll hårt på tyskarna under det första världskriget, vilket gav honom många fiender. Slutligen måste släkten Goldman lämna sin bankirfirma helt och hållet. I stället tog släkten Sachs över och så småningom också andra partner.

Banden till politiken stärktes med tiden, särskilt under Sidney Weinbergs ledning. Han samlade tillsammans med andra bankmän pengar till förmån för president Roosevelt och ett kommande engagemang i det andra världskriget. År 1941 utnämndes Goldman Sachs-chefen Weinberg till konsult vid ett nystartat organ inom den amerikanska försvarsmakten, the Office of Production Management, där hans uppgift var att styra krigsmaskineriets inköp. Här kom hans kontakter inom bankvärlden och hans styrelseposter väl till pass. Det uppstod givetvis en mängd jäv- och insiderproblem när en man med kopplingar till både bankvärld och industri kunde påverka inköp av krigsmateriel i miljardklassen, men i krigstider var det inte många som brydde sig. Och insiderproblematiken var rätt okänd på den tiden.

Vem tjänar vem?

Cohan tecknar bilden av en patriot som drevs av både en önskan att tjäna sitt land och viljan att tjäna sin egentliga arbetsgivare. Weinberg engagerade flera storföretag i leveranser av krigsmateriel. Därefter ordnade han finansiering åt dem via Goldman Sachs och slutligen blev han invald i många av företagens styrelser, bland dem industrijätten General Electric. Senare upprepade Weinberg samma lukrativa engagemang i såväl affärer som politik under Koreakriget, under president Truman.

Cohans beskrivning av de ekonomisk-politiska bindningarna hör till bokens intressantaste innehåll på grund av nyanseringen. Det är lätt att ta billiga poäng i diskussionen om kopplingar mellan politik och näringsliv. Men bindningar av något slag förekommer i alla kulturer och under alla tidsperioder, och de behöver inte vara problematiska om parterna vet var gränsen går och undviker att överskrida den. Goldman Sachs framstår dock som en mästare på att tänja på gränserna och på att utnyttja kontakterna på ett sätt som framför allt skapar klirr i kassan i bankirfirman. Och mer klirr i kassan blir det också hos många anställda, för till kuriositeterna inom Goldman Sachs hörde i decennier en hemlig fond som ägdes av bankens ledning och delägare, partner, och som gjorde affärer som kunde leda till intressekonflikter med kunderna.

Sidney Weinberg var en lobbandets mästare och det var i praktiken han som skapade band till politiken som var starka nog att hålla i det värsta oväder. Han gjorde det genom att tjäna, konsultera eller bli vän med presidenterna Roosevelt, Truman, Eisenhower, Kennedy och Johnson. Senare kom andra Goldman-chefer att fortsätta på hans väg, också om ingen hann leda bankirfirman så länge som Weinberg och därmed tjäna lika många presidenter. Goldman Sachs har under de senaste 70 åren frikostigt stött kandidater i presidentval, ibland republikanska, ibland demokratiska, ibland både och.

Mest anmärkningsvärt är att så många Goldman-direktörer bytt ut karriären inom bankvärlden mot en toppost i regeringen. John Whitehead blev biträdande utrikesminister åt Ronald Reagan. Robert Rubin blev Bill Clintons ekonomiska rådgivare. Steve Friedman blev George W Bushs ekonomiska rådgivare. För att nämna bara några exempel.

Särskilt berömd - eller beryktad - är Hank Paulsons väg mot toppen. Paulson inledde sin karriär i Vita huset redan innan han började på Goldman Sachs, som lägre tjänsteman utan särskilt lysande framtidsutsikter. Hans karriär fick ett ordentligt lyft när han flyttade till bankirfirman. Därifrån rekryterades han för finansministerposten av George W Bush. För att framstå som opartisk uppmanades han att sälja sina aktier i Goldman Sachs. Det ville han inte, och därför gjordes finansministerposten mer lockande genom ett specialarrangemang som enligt tidskriften the Economist besparade Paulson runt 200 miljoner dollar i skatt.

Cohan beskriver toppdirektörernas väg från ekonomisk till politisk makt. Kopplingarna mellan bankirer och regering gav fart åt avregleringen av finansmarknaden. Den inleddes under Ronald Reagans tid och nådde sin kulmen efter millennieskiftet. Finansmarknaden lobbade hårt för att förhindra en reglering av de fantasifulla derivatinstrumenten. De utvecklades ursprungligen som ett skydd för kunden och för att öka stabiliteten, men i stället blev derivatinstrumenten spekulationsobjekt. Derivathandeln formligen exploderade efter år 2000, särskilt handeln med kreditriskförsäkringar (Credit Default Swaps, CDS). Också bostadslånemarknaden expanderade kraftigt då tvivelaktiga lån paketerades i prydliga buntar och de nätta paketen (Collateralized Debt Obligations, CDO) beviljades högsta möjliga betyg av kreditvärderingsinstituten. Den så kallade subprime-utlåningen ökade på tio år från 30 miljarder dollar per år till 600 miljarder per år.

Avregleringen av finansmarknaden och en sanslös utlåning på bostadsmarknaden skapade bubblor och risker som ledde till en krasch - och den akuta finanskrisen 2008.

Personporträtt

"Money and Power" tecknar porträtten av tiotals höga chefer vid Goldman Sachs. Många av dem har kommit från enkla förhållanden. Bankirfirmans rekryteringspolitik har alltid utgått från matematisk intelligens, inte från den sökandes samhällsställning. En judisk bakgrund är absolut inget måste, men den har tidvis varit en fördel. Cohan berättar om bankirernas långa väg mot toppen, om deras familjeliv (eller avsaknad av sådant), om deras hobbyer och samhällengagemang. Han ger inblickar i de anställdas vardag: långa dagar, fusioner som manglas fram under nätterna, låneförhandlingar som förutsätter yttersta sekretess, fientliga övertaganden inom affärsvärlden, snabba klipp.

Goldman Sachs är ett av världens lönsammaste företag, men inte ens stjärnbankirerna har kunnat undvika olycksfall i arbetet eller enstaka motgångar. Den svarta måndagen på världens börsar hösten 1987 slog hårt också mot Goldman Sachs. År 1994 drabbades bankirfirman av intern panik på grund av stora förluster och bolaget genomgick en hårdsanering. Men det som gör Goldman Sachs så unikt är att bolaget återfår fast mark under fötterna nästan på nolltid. De magra tiderna varar ett år och följs av sju feta. Cohan ger bankirerna en eloge i flera omgångar, för han förstår att bakom framgångarna ligger genialitet, disciplin, hårt arbete och stark fokusering på det väsentliga. Men också någonting mindre sympatiskt - en extrem girighet och otålighet.

Goldman Sachs har alltid varit ett hemlighetsfullt bolag, slutet för omvärldens nyfikna blickar, vilket väl ligger i branschens natur. Att investmentbanken dessutom börsintroducerades så sent som 1999 bidrog till sekretessen fram till millennieskiftet. Banken har kontor i tiotals storstäder runt om i världen och fungerar som finansiell rådgivare till många storföretag och regeringar. Cohan har genom intervjuer med tidigare anställda (som av företaget beviljats tillstånd att tala), med kunder (vissa talar gärna, andra håller hellre tyst) och med bankens nuvarande ledning (några få är tillmötesgående) lyckats teckna en bild av bankens innersta.

Bilden är långt ifrån komplett, men den säger en del om alkemisterna som banat väg för framgången och om de värderingar som verksamheten bygger på, The Goldman Way. Den består först och främst av en stark intern konkurrensbenägenhet (i rekryteringen satsar man gärna på toppuniversitetens toppidrottare med toppintelligens) - kolleger ska ständigt försöka överträffa varandra. Andra ingredienser i det goldmanska framgångsreceptet är en benägenhet att offra allt privatliv till förmån för arbetet, en säregen förmåga att (åtminstone vanligen) kunna kombinera kundens och bankirfirmans intressen och en balans mellan sans och risktagning.

Men när det går snett så går det. Det finns juridiska dokument av olika slag att tillgå, och Cohan öser friskt ur diarierna. Han behandlar gamla fall, som ett av de tidiga stora amerikanska insiderfallen från slutet av 1980-talet mot Robert Freeman. Fallet blev särskilt spektakulärt genom en rätt brutal arrestering av Freeman och en process som leddes av federale åklagaren Rudy Giuliani, senare New Yorks legendariske borgmästare och hjälte under terrorattacken den 11 september 2001.

Många rättsfall

Rättsfallen har blivit många under årens lopp. De flesta har lösts utanför rättssalen, andra har lett till långa processer, men kännetecknade är att skadestånden eller böterna sällan motsvarar den vinst banken gjort genom en tvivelaktig affär. Detta är på inget sätt typiskt för Goldman Sachs. New York Times har utgående från information från den amerikanska finansinspektionen SEC:s material visat hur bankirfirmor som Goldman, Morgan Stanley och JP Morgan Chase varit parter i 51 fall fall som tangerat penningtvätt, bedrägeri, skatteflykt och insiderhandel. Bankerna har brutit mot lagar, lovat bot och bättring och sedan upprepat de tvivelaktiga affärstransaktionerna i modifierad form, gång på gång på gång.

Nu håller eventuellt en förändring på att ske på den här punkten. Under hösten 2011 nådde SEC och Citigroup en förlikning utanför rättssalen som innebär att Citigroup betalar skadestånd utan att behöva medge skuld - ett arrangemang som blivit rutin med åren. Men denna gång förkastade den federala domstolen i New York uppgörelsen. Domaren hänvisade den 28 november till att dylika uppgörelser inte i längden kan fungera i en rättsstat: Eftersom ingen medger skuld uppstår inga prejudikat, och samma brott kan upprepas efter kort tid. Domaren, Jed Rakoff, meddelade att den frivilliga uppgörelsen inte gäller eftersom den, enligt Rakoff, "inte är rättvis, acceptabel, adekvat eller i allmänhetens intresse". I stället inleds förberedelserna för en rättegång.

Återstår att se hur det ska gå för Goldman Sachs när ett avgörande blir aktuellt.

Är sanningens stund inne för den globala kapitalismens främsta penningmaskin? Företaget redovisade en sällsynt förlust under hösten, aktiens värde har halverats under 2011 och en eventuell rättegång bär på många risker. Läser man William D. Cohans bok frestas man att besvara frågan med ett "nej" - sanningens stund är knappast inne än. Bankirerna, mäklarna, juristerna och finansgenierna på Goldman Sachs har tagit stryk många gånger förut, men de flesta brukar resa sig snabbt, allt medan några diskret tågar ut i nattens mörker med en nätt avskedspeng på fickan och ett ömsesidigt löfte om evig tystnad.

Sen brukar det snabbt bli bättre tider igen för Goldman Sachs. Inte minst för att alla barn av bankirfirman sitter kvar på sina topposter inom administrationen; som höga tjänstemän, som chefer för finansmarknadens och aktiemarknadens övervakningsmyndigheter, som ministrar och som universitetsprofessorer. De gör affärer, bereder lagar, konsulterar, övervakar marknaden, lobbar, finansierar valkampanjer och spelar golf.

Kort sagt: på sitt eget sätt styr de USA och delvis också världen.

William D. Cohan (2011) Money and Power - How Goldman Sachs Came to Rule the World, Doubleday, New York, 658 s.