Som USA:s förste svarte president har Barack Obama gått en lång väg från att vara talesman för sin egen ras till att representera hela USA – och under sin världsturné i april nästan hela världen. Obama har alltså överträffat de drömmar han presenterade i sina första memoarer 1995 då han knappast ännu hade siktet inställt på att bli Förenta staternas president.
Att en 48-åring redan hunnit med två memoarer, 1995 och 2006, är anmärkningsvärt. Det ger oss möjligheter att pejla dagens president mot de tankar och ambitioner han lade fram i yngre år. Samtidigt hjälper böckerna oss att tolka Obamas agerande de senaste månaderna och kan ge svar på viktiga frågor. Varför uppträdde Obama så ödmjukt (och oamerikanskt) under det internationella G20-toppmötet i London i början av april? Och varför verkade det som om han visste så lite om Europa?
FÖRST NÅGRA ORD om den utmaning Obama står inför. I ett tal i mitten av april betecknade han utmaningen ”som större än den de flesta presidenter och kongresser ställs inför under sin livstid”. Han måste inte bara rädda ekonomin, utan han måste förnya den, ”för utan en grundlig reform kommer ekonomin bara att gå omkull på nytt”. De små positiva tecknen i bankvärlden kan inte ses som början till en bestående uppgång om inte reformerna går på djupet.
Vidare måste Obama lyckas stabilisera Irak med allt färre främmande trupper. Han måste förhindra kaos i Afghanistan. Och han måste putsa USA:s rykte som blivit allt mer skamfilat sedan detaljerade uppgifter nyligen gavs ut om underrättelsetjänsten CIA:s tortyrmetoder under George W Bushs tid – en period som Obama kallade ”ett mörkt och smärtsamt kapitel i vår historia”.
I sitt tal i mitten av april hänvisade Obama (precis som läromästaren Abraham Lincoln i tiderna) till Bergspredikan; till de två husen varav ett byggdes på lösan sand och blåstes bort i stormen medan det andra byggdes på hälleberget och stod stadigt. Obamas utmaning är ingen mindre än att i finanskrisens spår (och samtidigt som arbetslösheten växer lavinartat) bygga ett Amerika som står på hälleberget.
Som en variant av den amerikanska drömmen hör denna till kategorin större.
MEMOARBOKEN ”MIN FAR HADE EN DRÖM” är en ärlig och fascinerande bok om en ung mans uppvaknande. Obamas far spelar trots titeln en sidoroll. Pappa Obama, kenyanen, är när allt kommer omkring den svikande fadern som lämnar familjen vind för våg under sin jakt efter nya politiska utmaningar och kvinnor. Pappan framstår som både svag och stark; en man som vill förändra världen och skapa framtidstro i sitt hemland, ett Kenya hämmat av korruption och inre stridigheter. Men pappa Obamas dröm krossas av hans egna tillkortakommanden. Han verkar sakna diplomatisk takt, empati, uthållighet och självbehärskning. Slutresultatet är att reformerna han initierar blir på hälft. Han uppnår inte heller ekonomisk framgång för egen del och han avlar barn på löpande band utan större ansvarskänsla – med den påföljd att Barack Obama har ett otal halvbröder och –systrar.
I boken behandlar Barack Obama sin far med respekt. I verkligheten träffas de två bara helt kort. Pappa Obama får mytiska proportioner, och ingen vet riktigt vad som är sanning. Pappa Obama blir den frånvarande fadern ända fram till sin död – medan Barack in i det sista drivs av en önskan att få lära känna honom. Mot den här bakgrunden är det inte underligt att Barack Obama i sitt eget liv betonar familjeband och trohet. Och att han värdesätter uthållighet. Drömmar ska inte bara drömmas, de ska omsättas i praktiken.
Om George W Bush den yngre drevs av en önskan (eller besatthet) att slutföra de projekt hans far lämnade på hälft som president, såsom kuvandet av Irak, så får också Barack Obama drivkraft av sin fadersrelation. Sonen är fast besluten att inte stanna på halva vägen som sin far. Men i övrigt är det inte skäl att dra paralleller mellan Bush och Obama.
MIN FAR HADE EN DRÖM handlar egentligen mer om Barack Obamas egna drömmar och motgångar i unga år än om faderns. Unge Baracks stora problem, som han själv beskriver det, är att han är ”mulatten som sitter fast mellan två världar”. Han är son till en vit amerikansk kvinna och en svart afrikansk man. Han tillbringade sina unga år i USA, på Hawaii och i Indonesien med att grubbla över kluvenheten som gör honom så avvikande. Han är mer svart än vit i socialt hänseende, eftersom han drabbas av alla fördomarna mot de färgade. Han är också övervägande svart i sina egna reaktioner – i ambitionen att förbättra de svartas ställning och i den känsla av obehag som han känner då han stöter på en färgad man som försöker bleka sin hy för att få träda in i de vitas värld. Blotta tanken på att förneka sin rastillhörighet upplever han som ett svek.
Obama tillbringar sina unga år med att arbeta i de svarta slumkvarteren. Han inser att de svarta måste få bättre levnadsförhållanden för att komma framåt och redan här grundas insikten om att en usel undervisning ger en usel start i livet. Här i slummen föddes det stora intresset för satsningar på undervisningen som syns i Obamas verksamhet som president.
Men i boken ser Obama inte de svarta enbart som förtryckta och martyrer. Gång på gång irriteras han av att så många färgade med goda förutsättningar låter bli att gripa chansen. Och han upprörs av att så många saknar ambitioner och förmågan att slutföra det de börjat på. Denna irritation syntes även under presidentvalskampanjen, då Obama ofta betonade de svartas rättigheter men också plikten att bära ansvar. Hans nyanserade syn på rasproblematiken mötte kritik emellanåt under kampanjen. Konsumentaktivisten Ralph Nader anklagade honom till exempel för att inte vara tillräckligt tydlig i rasfrågan.
Men det är just det som gör att Barack Obama avviker från många tidigare rasaktivster – hans värld är inte svartvit utan nyanserad – inte bara i rasfrågan utan över lag. Det gör naturligtvis att han också avviker från sin föregångare som president. George W Bushs värld var i allra högsta grad svartvit. I den fanns bara de onda och de goda. Spåren efter den polariseringen avskräcker.
OBAMAS ANDRA BOK ”Att våga hoppas” har inte mycket gemensamt med den första. Den är ett politiskt manifest skrivet av en man som redan har mycket höga ambitioner. Boken är inte ens särskilt välskriven – i motsats till ”Min far hade en dröm” som går att läsa som en fascinerande roman.
Men ”Att våga hoppas” hjälper oss att förstå inte bara Obamas politiska ambitioner, utan också bakgrunden till hans politiska agenda. Här beskriver han inledningen på den politiska karriären som förde honom till senaten. Han berättar också om hur svårt det var att höra till den lilla minoritet som motsatte sig Irakkriget medan nästa hela USA såg det som en fosterländsk plikt. Majoriteten trodde på lögnen om att Saddam Hussein ägde massförstörelsevapen som hotade USA och att Irak gömde undan al-Qaidakrigare.
Framför allt beskriver boken Obamas syn på samhällets uppgifter. Här söker han en korsning mellan den dynamiska fria marknaden och den ekonomiska trygghet som de offentliga skyddsnäten kan ge. Han föreslår reformer inom undervisning och hälsovård – just de som hans administration nu försöker förverkliga i en tid då de ekonomiska resurserna är knappa, stora summor går till att hålla det vacklande finanssystemet på benen och budgetunderskottet i år väntas bli rekordhöga 1 800 miljarder dollar. Det blir mer än tre gånger så stort i år som 2008.
Ur nordisk och europeisk synvinkel är det dock häpnadsväckande att han i boken presenterar reformidéerna som sina egna och som amerikanska, nästan helt utan att dra paralleller till erfarenheterna i Europa. I olovligt hög grad försöker Obama uppfinna hjulet på nytt och framstå som den store välfärdsstrategen, trots att nästan allt han kastar fram redan har testats på andra håll. Kanske ligger det valtaktik bakom oviljan att nämna de utländska erfarenheterna. I USA är det sällan till fördel att dra fram europeiska erfarenheter, eftersom amerikanerna vill vara först på plan.
Det kan också finnas en annan orsak till att Obama inte berör den europeiska modellen: Att han inte känner Europa.
Vilken kättersk tanke: Att Obama inte älskar Europa lika mycket som Europa älskar Obama! Europa har omfamnat Obama ända sedan han möttes av hundratusentals hurrande berlinare vid Tysklandsbesöket under valkampanjen sommaren 2008. Men Obama omfamnade inte Europa.
BARACK OBAMA HAR SETT nästan hela världen. I sina två självbiografier på över 800 sidor reser han i Nordamerika, Asien och Afrika. Det är nästan som om Europa inte fanns i Obamas värld, annat än som en liten, exotisk fläck på kartan. Europa ägnas ett par sidor i böckerna, i förbifarten, på resor då han egentligen varit på väg någon annanstans. Jag har skrivit detta förut, i en artikel om Obama i Hufvudstadsbladet före presidentvalet, och fick då skäll för en uttalad respektlöshet mot Obama.
Men det bara är så. Obama behandlar världen på 800 sidor och ägnar Europa ett par. Han skriver i ”Min far hade en dröm” (sidan 319) om ett besök i Europa, i förbifarten, där han medger att Europa nog är vackert, men ”det var bara inte mitt”...”Det kändes som att leva ut någon annans romantiska fantasi”.
Såg Obama på den tiden Europa som ett museum? Som en källa till konstnärlig inspiration, precis som Walt Disney, som lät sina tecknare studera europeisk konst, arkitektur och litteratur – varefter de placerade in nätta schweiziska stugor och danska sagofigurer i filmer och serieteckningar. Europa, en relik, en anakronism?
Och, som sagt, den andra boken som skrevs 2006 om den kommande amerikanska välfärdsstaten innehåller bara få referenser till Europa.
Men efter 2006 har mycket förändrats.
BARACK OBAMAS FÖRSTA OFFICIELLA BESÖK i Europa som president ägde rum i början av april 2009. Nu möter vi en mognare Obama, en man som insett att den post han strävat efter är mångfaldigt tuffare än han föreställt sig. USA är fortfarande världens enda supermakt, men på det ekonomiska planet har landet förlorat i prestige. Finanskrisen började i USA. Brasilien skymfar USA – landet som agerat lärare i decennier har nu självt tvingats på knä. Ryssland och Kina anklagar öppet amerikanerna för att destabilisera världen; ja Kinas centralbankschef föreslår rent av att världen frångår dollarn som reservvaluta. Inför G20-ländernas toppmöte i London hotar den franske presidenten Nicolas Sarkozy med att dra sig ur förhandlingarna om inte USA kommer Europa till mötes i kraven på en striktare finanskontroll. Det ligger oro och osäkerhet i luften. G20-mötets deltagare framstår som en trilskande skara. Ända tills Obama stiger fram. Hans hälsning väcker nyfikenhet. ”Jag har kommit för att lyssna, inte för att föreläsa,” säger den store, svarte mannen.
I analyserna efter toppmötet regnade berömmet över den amerikanske presidenten. Mötesdeltagarna prisade hans förmåga att lyssna och hans ödmjuka framträdande. Han medlade i en konflikt mellan Frankrike och Kina. Han höll en presskonferens där han gick långt tillbaka i historien, medgav fel USA hade gjort och poängterade att tiderna var förbi då Förenta staterna (och Storbritannien) gjorde upp regler som andra skulle följa. Han uppmuntrade journalister uttryckligen från Indien och Kina att ställa frågor. Han tog avstånd från den arrogans som USA ibland visat världen. Och han lyckades till och med locka Rysslands president Dmitrij Medvedev att öppna ett nytt kapitel i relationerna mellan USA och Ryssland.
G20-mötet gav betydligt bättre resultat än väntat, och en stor del av förtjänsten går till Barack Obama som lockade fram det bästa hos deltagarna, alla med ett stort ego och ett behov av att samla egna poäng med tanke på sina väljarskaror eller undersåtar. Obama tog inte världen med storm, utan med en kombination av ödmjukhet och styrka.
Dessutom sträckte Barack Obama alldeles särskilt ut handen mot Europa.
PÅ KVÄLLEN DEN 3 APRIL 2009, inför Natos toppmöte, steg Obama upp på podiet i en sporthall i Frankrike och talade till en publik som bestod av unga fransmän och tyskar. Här i Strasbourg medgav presidenten att han och USA inte uppfattat eller förstått att också Europa har en ledande roll i världen. Här gav han Europa upprättelse: Han betecknade Europa som ett kraftcentrum. ”Vissa tider har Amerika uttryckt sin arrogans på ett destruktivt sätt”, sade Obama.
I
nställningen till Europas betydelse är ny. Men vad gäller den amerikanska arrogansen har den stört Obama länge. Redan i ”Min far hade en dröm” (sidan 66) gjorde han upp med högfärdigheten då han berättade hur hans mor ”lärt mig förakta den blandning av okunnighet och arrogans som alltför ofta kännetecknar amerikaner utomlands”.
Mor och son bodde i Indonesien på den tiden. Pappa Obama, kvinnotjusaren som var notoriskt otrogen, hade försvunnit för länge sedan. Unge Obama, svart bland vita amerikaner i ett land befolkat av asiater, lärde sig tidigt vad det betydde att höra till en minoritet. För att överleva och nå framgång behövdes tre egenskaper: rakryggad självsäkerhet, ödmjukhet och en realistisk självbild.
Kombinationen av dessa egenskaper är säkert till nytta för alla som hör till en minoritet.
OBAMAS UTSTRÄCKTA HAND till Europa hade ett pris. De antiamerikanska stämningarna i Europa måste tonas ned, ansåg han under sin turné i början av april. Han gav sitt ”starka stöd åt Turkiets önskan att bli medlem i EU”, ett uttalande som väckte en viss irritation på europeiskt håll. Frågan är ju trots allt en europeisk angelägenhet. Vidare krävde Obama ett större europeiskt engagemang i Afghanistan, för USA kan inte ensamt sköta kampen mot islamistiska extremister.
Europa svarade med att lova 5 000 man till, en droppe i havet om man betänker att USA ökar sina trupper i Afghanistan från 38 000 till 68 000. Kriget, som är en amerikansk-europeisk angelägenhet, håller alltså på att amerikaniseras.
Obama står närmare Europa än någonsin förut, men många klyftor måste alltjämt överbryggas.
INNAN OBAMA SVOR PRESIDENTEDEN skrev amerikanska Newsweek att han som politiker ”är ett oskrivet blad som beundrarna kan fylla med de egenskaper de gärna vill se”. Artikeln anspelade på de enorma förväntningar som förelåg i kristider – förväntningar på en man som på många håll ansågs rätt oerfaren.
Newsweek har fel. Obama är inget oskrivet blad. Han må vara oerfaren på vissa områden, men hans två memoarer ger en tydlig bild av vad USA och omvärlden kan förvänta sig av presidenten: Hängivenhet, envishet, idealism, ödmjukhet, tålamod, kanske en viss blåögdhet. Utgångspunkten är att projekt aldrig får lämnas på hälft.
En annan sak är sedan att den utmaning Obama står inför är enorm. Den ekonomiska krisen har på kort tid förvandlats till den svåraste sedan den stora depressionen på 1930-talet. Ställd inför århundradets kris är vem som helst i viss mån ett oskrivet blad eftersom det inte finns några säkra lösningsmodeller och givna svar. Men erfarenheterna från Barack Obamas första Europaturné och det internationella G20-toppmötet i London är uppmuntrande. De antyder att han har bättre förutsättningar än de flesta att leda och medla i en kris som förutsätter ett maximum av internationellt samarbete.
BÖCKER:
Barack Obama: Min far hade en dröm (1995), utkom på svenska på Albert Bonniers förlag 2008, 456 s.
Barack Obama: Att våga hoppas – tankar om den amerikanska drömmen (2006), utkom på svenska på Albert Bonniers förlag 2008, 382 s.
Björn Sundell
